Äntligen en kris att bita i!

Jag hör till dem som inte kan hantera så bra när livet går sin stilla lunk alltför länge. Misstänksamt börjar jag leta efter potentiella krishärdar, som t ex att bilen ska gå sönder eller att jag ska bli arbetslös.

Jag finkammar tillvaron och kan bevars hitta lite smågrejer här och där men inget som måste tas itu med omedelbart, utan jag kan fortsätta att bygga upp trycket i min inre Mumin-Misan. Å det går nog snart åt fanders, det är bara det att jag inte vet vad det handlar om än! Jag skämtar inte. Inte helt i alla fall. Tro mig, jag vet att jag borde vara glad, men i mig finns en konstant aktiverad ångestfunktion som är svår att hantera när den inte har en påtaglig förklaring. Senaste tiden har inget riktigt upprörande hänt.

Det har dock inte helt saknats möjligheter. I vintras, tex, köpte jag en bil. Begagnad. Privatköp. Nu har ett halvår gått och inte ett enda problem! Är det verkligen normalt? Hela sommaren har detta pågått, utan annat än en liten grej på halsen som blev infekterad. Bah! Lappri!

Men nu känner jag att det har vänt lite, för tvättmaskinen är typ trasig. Något måste bytas, till dryg penning, eller också måste jag köpa en ny. Äntligen har ångesten fått någonstans att ta vägen och jag känner att nu kommer jag bättre till min rätt: som krishanterare.

Ja, inte en riktig krishanterare förstås utan en i-landsfråge-krishanterare. Har nu greppat situationen och tagit fram och bedömt tänkbara åtgärdsförslag. Maskinen är jättegammal. Löns den laga? Ska jag försöka laga själv? Kollar priser och finkammar marknaden. Om ett par veckor har jag nog fattat beslut. Det tar sin tid, för jag har även en ganska välutvecklad beslutsångest. Men tvätthögen växer ju obönhörligt, som tur är och kommer till slut att tvinga fram en åtgärd från mig.

Det går bra nu