Farlig ensamhet

Läser att 1,5 miljoner svenskar är socialt ensamma. Människor utan nätverk, utan vänner, människor vars telefon aldrig ringer, människor som aldrig blir bjudna på middag, allra minst till fester. Ensamma löper femtio procents högre risk att dö i förtid än de med ett socialt nätverk. Det är lika farligt att vara ensam som att röka upp en ask cigaretter per dag. Trist läsning.

milky-way-1023340_960_720

Ibland känner jag mig jäkligt ensam, särskilt när jag tänker tillbaka på de jobb jag haft där det kryllade av människor omkring mig. Sedan jag blev sjuk så försvann drygt hälften av mina vänner, som blev osäkra på hur de skulle få mig att passa in i deras sociala nätverk. En sjuk människa stör friden, en sjuk människa kan rent av sabba hela festen. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara för mig själv, att ha mycket ”egen tid” – vilket är nåt helt annat. Jag älskar att pula på för mig själv, att sitta och skriva, fantisera, gräva fram ny kunskap.

Veckosluten och somrarna är de tider då ensamheten rent av kan göra ont. Samtidigt har jag under stora delar av mitt liv tackat nej till många inviter och inbjudningar; jag har sagt nej så många gånger att vännerna slutat ringa och fråga om jag ska med på bio, teater, musikkonserter – och eftersom jag är nykterist så blir jag bara en besvärlig och observerande typ att dra med på puben. Det är säkert tio år sedan någon spontant kom förbi och knackade på min dörr. Ibland får jag för mig att någon målat ”Varning för pesten!” på huset där jag bor. Numera har jag fått svårt att att skilja på mitt behov av få att vara i fred då jag sitter i mitt arbetsrum och den sociala ensamheten. De har vävts samman till ett tillstånd av rädsla och uppgivenhet.

Antingen eller, svart eller vitt. Tio gånger har jag denna höst äntrat scenen, ibland inför hundra åhörare och då varit i centrum för det som sker i det rummet, just då, men direkt jag kliver ner från scenen är jag lik förbannat ensam igen.

Kentförr

En gång i livet snurrade solen kring mig. Det var jag som fixade festerna, det var jag som lagade middagarna, som läste högt ur Merabs skönhet och det var på min dörr som alla knackade på. Men något hände under resans gång. Numera har jag tappat en hel del av min sociala kompetens (i brist på träning?) och har istället blivit en fyrkantig kuf som mest är ironisk och klantar till det i samspelet med andra människor. Jag har svårt att lyssna och att följa med i ett samtal där det är fler än tre-personer som deltar. Hänger inte med. Blir trött och tyst. Blir förbannad. Nu är jag övertygad att detta har del att göra med min stroke och Parkinson att göra. Förmodligen har även min ADHD ett finger med i spelet (bristande koncentration, lätt av bli avledd). Jag har helt enkelt blivit uslare på att kommunicerar och har lätt för att missförstå andra. Och folk har lätt att missförstå mig … En sån är inte rolig att bjuda hem på middag.

Våra innersta tankar och känslor är svåra att dela med sig av. Det vi kallar för vår existentiella ensamhet. Det  finns upplevelser som är stört omöjliga att dela med andra, det som har att göra med vår tid på jorden, med vår egendöden. Vi kan heller inte dela alla upplevelser, som till exempel döden. De sista stegen måste vi gå helt ensamma. Ändå inbillar jag mig att det lindrar om man har någon att hålla i handen.

klockor

Det är de gånger som någon rör vid oss som vi förstår hur viktig mänsklig kontakt är. Utan den förtvinar vi, faller vi samman på golvet och blir till en ointressant pöl av illaluktande kroppsvätskor och kolatomer. Att känna hudkontakt ger oss den behagliga hormonduschen av oxytocin och dopamin. En inbyggd mekanisk som ska få oss att stanna kvar under flockens beskydd.

I morgon bär det av mot Lycksele där jag ska framträda i missionskyrkan, tror jag, och först tala om psykisk ohälsa och sedan om mina inlandsmän efter kortare fika uppehåll. Stannar sen en natt hos mor Gunhild som varit lite skruttig på sistone med mycket värk och märkliga symtom. Bland annat ramlade hon härom natten och kom sig inte upp på två timmar.

För övrigt så kan dagdrömmar hjälpa oss att bli kreativa och planera inför framtiden.

© Kent Lundholm

 

 

Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>