Sterns dilemma

Stefan Stern, fd stabchef för (s) skriver om socialdemokraternas kris i expressen. Sterns tes är att problemen bottnar i socialdemokraternas återkommande problem att inte kunna se behovet av att i det starka välfärdssamhället måste medborgarna få mer makt. Ska partiet bli relevanta måste medelklassen vinnas genom pragmatism och bejakande av individualiseringen i samhället menar Stern.

Det är inte svårt att hålla med Stern om det han skriver. Självklart måste socialdemokraterna stå för människors rätt att få människor att växa och naturligtvis måste politiken byggas på en bredare bas än LO-kollektivet(ibland kallas det för medelklass som Stern använder men man kan betona utmaningen annorlunda om man beskriver det som tjänstemannakollektivet). Gott så.

Men Sterns inlägg slutar när det börjar bli som mest intressant. För Stern erbjuder tyvärr som så många före honom ingen lösning på hur allt detta viktiga ska kombineras med ett samhällsbygge där alla människor får plats. Om människor ska få välja skola och sjukvård, mer satsningar på privarföretagande och så vidare som Stern benämner som socialdemokratisk pragmatism, hur garanterar vi att detta samtidigt leder till att rättvisan ökar och ojämlikheten minskar i samhället? Hur kan ett frisläppande av riskkapitalbolag och utförsäljningar stärka de socialdemokratiska idéerna?

Socialdemokratins historiska uppgift är att skapa ett samhälle där ingen lämnas efter. Den utveckling vi sett de senaste 20 åren har sett en med Sterns ord, mer pragmatisk socialdemokrati, men också ett samhälle där barnfattigdomen, arbetslösheten och klyftorna ökat, medan de fattigas livschanser minskat.

Det är just detta som är Sterns dilemma. Om socialdemokratin ska ta ett steg mer mot "mitten" så måste detta kunna påvisas förstärka de mål och värderingar vi uttryckt i partiprogrammet. Men i vanlig ordning får vi inget svar på hur det ska gå till vilket gör det hela till ännu en tom ansats. 

Jag välkomnar inspel kring de vägval socialdemokratin har att göra. Men då måste de bygga på att debattörerna inte försöker snickra om partiprogrammet utan beskriva en realistisk färdplan.