Om kärleken och döden – och livsbejakande tankar kring det

Kärleken är obarmhärtig. Den kommer till dig utan pardon och ibland utan att du bett om den. Och den slutar alltid med sorg: du, eller den du älskar dör, eller lämnar dig. Par-kärleken är underbar, trots den insikten, medan den som är alltför rädd missar allt. Barnen ska vi inte prata om. De SKA ju lämna dig, när deras tid är inne.

Med åren blir detta allt tydligare. Åtminstone för mig, som är delvis sjukpensionär och har en hel del tid att tänka. Nu hinner jag sakna barnen och åren med dem som små och unga. Nostalgin flödar och jag hade ingen aning om att jag var så sentimental!!

Döden blir alltmer en realitet. Människor samtida med mig lämnar jordelivet. Det är en oroande upplevelse tycker jag, när vänner eller gamla pojkvänner avlider. Till och med när offentliga personer, artister och författare som är samtida med mig dör väcks ett slags dödsångest.

Under november har jag två begravningar. Den ena en personlig vän, den andra en släkting till min partner. Det blir begravning 2 och 3 i år. Och nu har vi just också passerat Alla helgons dag. Tanken snuddar lite då och då vid detta, men sedan vänds ju blicken mot det vardagliga igen.

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”, filosoferade författaren PO Enquist. Bättre kan det kanske inte sägas. Så länge vi finns kan vi välja livet, att leva det så gott som möjligt och inte försmå de små glädjeämnena. Man kan hoppas på lite solsken på vägen och tända ljus i skymningstider. Kanske gå på en och annan liten fest emellanåt.

Det blir inte fest ofta numera, men i fredags träffade jag dryga femtontalet personer, varav jag inte kände mera än ett par, hos en väninna som hade inflyttningsparty. Uteslutande kvinnfolk. De flesta kvinnor jag mött är fantastiskt roliga att prata med. De är smarta, erfarna, har humor och saknar prestige. Det gäller i högsta grad alla de som var med. Ljudnivån var förskräcklig. Det fanns hur mycket som helts att prata om och skratta åt.

Vilket glatt och festligt kalas! Prat, prat, prat. Åsikter och erfarenheter, sorg, glädjeämnen – allt kom upp till diskussion och det var sååå roligt. I går kände jag mig visserligen lite smådöd, men i dag är jag uppåt värre, för livet kan vara härligt ibland och så länge man lever är det inte för sent att ha kul!

Det visste den berömde vetenskapsmannan, svarta hål-forskaren och föreläsaren Steven Hawking. Han gjorde allt för att leva livet till fullo, trots ett halvt liv i rullstol, med ytterst begränsad rörlighet och en maskin som pratade åt honom.

Japp. Jag har nog lite bättre förutsättningar än han hade. Det bör kunna gå.