Du har plats ett i kön

”Tack för att du tar dig tid och väntar. Du har plats ett i kön.”

Dessa trösterika ord har jag suttit och lyssnat på i snart en timme. Det är försäkringsbolagets automatiska röst som försöker hålla mitt mod uppe. Modet att hoppas att det verkligen kommer att svara en riktig person snart. Att det inte är som K (särbon) föreslog, att de parkerat mig och gått på fikarast, de som eventuellt arbetar alls en sån här dag. Det kanske inte är så många som tvingas arbeta en julhelg? Alternativet är att de ställer mig i kö fram till i morgon, då de har någon där som faktiskt kan prata med mig. Det är bilen som fått sig en smäll i denna  bilolyckornas (och brändernas) högtid. Hoppet falnar alltmer.

Har trots en lugn helg inte riktigt funnit ro. Jag har varit ledig sedan den 21 december och tycker nu jag borde vara utvilad, men det vill sig inte riktigt. Kan bero på att min bil varit ute och fått sig en skada på fronten. Ingen skadad, och det är ju huvudsaken, men lite stressad blir jag allt, lättpåverkad som jag är. Det lär förstås lösa sig, som med det mesta.

Tyvärr har jag en stresskadad hjärna som inte kan separera bra stress från dålig. När det händer lite mycket, blir det mängden saker som påverkar, inte bara de dåliga. Det blir bäst när det händer lagom mycket saker. Händer inget, blir jag både uttråkad och stressad. Så funkar det och det är inte mycket att göra åt, utom att se till att få rejäla luckor här och där i tillvaron. Annars kan det börja uppstå minnesluckor!

Men vi har haft jul och vi har haft trevligt. Jag försöker komma bort lite från det upprepade och ganska uttjatade julbordet, som varken jag eller barnen går i spinn över. Vi har ibland ätit pizza, ibland skaldjur. I år hade vi tapas-tema! 

Tapas 2018 – lika mysigt som julbord 🙂

Succé, om du frågar mig. Mindre jobb, det mesta går att förbereda och dessutom kostade det mindre än hälften än vad det brukar. Kalle Anka fick vara, men n’Karl-Bertil får man ju inte missa. Julklappar och julmys, såklart, med min lilla familj, som i år ställde upp med fyra deltagare: son ,dotter, särbo och undertecknad.

Nu väntar ett par blå dagar å sen blir det Umeå, en 60-åring som ska uppvaktas och därefter ett (förmodat) stillsamt nyårsfirande på Grisbacka där särbon har sin hemvist.

Epilog: efter en dryg timma gav jag upp telefonerandet med försäkringsbolaget. Etta i kön var vinstlott i dag. (Inte.) Jag lade på och ringde upp igen efter några minuter. ”Tack för att du tar dig tid och väntar. Du har plats ett i kön.” Vinstlott igen! Dansar en liten glädjedans. 😀