Energigivande lördag

Lördagen bjöd på en energikick. Det är inte varje dag man kommer så djupt in i ett samtal att det närmar sig det terapeutiska. Ofta möts vi i vardagen och lämnar en rapport om vad som pågår för dagen och stunden, utbyter information och ibland gör planer tillsammans.

Man håller sig alltså uppdaterad och tar in vad som upptar samtalspartnerns tillvaro av sol och regn. För mig är detta vänskapens kärna och överlevnad. Man lyssnar, man bryr sig om, man engagerar sig och ger råd. Man blir sedd och hörd.
Ibland kommer tillfället och tiden att låta det hela djupna och börja handla om det existentiella. Vem är jag? Vad ska det bli av mig? Ska det vara så här? Hur ska jag kunna? Hur ska jag orka. Vad vill jag och vad behöver jag? Får jag? Vågar jag? Som alltid när det handlar om jagets innersta kommer mina strävanden att kräva mod och kraft. Ibland att förändra, ibland att stanna kvar. Att förändra eller att acceptera.

Häromdagen besökte jag en gammal vän, som välkomnande mötte upp på sin uteplats. Solen sken på våra bara tår. Samtalet påbörjades. Ja, inte där och då egentligen, utan det har pågått under hela vår bekantskap, men på senare tid haft en längre paus. Visst hade vi träffats, men då hastigt och i sammanhang då fokus låg på annat.

Solen, kaffet och kakan till blev upptakten till ett energigivande samtal. Förhoppningsvis var det så för henne också, men jag hann inte fråga. I stället upphörde samtalet lite tvärt, efter att jag tittat på klockan. Hur man kan sitta i tre timmar och prata, prata, prata, utan att känna att tiden försvinner vet jag inte. Någon avrundning eller sammanfattning blev det i alla fall inte denna gång.

Å andra sidan var samtalet helt säkert inte slut. Livet pågår och frågorna kvarstår i stort sett i samma form: Vem är jag? Vad ska det bli av mig? Och så vidare.
Vad vi kom fram till? Fick vi några svar? Nej, vi fann inga definitiva svar på våra frågor. Inte av den sorten som man kan skriva ner som en handlingsplan eller ett slags facit. Facit får man ju i efterhand, men vid det laget vet vi inte om det var valen vi gjorde eller tillfälligheternas spel som gjorde att vi hamnade där vi hamnade. Vi vet inte heller om vi gjorde rätt eller fel, vi vet bara resultatet som det ter sig vid varje givet tillfälle.

Skulle vi varit lyckligare och framgångsrikare om vi handlat annorlunda, om inte om hade varit? Vad jag brukar tänka är att jag gjorde det som kändes vettigast just då. Ibland blev saker åtgärdade och ibland lät jag saker vara och bli. Hur det hade blivit om jag handlat annorlunda är en alltför teoretisk fråga, som dessutom saknar svar. Man kan helt enkelt inte veta!

Livet går, som alltid, upp och ner. Man får hänga med i svängarna och se till att glädjas åt guldkornen när de visar sig och genomleva de mindre glittrande ögonblicken med förtröstan. Förresten har jag två svar som alltid fungerar för mig. Du är ok. Det ordnar sig.