Dagar i dimma

Dagarna rinner snabbt förbi och mörkret gör att de känns allt kortare. Helgen som varit var inget undantag, snarare en extrem variant av dagar i dimma. Då menar jag både bokstavligt och metaforiskt.

Det lätta diset i fredags passade mig bra. Jag tog en promenad i skogen här intill, traskande i halvrask fart. Lät blicken glida över mossor och stenar, genom glesa träd och dungar och det var så vackert! Jag drog djupa andetag för att få känna total närvaro. En bit fram längs vägen hörde jag en motorsåg ina och doften av färskt trä svävade lätt mot mig. Skogsdoft. Vindstilla. Det blev en skön start på dagen.

Samma dag var jag och tog ett sista farväl av en vän. Den käre H brukade ackompanjera mig och mina vänner i olika sammanhang för lite över tio år sedan. Vi sågs inte ofta därefter, men när vi möttes var det alltid med leenden och värme. En människa man minns. En vacker begravning också, fylld av musik, mycket av det slag man kanske inte förväntar sig i ett sådant sammanhang, men som naturligtvis kändes som typisk för honom. Tror vi var många som log och gungade till musiken.

Hemma väntade särbon K, som var trött efter att ha kört norrut, sakta, i tilltagande dimma. Två trötta människor satt med små svidande ögon och försökte ha fredagsmys. Det blev mest sova av det, men det behövde vi! På lördagen var jag pigg igen, men sen lade sig hjärndimman tät i mitt huvud och hela söndagen gick jag som en zombie. Pausade zombietillvaron för ett par timmars sång med kören i Sjungande Dalens kyrka, men väl hemma igen fick tröttheten ta över igen.

Ja det var den helgen. Tack och lov att det inte är så här jämt. Man behöver dock inte fånga alla dagar på mesta möjliga effektiva sätt, tycker jag. Ibland är det bästa man kan göra att vegetera och låta kropp och själ vila. När och ifall jag känner mig stressad över det, då brukar jag tänka att ”om en vilodag stressar upp mig, då är det hög tid att tagga ner med en vilodag”.

Många klagar över mörkret och visst har det sina avigsidor, men jag tycker mycket om hösten och tar emot mörkret som en vän. De vackra färgerna fyller mig med känsla för livet och dess dyrbara, men utmätta dagar. Under det ljusa halvåret går jag på överfart och det kompenseras nu med ett mera stilla liv. Det bläcksvarta nu i dagarna är förstås lite trist. Jag längtar efter snön som lyser upp och kylan som får den att gnistra (och ligga kvar).

Nu: musik!