Mer i plånboken?

Alliansregeringen talar gärna om sänkta skatter. Desto mindre talar man om höjda avgifter i a-kassan. Det man i regeringen tänkte 2007 var att a-kasseavgiftens storlek skulle vara avhänget arbetslösheten i den bransch det gällde. På så sätt skulle fackförbunden kräva mindre löneökningar och få ner arbetslösheten. Därför ökade man kraftigt avgifterna till a-kassan.

Det man inte tänkte på är hur sammanflätad arbetsmarknaden är. Sektorerna påverkar varandra och i en lågkonjunktur som drabbade Sverige 2009 så fick många branscher det svårt oavsett hur det gått sedan 2007 i löneförhandlingarna. Arbetslösheten är fortsatt hög över den nivå när regeringen tillträdde så denna åtgärd har gett noll, zero, effekt. Och inte bara det, det visade sig också att de branscher där jobben var som otryggast och lönerna som lägst, exempelvis hotell- och restaurang, drabbades av de högsta avgifterna. Rättvist vart det inte.

Följden av regeringens reform är ett totalt misslyckande. Sedan 2007 har 500,000 personer lämnat arbetslöshetskassan. Regeringens vägran att vidare höja taket i a-kasseförsäkringen gör att enbart de som tjänar 18700 kan räkna med 80% i ersättningsnivå, majoriteten på arbetsmarknaden ställs utanför ett fullgott skydd och får riskera hus och hem när man får gå från jobbet. Samtidigt går försäkringen med miljardöverskott. Rena ockerpolitiken kan tyckas.

Det är naturligtvis både dumt och dyrt att hålla kvar vid detta. Frågan till regeringen är – varför ska det inte löna sig att vara med i en arbetslöshetskassa? Mer i plånboken och bättre trygghet är väl inte så dumt.