Sluta aldrig gå

Brukar ni se ”Så mycket bättre”? Den varierade sammansättningen artister, att upptäcka en del nya artister och att höra gamla hits få nytt liv, ibland till och med helt ny text och sättning, har fångat mig.

Den här säsongen har kanske inte det allra mest spännande startfältet i mina ögon. Ingen av dem hör till mina favoritartister. Däremot har jag alltid beundrat Louise Hoffsten. Cool, strong, en förebild på många sätt inte minst sedan hon blev sjuk i MS. I 20 år har hon trots sjukdomen envist fortsatt med musiken och artistlivet. Säkert har hon velat ge upp flera gånger. Men hon har fortsatt.

Jag kan nog inte helt sätta mig in i vad det kostar henne att göra det valet, men jag är säker på att det gör henne lyckligare och ger henne ett mer meningsfullt liv än om hon gett upp. Vilken fighter!

Jag känner många som kämpar mot ohälsa (och gör så själv). Var och en har sin egen kamp och sitt eget sätt att tackla det hela. Det är personer som har gjort stordåd i det tysta. Trots sjukdomar och den sociala och ekonomiska utsatthet som följer med har de lyckats få till det på något sätt: livet, familjen och guldkanten. De kanske inte är artister, men de är definitivt stjärnor och hjältar!

Vad har de gemensamt? Envishet tror jag. Mod också. Hur har de lyckats? På sitt eget sätt.

Det vore nog lätt att bli bitter, när man dras in i en malström av påfrestande händelser, inte sällan akterseglad av en omvärld som vandrar vidare och lämnar en åt sitt öde. Det är oerhört viktigt att inte hamna i den fällan!! Bitterhet förgiftar sinnet och omöjliggör både lycka och tillfrisknande, tänker jag.

Men vi människor orkar inte alltid. Ibland måste man få ge upp. Eller snarare, släppa taget en stund. När man är trött behöver man få vila. En dag kan man resa sig upp igen och fortsätta med sitt liv. Med tiden kommer erfarenheten och kunskaperna om vad som fungerar och vad som inte fungerar, man lär sig stå upp för sig själv och förklara och formulera hur ens liv ser ut och vad man behöver.

Man behöver få tala om det, sätta ord på det, men också att se det som en del av de många, som utgör ens person och liv. Inte falla för frestelsen att bli ett offer. Man får se upp för risken att bli sin sjukdom. Man behöver kanske öva på att tänka att man förtjänar att leva ett gott liv och mötas av respekt.

Det finns trots allt goda möjligheter till glädje även i ett liv med ohälsa, bara man inte blir bitter. Receptet är: Fortsätt gå. Lev en dag i taget, ta ett steg i taget. Var så aktiv som möjligt. Hoppet föds i handling, det är jag övertygad om.