Etikett: ensamhet

Hon är fri att gå

Av , , Bli först att kommentera 5

Ester, du är fri att gå!

Jag befinner mig i skrivandets depressiva fas. Det är inte så märkvärdigt. Du har säkert sörjt någon nära som gått bort. Det är än värre med författandet. I år lever man nära, nära en huvudkaraktär och bifigurerna som kommer och går. Jag har ju grävt upp Ester ur sin grav, gett henne nytt liv och när det är klart, efter ett par år, så överlåter jag henne till läsarna. Det är som att förlora ett barn. Det är en sådan sorg jag känner.

Nu när jag inte har skrivandet att luta mig mot, så blir det tid över till vända blicken mot mig själv och ställa frågan: Jaha, vem har vi här då? Vad är det för en herre?

 

Detta är onekligen jag. Eller …

Introvert eller folkskygg
Ja, jag är utåt sett en stillsam man. Somliga anser att jag är en lat och folkskygg karaktär. Tja. Däremot är det felaktigt, och oförskämt, att påstå att jag är så högfärdig, att jag inte kan umgås med vanligt folk. Mina belästa vänner menar att jag är introvert – ett finare ord för de som grubblar för mycket, som tycker att större anhopningar av folk är störande och som högaktar stunder av ensamhet och tystnad.

Social analfabet
Somliga menar att introverta människor är sociala analfabeter, som inte lärt sig att umgås med folk. Skitsnack! Det är snarare en genomskådande visdom som får mig att fly bullriga miljöer, som undviker skränande fyllhundar, och som går hem, utan att tacka för maten, när ”samhällsvetaren”, som på Bolibompanivå beskriver problemen som drabbar oss på grund av den slappa migrationspolitiken. Då är det njutningsfullt att komma hem, att få stänga dörren efter mig, och stå i hallen och lyssna på den bitande tystnaden. Det är i denna enslighet som jag kan koncentrera mig på göra något meningsfullt: som att skriva en roman på 600 sidor.

Det är skillnad på ensamhet och ensamhet
Jo, jag har ett stort behov av avskildhet. När jag får välja ensamheten. Naturligtvis. En påtvingad ensamhet, som under pandemin, kan skapa rädsla och oro. Ett arv från tiden vi levde i grottor. En ensam grottman blev snabbt uppäten av en sabeltandad tiger.

Om folk vill nu nödvändigtvis vill sätta en etikett på mig, så föreslår jag kuf. Det kan jag gå med på. En särling som suttit ständig beredskap. Ja, jag föddes nämligen med en motor inne i skallen, som kan börja brumma precis när som helst. Då måste jag bryta upp, då blodet i benen byts mot sockerdricka. Vid ett av dessa tillfällen köpte jag en enkelbiljett till Kina. Jag räknar tyst. Herregud, jag flyttat drygt tjugofem gånger till och från olika hyresrätter. Att skaffa ett eget hus, som polarna, skapar en kvävande känsla. Tanken på ett gigantiskt bolån, får mig att associera till fotbojor av järn.

Eller bor jag i ett torn …

Numera bor jag i ett höghus i Umeå. Hyresrätt. Jag kommer förmodligen inte att lära känna några av mina grannar. Den enda kommunikation som förekommer, är via de lappar som ”Irriterad granne” sätter upp i tvättstugan. ”Rengör luddfiltret, din dumma jäkel!”

Jag är en oslög man, som är glad över att kunna ringa vaktmästaren när en packning ska bytas, elementen måste luftas eller när ett stopp i toalett måste åtgärdas. Ett gott råd: Se till att stå på god fot med vaktmästaren. Jag bjuder alltid på kaffe, senast när han bytt en propp som lagt arbetsrummet i mörker. Jag stärker hans Jag-känsla, genom att berömma hans ovärderliga, unika kunskaper.

Främlingar som inte hör ropen
Jag trivs utmärkt i sina två rum och kök. Ko-ko. Dessutom får jag av kommunen hyra ett larm för 300 kronor i månaden. Inom tjugo minuter kommer en patrull – om jag skulle ramla och bli liggande på köksgolvet. I detta åtta våningar höga betonghus, bor bara främlingar och ingen av dem hör ett rop på hjälp.

Drömmer om att få dyka ner i en sjö. Jag som glömt hur man simmar.

Bo i en tunna eller på en pelare

Av , , Bli först att kommentera 4

Å dessa fanatiska män, som vet hur man handskas med isolering. Genom tiderna har de dykt upp ur tristessen och visat på en imponerande kreativitet och handlingskraft. När en annan blivit handlingsförlamad, så har en sådan Simeon Syliten, som redan på 400-talet kombinerade ensamhet och isolering med att en strålande utsikt över den syrianska öknen.

Pelarhelgon

Han tog helt enkelt och byggde en 18 meter hög pelare, på vilken han skulle sitta 30-40 år och knipa käft. Denne kristne asket var inte bara tyst, han var dessutom 18 meter närmare Gud, än de nere på marken. Eftersom jag inte har tillgång till nån pelare, men har jag funderat på att sitta några år på balkongräcket, i min väntan på vaccinet, och med tiden bli helgonförklarad av någon ortodox kyrka i mellanöstern. Då skulle jag göra något vettigt av min ensamma tillvaro.

Konsten att skapa mening

Inbillar mig att då skulle livet få en större mening, än att sitta i en tvårummare på Östra Ersboda och skriva obegripliga krönikor. Balkonghelgonet Lundholm. Det vore väl nåt. Att offentligt bli en sann eremit och botgörare. Men klarar jag verkligen av att knipa käft i dryga 40 år? (Då skulle jag vara 103 år …) Fast jag har läst att han ibland, typ vart femte år reste sig upp på sin pelare, som i det ögonblick blev en predikstol. Han lär ha samlat tusental följare som under tystnad hörde hans predikningar, då han spred den kristna läran 18 meter upp i luften. Om han suttit där och filat på sin predikan, övat på vartenda ord i 5–6 år, så lär det nog hans gudsord ha övertygat att följa hans exempel. Syriens och Palestinas öknar blev med tiden tillhåll för tusentals botgörare som satt i åratal på sina pelare. Alla inspirerade Simsons ensliga liv på jorden som garanterade ett evigt liv i himlen. Efter sin död blev Simeon helgonförklarad.

 

Han ger upp 30 år efter krigsslutet.   

I min isolering så upplever jag stark frustration och drabbas ofta av känslan att ha blivit kvarglömd och övergiven. Kanske var det något liknande som den japanske löjtnanten upplevde. Under andra världskrigets slutskede, julen 1945, skickades löjtnant Onoda tillsammans med hundratals andra soldater till djungel en ön i Filippinerna. Där blev han kvar och fortsatte oförtröttligt sitt krig i över 30 år. Hiroo Onda blev kvarglömd i över trettio år, och under de åren fortsatte hans krig mot fienden som mest bestod av filippinska fiskargubbar. Först 1975 marscherade en trött och luggsliten Onodas ut ur djungel och överlämnade sitt svärd till president Markos. Under stor uppmärksamhet fördes den envise, tjurskallige soldaten till Japan. Där passade han inte in. Mentalt vara han ett antikt föremål från förr i tiden, så han gifte sig och flyttade till Brasiliens inland, i utkanterna av Amazonas djungel, där han slog sig på boskapsskötsel. Hur kunde han så katastrofalt missa krigsslutet 1945? Varför litade han inte på de som sa att kriget var slut? Fortsatte han i rena ilskan eller blev han paranoid och såg konspirationer och lögner i allt och hos alla. Han dog 91 år gammal anno 2014.

Soldat Onodas krig påminner om Sture Dahlströms roman ”Tango för enbenta” (1981)  om den tjurige Karl Andersson, som kommer på kant med myndigheterna och världen. Till slut förklarar han krig mot byråkraterna. Han laddar sitt gevär och ockuperar sin gård som kommunen vill ta ifrån honom.

Nej, detta är inget för mig. Det fattas tid. Pelarhelgonets 18 meter höga pelare eller Onodas 30 år långa, inbillade krig, faller utanför min vilja och ork. Det är inga handlingar jag vill utföra under den tid jag har kvar.

Knipa käft i grupp

Det har blivit populärt med retreat i kristna sammanhang. Folk åker till avlägset belägna gårdar kniper käft över ett veckoslut, för att komma i kontakt med sitt inre, sin själ. Detta är precis vad jag sysslar i min tysta isolering på Ersboda. Det finns dagar då jag inte sagt ord på hela dagen. När jag försöker säga nåt på kvällssnåret, hörs bara ett väsande. Jag har besökt en logoped som lärt mig att upprepade gånger säga Aaaaa. Vi Parkinson sjuka måste träna rösten, då även de små musklerna kring stämbanden med tiden förtvinar och kommer med tiden göra mig evigt tyst.

Hunden Diogenes

En av de största kufarna vad gäller att göra något stort (eller slösa bort?) under sin stund på jorden, var en grekisk filosof vid namn Diogenes. Han bodde i en tunna och gav fan i att tvätta sig, vilket gjorde att han stank ”som en hund”. Han kom därför att kallas för Kynos, Hunden. Det skulle kunna vara något för mig. Om jag får tag i en tunna. Diogenes hade en synnerlig desillusionerad syn på världen – en riktig cyniker med andra ord. Genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft, uppstod en lycka och en inre frid.  

Alexander den store besökte den berömde och illaluktande filosofen och frågade ifall Diogenes saknade något, om han kunde hjälpa ”Hunden” på nåt sätt. ”Flytta på dig! Du skymmer solens ljus!” Diogenes lär ha dött i sin tunna, 96 år gammal, samma dag som Alexander den Store avled. Han hade noga eftertanke önskat att hans döda kropp skulle kastas utanför stadsmuren, i ett dike, så vilda djur kunde kalasa på hans kropp. Ironiskt sett så ordnades till Diogenes minne en storartad begravning. Han som ville bli glömd av världen fick efter sin död en pelare rest till sitt minne – och ovan på den vilade en hund i finaste marmor.

En författare i ständig väntan.

Under skrivandet av denna reflekterande text, har jag tappat lusten att ”göra något vettigt och stort” av min isolerade tillvaro. Jag får nöja mig med att jag finns. Min extraordinära tid i väntan på vaccinet torde nog vara att jag ska verka som skriftställare och skriva meningslösa texter, som denna. Jag har blivit varnad för att stirra mig blind på isoleringen och min väntan på vaccin, då människan är mer än sina tankar och fantasier. Jag har en kropp som tar stryk av den Ensamhetens inre stress – som ökar hormonutsöndringen och som i sin tur höjer puls och blodtryck.

Nog skulle det vara plågsamt ironiskt att jag en dag slog upp mina blå ögon, drabbad av en halvsidesförlamad kropp efter att ha drabbats av en ny stroke – samma dag som det ligger ett brev från Region Västerbotten på golvet i hallen. En inbjudan till vaccination. Men jag skulle nog inte bli förvånad, utan i rena ilskan krypa ner i en pappkartong och se till att den blir skickad till Spetsbergen.

Inga föreläsningar, trots att Ester är på väg.

Men det är nog så den största, värsta frustationen är att inte kunna träffa läsarna när romanen ”Älskade Ester” släpps i maj. Är frustrerad över att inte få följa Ester ut i världen efter att ha lagt ner en sådan energi och hårt arbete på skriva de 600 sidorna. Det är därför jag funderar på att bosätta mig i en tunna och rensa bland känslorna, slippa paniken och sorgen (ilskan) att likt soldat Onoda bli kvarglömd på en ö där kriget sedan länge sedan tagit slut.

Saknar min flock

Av , , Bli först att kommentera 2

Pandemin i våra liv, anno 2020 och det lär fortsätta ett par år till. Jag håller mig mest inne och tar inte emot besök, förutom Lena. Isoleringen och den påtvingade ensamheten, slår sönder en himla massa flockar. Vi är ju sociala varelser som ofta rör oss i med våra grupper åt samma håll och finner trygghet i detta. Nu kan vargen komma när som helst. Vem ska skydda oss? Vem hör våra rop på hjälp?

Våra kroppar reagerar med en ständigt pågående stress som är farlig för våra kroppar. Blodtrycket höjs, liksom hjärtats slag, hormonerna flödar över eller stängs av. Våra kroppar är i ständig beredskap mot ett osynligt hot, ett litet virus. Vi tvingas sova med ena ögat öppet, vara redo att fly eller slåss. På samma sätt som de utsparkade grottmänniskor gjorde när flocken försvann. Ett beteende som levt kvar i våra gener.

Beställer julklappar på nätet, men sen ska de väl hämtas på Coop eller nån bensinmack, för inte fan bär Post Nord ut paketen till ens dörr – trots att man betalat extra för att de ska bära mina beställningar till min dörr och ringa på. Istället tvingas folk ut ur sina grottor för att själva hämta dem på Coop och då bli utsatta för smitta.

Nu finns del två av ABF Västerbottens podcast. Den har har fått titeln ”Räddad av min sårbarhet” – ett fritt kåserande om min känslighet, min rädsla och hur mitt skrivande räddade livet på mig. Länken till min berättelser finner du längre ner.

Länk till del 2 i mitt berättande (30 min)

TIll Kents berättelse

 

2020 – ett riktigt skitår

Av , , Bli först att kommentera 7

Kan inte fly.

2020 måste väl ändå hamna på tio-i-topp-listan över riktiga skitår. Året då ett då pandemin härjade, då ett litet virus plötsligt hotade mänskligheten. Efter vårens isolering, så öppnades världen under sommaren … men så kommer andra vågen i pandemin och vi måste stänga in oss igen. I varje fall de som är högriskpatienter. Jag är en sådan. 2020 är året då vi lärde oss hur plågsam och farlig påtvingad ensamhet är och vilken hemsk död som väntar runt hörnet om man drabbas av Covid-19.

1986 var ett annat riktigt skitår. Jag återkommer ofta till det året i mina tankar och minnen. Det började med att rymdfärjan Callenger den 28 januari exploderade strax efter starten. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare var det nån idiot som sköt Olof Palme på öppen gata och skapade ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Den 26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl och radioaktivt regn föll över Sverige. Ovan på allt detta dog farmor Stina Lundholm den 16 juli och en berättarröst försvann.

Enkelbiljett till Kina
Det var det var då jag tog till flykten. Man kunde göra det 1986. Det var det året jag köpte en enkelbiljett med flyg till Kina och satt sedan mest på olika tåg som korsade det väldiga landet. Måste ha varit deprimerad, för jag blev inte ens imponerad av kinesiska muren eller terrakottaarmén.

Apan och pojken

Först när jag i slutet av det året hamnade i en hängmatta på Kho Samui i Thailand vaknade jag till liv. Minns att det klickade till i hjärnan när jag för tionde gången såg en liten grabb i blöjor slåss mot en fjättrad apa. Apan vann var gång. Varför tog pojken emot allt detta stryk utan att lära sig nåt av det? Blödande sprang han till far och pekade på apan som satt lutad mot en palm och åt på en banan, redo för för nästa slagsmål.

Musik som tröstade
Året innan, 1985, släppte Ulf Lundell dubbelplattan ”Den vassa eggen”. Där i Kina och Thailand hade jag några av låtarna på ett kassettband (det var på den gamla tiden) som jag lyssnade på för att få tröst. ”Jag bär mina ärr som medaljer”, sjunger Ulf Lundell på den självutlämnande plattan. Och det är väl på det sättet en sårad människa ska stå ut med smärtan. Att behålla sin värdighet, inte låta sig kuvas.

Istället för att krypa ihop i en jordkula, ska hon resa sig, spänna ut bröstet och stolt gå genom livet – med sina medaljer på bröstet. Men måste hon som jag, resa till Kina och Thailand för att repa mod? Tydligen.

På flykt

Utsända änglar
På samma platta sjunger Lundell: ”Välsigna en främling i en främmande stad, det kan var din bror eller syster.”

Precis det hade ju hänt mig i ett smutsigt Xian i Kina. Ibland är världen inte större än att den kan rymmas i handflatan. På andra sidan jorden, när jag befann mig i Kina – så stötte jag ihop med grannen ifrån Umeå. Vem hade sänt honom till biljettluckan på just den tågstationen? Just vid den tiden? Har varit med om detta fenomen flera gånger under mina resor. Det är nästan som om man skulle kunna tro att det handlar om utsända änglar.

Var snäll och vidsynt
I frågan om detta med änglar hade farmor haft en klar bild. Hon kunde med bestämdhet säga vilka som var utsända. Hon menade att de som var nalta eljset – dem som folk öppet föraktade och skrattade åt – var änglar. Jo, så är det, sa hon självsäker och pekade med ett darrande finger. Alla dessa änglar har Gud sänt ner till jorden. Detta för att testa vilka av oss som är elaka mot änglarna och vilka som behandlar dem med respekt. Allt ska sedan redas ut på den yttersta dagen. Gud hjälpe oss alla.

En ängel?

2020 kan ingen fly
1987 återvände jag till Sverige, mager som ett spöke, men jag hade genomlevt och överlevt skitåret 1986. Men år 2020 går det inte dra iväg som jag gjorde skitåret 1986, och hålla sig undan till dess coronaviruset försvunnit. Möjligen till sydpolen. Men då skulle jag väl frysa ihjäl. 2020 (och förmodligen 2021) lär jag sitta instängd merparten av tiden. Nu först har politiker och experter börjat tala om hur farligt det är att mot sin vilja isolera sig i ensamheten. Kroppen övergår i ett ”tyst” stresstillstånd som egentligen är ett rop hjälp. Våra kroppar reagerar på samma sätt som hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken – som övergavs för att låta vargarna ta dem.

På bilden intill: Valfrid Johansson som kallade sig Konungen. Han trodde nämligen att han var Konungarnas konung, den nye Jesus, och byggde sig en tron i köket och samlade ihop en skatt på 16 000 enkronor. Jag skrev en roman om Valfrid som hette ”Konungarnas konung från Baklandet” 2006 (Ord & visor förlag). Om han var en ängel? Jo, kanske.

Risker med isolering

Av , , Bli först att kommentera 2

Bra att man lättar på isoleringskraven. Den påtvingade ensamheten kan lätt bli en psykisk pandemi. I ensamheten reagerar våra kroppar med farlig stress – på samma sätt som de gjorde hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken. Om detta skrev ja om i mars då jag själv satt instängd mot min vilja, i en påtvingad ensamhet. Höll på att bli galen.

Jag har under livet valt att emellanåt dra mig tillbaka och stänga dörren om mig – men nu var det en påtvingad ensamhet. Det är nåt helt annat. Jag behöver emellanåt lugn och ro för att kunna fokusera på mitt skrivande. Men skillnaden är stor på frivillig och påtvingad ensamhet.

Ofrivillig ensamhet ger ett stresspåslag i kroppen. Orsaken är att våra hjärnor tolkar ofrivillig ensamhet som någonting livsfarligt. Jag blev en grottman, en troglodyt med ett blodtryck som ökade, där blodsockernivåerna, kärlsammandragningarna steg, sömnlösheten blev påtaglig – vilket i sig ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Ensamhet kan alltså dra igång en flera tusen år gammal kroppsreaktion, då ensamhet verkligen var en fara för livet. Fortfarande, efter alla dessa år, tolkar alltså vår hjärna ensamhet som nåt livsfarligt vilket i sin tur just ger ett stresspåslag i kroppen. Hälsoriskerna vid ofrivillig ensamhet kan jämföras med att röka. Ensamma personer löper även högre risk att drabbas av cancer och försvagat immunförsvar.

Lider man dessutom sedan tidigare av psykisk ohälsa, så kan stressen bli än starkare då rädsla, depression, ångest blir metatabletter i vår kemiska fabrik vi bär omkring på. Vid ensamhet rubbas även hormonsystemet. Stresshormonet kortisol ökar, medan hormoner som är förknippade med positiva känslor, såsom oxytocin, serotonin, dopamin och endorfiner minskar eller stängs av. Eftersom vi med psykisk ohälsa är mer sårbara vilket leder till en sämre förmåga att hantera stress, som generellt har svårt för att bli instängd. I den påtvingad ensamheten, vaknar känslor som att känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen.

Flocken ett skydd

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam. Ulvarna kan ta dig!

Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu krävs det att vi än större utsträckning att vi hjälps åt och med en ryslig disciplin är måna om varandra. Men i grund och botten finns ett eget personlig ansvar att hålla avstånd, tvätta händer, använda handsprit, undvika folksamlingar – och nu måste vi få de dansande ungdomarna som kommer vandrande i kluster, att inse att de inte är odödliga och att även de kan vara smittbärare och en dag kan ”dräpa” mormor och morfar.

Jag tillhör ju inte gruppen 70 plus, utan den över 60 år och som är högriskpatient (diabetes, astma, stroke, Parkinson, bipolär, överviktig) som förmodligen inte en Covid 19. Men även jag försöker att röra mig ute på gator och torg som en vanlig man. Jag följer de generella rekommendationerna stenhårt – för jag har insett att total isolering är i mitt fall farligare än att bli smittat av coronaviruset.

 Nu krävs disciplin, att vi hjälps åt, att vi är solidariska och dagligen tränar på vår empati och vårt medlidande. Pandemin finns ju kvar. Den tycks ladda för en andra våg och kan på sikt inte bara dräpa oss, utan även öppna dörrar åt stollarna som vill utnyttja situationen genom att attackera demokratin och istället införa ett välde av envåldshärskare och diktatur.

Det finns med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Hjälp oss att våga röra oss lite mer fritt, att slippa ständigt vara rädda – och sluta att ifrågas’tta oss som om vi inte finns. Var en god kamrat!

Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blivit tydligt. Vid psykisk ohälsa kan gamla symtom och gamla beteenden väckas till liv. ”Galenskapen” växer till sig. Vid längre ensamhet börjar även kroppen att  ta skada.

Tillägg:

Det finns olika slags ensamhet:

Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.

Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Skrivandets höga pris

Av , , Bli först att kommentera 3

Skrivandet har onekligen sitt pris. I går när jag printade ut de 416 sidorna av min kommande roman ”Älskade Ester”, kände jag hur kroppen värkte, hur usel balansen blivit och chockades av det bleka ansiktet som stirrade mot mig i spegeln. Har väl varit ute i solen ca 10 timmar de senaste månaderna. Svårt att förklara … Men man blir lätt besatt när man tränger in i en berättelse. Om man sedan återberättar en annan människas liv blir den människan till slut levande.

Mellan utgivningarna av ”Konungarnas Konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” uppstod 6 års tystnad, En period då jag mest slogs med orden. Jag var övertygad att jag skrivit färdigt. Jag förlorade mitt språk. 2005 lämnade jag in mitt manus till Konungen. Förlaget jublade. Jag orkade inte bry mig, då jag kände mig ”döende”, dels efter urladdningen som krävdes att skriva en sådan berörande bok. Jag hade levt mig in handlingen så starkt att jag sedan höll på att dö. Men 2010 blev jag räddad. Men mitt språk var borta. Jag hade väl supit bort orden och förmågan att sätta samman dem till meningar.

När man läser Vedtjuven som släpptes 2012, kan man se en språklig förändring. Jag klamrar mig fast vid korta meningar. Där finns knappt en bisats. Jag började att skriva på romanen under min årslånga behandlingsperiod 2010-2011. Sen började att skriva dag som natt, samtidigt som jag jobbade heltid som sjuksköterska. Galet. Men jag blev som vanligt uppslukad av skrivandet och glädjen av kunna skapa igen. Vedtjuven kom att bli min roligaste och mest sålda roman som fortfarande ligger på tredje plats över sålda romaner i Västerbotten och Norrland. Den skrevs under en av mitt livs jobbigaste perioder.

Men i och med Vedtjuven fick jag återigen betala ett högt pris. Jag hade skrivit mig in i mani. Var en trasa. Jag blickade tillbaka: Efter romanen ”All världens lycka” (2003) och skrivandet av filmmanuset till denna bok, så rasade min kropp. Jag drabbades av en stressutlöst diabetes, hade ett blodtryck på 220/120 vill jag minnas. Jag drabbades av en djup depression och blev inlagd på psyket där jag fick diagnosen Bipolär. Efter ”Konungen” 2010 höll jag på att supa ihjäl mig och hamnade på psyket och sen på ett behandlingshem. Ja, sen kom buklandningen med ”Vedtjuven”.

Sen har det fortsatt. Vid utgivningen av min självbiografi ”Spring Kent, spring” fick jag 2015 en stroke veckan efter jag skickat slutkorrekturet till förlaget. I samband att min senaste bok ”Män som spelar schack” började bli klar 2018, så började jag att falla och slå mig, höll på att drunkna då jag ”glömt bort” hur man simmar. Månaderna före utgivningen fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom.

Vad händer denna gång? Aktar mig för att prata högt om självuppfyllande profetior, men inom mig lever de sina liv. Förra veckans läkarbesök avslöjade att blodtrycket var åt fanders för högt, min diabetes galopperar, sover bara 2 timmar per natt. ”Det är dags att du börjar tänka på din kropp. Skrivandet må hålla din hjärna alert, men du blir inte gammal om du inte börjar sköta om din kropp. Snart får du en ny stroke”. Min läkare var gravallvarlig. Ord och inga visor. Med dessa livserfarenheter bävar jag inför vad som ska ske när Ester-romanen är klar.

Har läst om andra författare som drabbats av depressioner när de lämnat ifrån sig sina slutmanus. Då man inte längre kan påverka texten eller berättelsen. Någon skrev: Det är som att lämna ifrån sig sitt eget barn. Ligger nåt i det. Jo, det finns ett självuppoffrande i skrivandet då man tvingas blotta sin sårbarhet. I så dåligt skick som jag är i dagsläget har jag aldrig varit inför en kommande bokutgivning. Är det då så underligt att oron mal på inom mig.

Skrivandets besatt har en annan tråkig baksida. Jag vårdar inte kontakten med mina vänner. ”Glömmer” bort dem. Hör inte av mig till dem – och de i sin tur vet att jag är svåråtkomlig då jag låst dörrarna och skriver dygnet runt. De vill inte störa mig. Samtidigt som jag mellan skrivarpassen sitter och känner mig rysligt ensam och längtar efter polarna. Att vara författare torde vara ett världens mest ensamma yrken. En annan negativ inverkan på vården av mina vänskaper är ju denna förbannade corona och Covid-19 som försatt mig i karantän i dryga två månader. Det har varit upplagt för att leva livet som en troglodyt.

I morgon är jag i varje fall bjuden ut  på en picknick med Lena och hennes ungar. Märker ju att det är sommar därute.

I dag ska jag städa, bära ut sopor. Ingen Ester. Måste tvinga mig ut. Lämna grottan. Men än hur positivt jag försöker tänka mal oron på i bakskallen. ”Minns vad som hänt tidigare, din författarjävel!”

 

Läs mer om mina böcker: Länk till min webb

Beställ mina böcker: Länk till Adlibris

 

Skriva sig fri

Av , , 1 kommentar 6

Stundom drabbas jag av förtvivlan och rädsla. Skräcken är stor inför den dagen då jag ska förlora kontrollen över min kropp, vilket så smått redan börjat ske. Jag är en av 20 000 som i Sverige fått den neurologiska sjukdomen Parkinson. Vi lider brist på dopamin. Av nån anledning slutar hjärnan att tillverka denna signalsubstans som är nödvändig för att vi ska kunna röra våra kroppar och för att vi ska kunna känna lust. Allt detta pågår, dag som natt, i min kemiska fabrik – i min hjärna.

Våra rötter finns i det förflutna.

Försöker nog att skriva mig fri! Bloggen har ju ersatt de dagböcker jag förr dagligen skrev i. Började nån gång i 17-års åldern. Genom att nu öppet beskriva mitt liv, upplever jag en stark känsla att jag verkligen talar till någon. Till Dig! Men det har också sina risker.

De nervceller som producerar dopamin dör helt enkelt. Inledningsvis kan läkarna förse oss med mediciner som ökar dopaminnivåerna i hjärnan. De goda åren. Sen slutar medicinerna att fungera.Vi blir allt stelare, får en sämre motorik, balans, sömn. Talet blir svagt, sluddrig, själva tänkandet går långsammare. Till slut blir vi till stenstatyer.

Det är vid denna insikt jag vaknar på småtimmarna i rädsla och skräck. Känner panik över att bo i en kropp som inte går att kontrollera. Med de kunskaperna är det fan inte lätt att acceptera sitt öde. Jag lovar er … Jag försöker, men Parkinson i kombination med alla andra mina tillkortakommanden gör det svårt att ens lägga en moteld; att förmå mig till flitigt motionerande, äta proteinfattig kost, vara social. Det är dålig kombination att vara troglodyt och sjuk i Parkinson. Man blir lätt en ”jobbig person”, en belastning för min familj och mina vänner.

Är friheten att välja ett personligt ansvar?

Den STORA ensamheten. Den kommer när vi inser att vi är en del av ett väldigt kretslopp och att allt som blir kvar av oss är en pöl med flytande kolatomer och del giftiga tungmetaller. Var och i vad söker man då tröst? Mycket kan vi dela, men inte döden, det får vi allt brottas med på egen hand. Tomheten … inför livets stora gåtor.

När jag då och då skriver dessa dystra bloggar (i nåt slags försök att förstå, acceptera och att även lära er lite om Parkinson) brukar det ofta komma anonyma kommentar med ilskna kommentarer. Tydligen är det störande för somliga att möta en sårbar människa. ”Sluta gnäll!” ”Ut i friska luften med dig!” ”Skaffa dig ett liv, karljävel!”

Det förhåller ju sig även så att smärtan vi känner i vår ensamhet varnar oss för fara. ”Du har kommit för långt ifrån flocken!” Tiden är knapp. Försöker verkligen göra mina val. Just nu har jag valt att hinna skriva klar romanen ”Älskade Ester”.

Är rädsla brist på trygghet?

Stoikerna i det antika Grekland uppmanar mig att glädjas åt mina begränsningar och att dagligen tänka på min död. Jävligt uppmuntrande. Men de menar att jag därmed kommer att bli alltmer tacksam över det liv jag faktiskt ännu har.

Ps! I kväll ska medlemmarna i Bokpratarna åter träffas (utomhus) efter ett långt coronauppehåll. Hopp – det finnes hopp! Finnes hopp finns även framtidstro.

 

© Kent Lundholm 2020-06-11

 

Det goda samtalet

Av , , Bli först att kommentera 8

Det måste väl finnas ett land, ett liv som ligger mellan ordning och kaos. Där man befinner sig ungefär mitt på hållet, i nån slags vägkorsning, där man kan stå och vila upp sig. Dock med risk att bli överkörd av de som i en rasande fart kör mot det ordningsamma landet.

I tider av kaos, under hotet av ett dödligt virus som tvingar oss till isolering, så är de goda samtalen av vikt. Under den senaste månaden har de mest skett via mobilen, ett och annat via dörrspringan – och förstås de korthuggna meddelanden jag lämnar på Facebook som leder till ett och annat ”gilla”, tummen upp, rent av ett hjärta eller en leende gul gubbe.

Ibland är det inte så himla noga vad som sägs när man väl får tag i nån att prata med. Det är mer intressant vilka känslor och tankar som bubblar upp under samtalets gång. Varje dag talar jag med Lena, så har vi gjort i stort varenda dag i fyra års tid. Det brukar i snitt bli en halvtimme, ibland mer, då vi rapporterar om hur dagen varit. Det är trivsamma och ofta glädjande samtal, om vår längtan, vårt medlidande och en och annan politisk analys. Igår pratade jag en timme och tio minuter med Uffe i Stockholm. Vi ringer varandra nån gång i månaden, ibland med längre uppehåll. Därav de långrandiga samtalen. Det är en hel del skoj och flams när vi talas vid och det fyller sin roll. Det är det skrattande samtalet.

I det goda samtalet blir vi utforskande, upptäcktsresande samtidigt som vi själv vågar tala klarspråk. Ett sådant samtal får tid och rum att försvinna, där vi ger och tar och där båda månar om rättvis fördelning av ordet. Sånt som stärker gemenskapen och relationen. Det är då som vi kan spegla våra tankar och ord i någon som lyssnar. Någon som tar oss på allvar.

Det är nog ganska viktigt att man känner trygghet, att det finns så pass mycket harmoni att man vågar säga vad man egentligen tycker, utan att vara rädd för att den andres värld ska rasa sönder och samman. Samtidigt som man själv måste lära sig att stå pall för lite konstruktiv kritik. Det kan vara förödande om man under samtalet måste stå i ständig beredskap mot ironiska nålstick, passiv aggression – där det finns en svårtydd undertext. Vissa samtal är dömda att misslyckas. Sådan man har med någon som fått för sig att vara den viktigaste personen på jorden, den toppar ligan för personligt lidande och som visar noll intresse för omvärlden.

Men visst måste man tillåta att andra, periodvis, är mer sårbara, som mår så illa att de har svårt att lyssna på andra. Då handlar det om empati. Fast den kan ju ha sina gränser. Om denna sårbarhet pågår ständigt och jämt, utan synbart slut, så kan det bli tröttsamt. Personligen har jag alltid haft svårt att föra samtal i grupp, när det babblas till höger och vänster om mig. Bättre har det inte blivit med åren, särskilt inte då jag drabbades av Parkinson. I den sjukdomen kan tankeverksamheten gå långsammare. Hur jag än försöker hänga med och försöka få ordet, så är jag steget efter. Det är rent av pinsamt. Så jag blir ofta tyst.

Men goda samtal med en och en, öga mot öga eller via mobilen, är livsviktiga. Särskilt i tider av isolering och påtvingad ensamhet.

 

© Kent Lundholm 2020

Isoleringens baksidor

Av , , Bli först att kommentera 7

I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade på grund av pandemin. En del av egen vilja, en del under hot. Jag är inne på min 25 dag av ”frivillig” isolering i ett höghus i Ersboda, Umeå. Jag är en högriskpatient som inte skulle överleva Covid-19. Redovisade fall enligt WHO är att 2,6 miljoner blivit smittade och drygt 183 000 har avlidit i Covid-19. Mänskligheten lever under ett världsomspännande hot, ur flera aspekter.

Stoppa spelandet
Precis som jag skrivit klar denna långa blogg håller regeringen en presskonferens, just om de indirekta sociala riskerna som uppstår när folk tvingas sitta instängda. En av riskerna är ett ökat spelberoende (vi bör nog lägga till alkohol och andra droger). Nu ska regeringen ändra regler. Låter bra! Men varför ”dutta på” med begränsningar på de summor man får satsa – förbjud skiten! Det är samhället (ej de godmodiga spelbolagen) som får stå för rehabiliteringskostnaderna av hjorden av spelmissbrukare.

Orons tidevarv
Somliga är oroliga för sjukdomen och dödshotet, andra bekymrar sig för det ekonomiska på det personliga planet, kanske även för samhället i stort. En del räds brunskjortorna som försöker dra nytta av den rädsla och ilska som uppstår. Man kan, som jag gör, känna oro för samtliga påståenden. Pandemin är en livssituation vi inte styra. Lika lite som vi kan kontrollera vulkanutbrott, tåg som spårar ur, jordbävningar.

Bristen på kontroll kan i sig skapa en massa oro. Just nu kan ingen heller säga när denna karantän tar slut. Det vi vet är att därute finns ett dödande virus, inte för alla, men i högre grad för de s.k. riskgrupperna.

Det finns som alltid vid olika kriser, en ”upprorisk” grupp som misstror myndigheterna och som av nån anledning tror sig kunna svär sig fria dödshotet. Detta gäller inte dem! ”Jag går ju för tusan på gym fyra gånger i veckan!” De tror sig kunna köra sitt ”egna race”.

Många i det så kallade ”krogfolket” lutar sig mot myten om att unga (och starka) inte kan bli smittade eller insjukna i Covid-19. En riktig skröna.  Visserligen får barn och yngre färre symtom och mindre biverkningar, men visst dör väl relativt unga i Covid-19! Men vad ”krogfolket” däremot kan göra, med sitt spring där coronaviruset kan frodas: Det är att de lik förbannat kan sprida smittan! Till sin gamla mormor eller hjärtsjuke svåger, eller astmasjuke granne.Trots att de går på gymmet. Jag tycker att det visar på brist på empati och medlidande för andra människor.

 

Redan dubbelt drabbade
Det finns en rad psykiska tillstånd/sjukdomar där de drabbade, med eller utan pandemin, är vana av att lida av svår ångest och rastlös oro. Det finns även grupper som socialt straffas dubbelt av att tvingas till isolering. Vad svarar en hemlös på frågan: ”Varför är du inte hemma som alla andra för att inte sprida viruset?” I Indien sitter dryga miljarden lydigt i karantän, medan ett tiotal miljoner ”fuskar” – de hemlösa. Skulle de lyda order, svalt de ihjäl. Sedan har vi en stor grupp kvinnor som lever ihop med våldsamma och alkoholiserade män. Att bli instängd med en sådan karl en längre tid, kan kosta dem livet.

Farlig ensamhet
Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Alltså – stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu och framtiden
Det är klart att vi i dessa unika tider då mänskligheten hotas, att vi lyder de som vet, de som kan. Då krävs det ödmjukhet från vår sida. Men vi ska vara medvetna att det kommer tid efter pandemin och isoleringen: Då med andra konsekvenser. Det torde var en fördel att redan nu vara medvetna om dem. Kunskap är A och O.

Då får vi hoppas att vi har politiker som står stadigt i myllan och ser till att det finns en rättvis fördelningspolitik och visioner om ett framtida tryggt, rättvist samhälle.

Vi kommer att få slåss för det öppna samhället och demokratin. Det finns Mörkermänniskor som vill dra nytta av osäkerheten i samhället och ilskan hos folk.

 

Dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga …


”Jag inte har sett något virus flyga omkring”…

Citat: Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko

”Som en vanlig förkylning”
Det finns ett gäng ledare som redan i dagsläget försöker dra politisk nytta av pandemin. Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko förnekar epidemihotet eftersom han ”inte har sett något virus flyga omkring”. I Ungern har parlamentet godkänt en undantagslag som ger premiärminister Viktor Orbán så gott som obegränsad makt och som kringskär yttrandefriheten. Brasiliens högerspöke till president Bolsonaro, har sagt att ”covid-19 inte är värre än en förkylning”. Allt dumt som Trump sagt skulle krävas timmar av skrivande. Men visst var det han som sa att i USA hade man minsann god kontroll som förutspådde att alla besökte påskmässan. Mannen i öst, Putin, sa för ett par kvällar att i Ryssland hade man kontroll över virusläget. En lögn!

Tron på konspirationer
Konspirationsteorierna frodas. Rädsla och okunskap får somliga att söka förklaringar i dolda komplotter. En teori är att corona är skapat i ett brittiskt labb på uppdrag av Bill Gates.

En annan teori menar att coronaviruset används för att dölja den farliga strålningen från de nya 5G-masterna. I alla tider har folk trott att epidemier och pandemier är en planerad utrotningskampanj.

För övrigt: Håll ut! Spela lite schack (mot er själva …) Överlev Covid-19. Håll er sysselsatta, försök behålla rutinerna. Skriv och läs. Ring, mejla vänner och bekanta – nån av dem borde väl svara. Om inte: Omdefiniera ordet vänskap …

© Kent Lundholm

 

Jag och Bror Duktig

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter att ha levt bland flyttkartonger, kassar, plastsäckar sen i november, då flyttplanerna blivit ändrade flera gånger, så har dammallergin gjort mig hängig, täppt i näsan och stram i halsen och gett mig röda, rinnande ögon. Lägg  sedan  till torrhostan och man skulle kunna tro att jag blivit smittad av Coronaviruset. Men det är allergi. Är dock sen dryga veckan isolerad för att inte ”åka dit”. Jag är en så kallad högriskpatient med åkommor som diabetes, Parkinson, astma, stroke och med en riktigt usel kondis.

Men på lördag är det flyttdags. Äntligen – och med fasa. Jag måste ju glida fram lite på sidan om (låter hemskt). Utan att kunna hjälpa till. Jag lider dessutom av åkomman: ”Jag-kan-inte-be-om-hjälp-syndromet.” Nu har jag på sistone börjat be om hjälp, men det har suttit långt inne var gång. Jag har genom livet alltid varit en riktig Bror Duktig och betackat mig all slags hjälp. Fast jag vet ju att ber man om hjälp, så får man ofta hjälp. Tänkte på det när jag vid 02.00-tiden stod vilsen och trött och packade ett par flyttlådor. Just då, 02.00, kände jag mig vansinnigt ensam. Därinne i vardagsrummet var jag en bortglömd och kvarlämnad människa.

Trots att jag är en ”inomhusmänniska” som gillar att polemasa mellan rummen och göra det som faller mig in, så har själva situationen, med isolering och den påtvingade, ofrivilliga ensamhet, börjat göra mig till en mental katastrof. Det är klart, med ett faktiskt dödshot som väntar utanför ytterdörren, så kan en panikbenägen person som jag då och då förlora fotfästet. Under den senaste veckan har två läkare och sjuksköterska sagt att jag har så många riskfaktorer att jag kan stryka med om jag drabbas av Covid-19. Igår blev min kontaktperson inom psykiatrin förbannad då jag mumlade nåt om att ”klara mig själv.” Då fick jag svar på tal. ”Man skulle kunna tro att du är självmordsbenägen”, sa hon. Jävligt muntert, eller hur go vänner? Men det är svårt att att vara vidsynt och ödmjuk när valmöjligheterna tas ifrån en. Det är inte så lätt att kura skymning och mysa på soffan – med såna tankar snurrande, surrande i skallen.

I morgon måste jag ut i den vilda, farliga världen för att träffa två personer från kommunen. Ska underteckna hyreskontraktet. Istället för att ses på vicevärdens kontor där det kommer och går folk hela tiden, så träffas vi på minst två meters avstånd i min nya, helt tomma lägenhet.

Världen har blivit märklig. Världen är plötsligt mycket farlig.

Tänker på ”Pesten” av Camus och på den där afrikanska staden som isoleras på grund av att pesten slår till och på hur olika karaktärerna hanterar det ständiga dödshotet. En del uppoffrar sig för andra, somliga förtränger det hela och låtsas leva som vanligt, andra förlamas av rädsla, några försöker att fly. Men vad de än tar sig för så fortsätter pesten att släcka liv efter liv. Mekaniskt. Supersmarta människor som slås ner av ett osynligt korkat virus. Intressant är att boken tagit slut i stort sett hela Europa – en roman som kom ut 1947.

Nä nu jävlar får jag rycka upp mig. Har ju fått sova fem timmar, har en kopp  kaffe och en macka att se fram emot. Trösten är att jag nu har packat det allra mesta. Under tiden får jag stå ut allergin. Ska söka rätt på nåt roligt program på SVT Play.

 

Måste få skratta lite. Förr i tin var jag bra på att  skratta bort alla bekymmer. Gjorde i stort sett inte annat. Gapflabbade dag som natt. Måste återfå hoppet, för med hoppet följer framtidstron. Världen måste vara mer än fyra väggar.