Kostnader för välfärden

Av , , Bli först att kommentera 12

Ser att Anders Ågren(m) redovisar siffror på sin blogg om kommunens kostnader för olika verksamhet. Det är alltid bra att jämföra siffror men man ska vara försiktig med att dra slutsatser från dem. Man måste förstå vad som döljer sig bakom för att kunna avgöra vad som beror på medvetna politiska prioriteringar eller mindre effektivitet.

Borgerliga politiker brukar ha en förkärlek för att peka på att Umeå har ett högre skatteuttag. ”Umeå har 2 kronor högre skatt men inte en bättre välfärd” brukar det låta. Det där är ett sätt att motivera besparingar då man ju i själva verket vill ha en annan samhällsmodell med en mindre offentlig sektor.

Det är dock sant att vi alltid måste fråga oss vad pengarna går till. Att Umeå satsat hårt på mindre barngrupper i förskolan och ligger högt i nettokostnadsavvikelser på fritid och kulturverksamhet har ju att göra med medvetna politiska satsningar. Vi har velat att barnen ska få gå i små grupper i förskolan och att föreningslivet ska ha idrottslokaler. Vi har velat att arbetarklassen ska få tillgång till bibliotek och anledningen till att Umeå placerar sig högt över Sveriges bästa skolkommuner är helt enkelt för att vi satsat på skolan. Självklart kostar det men det innebär inte att välfärden då är sämre, snarare att den är mer ambitiös.

Och är det då fel? Nja, i själva verket är det nog så att en bra skola och omsorg är en viktig förklaring till att människor vill flytta hit.

Likadant är det på socialtjänstens område. Individ- och familjenämnden har cirka 40 miljoner kronor satsade i icke-biståndsprövad verksamhet på en budget på 1,1 miljarder. Det är inte mycket men ger stora mervärden. Kvinnor som blir misshandlade eller barn som blir utsatta för övergrepp får ett samlat stöd hos centrum mot våld. I ungdomsmiljöer rör sig fältgruppen och förhindrar ungdomar från att råka illa ut, Ingången jobbar med föräldrar och unga som använder droger och det ekonomiska stödet till Kärnhuset gör att de med psykisk ohälsa har en träffpunkt.

Allt detta är viktiga pusselbitar i att Umeå ska vara en stad för alla.

Samtidigt måste vi kunna visa upp att vi använder resurserna effektivt och undviker slöseri. Den siffra Ågren redovisar, 23,9% i nettokostnadsavvikelse för IFO, är en gammal siffra från 2014 och tidigare mandatperiod. 2015 går att utläsa ur kolada att nettokostnadsavvikelsen är nere på 17% och den siffran kommer också att visa dramatiska förändringar efter 2016 då Individ- och familjenämnden nu genomför en massiv omställning. Inte genom att säga upp personal i första hand utan genom att minska kostnader för hvb-placeringar och göra mer på hemmaplan. Det är smart politik men tar tid. Alternativet är yxhugg i verksamheten som skär bort allt icke-biståndsprövat stöd. En sådan politik leder dock bara till högre kostnader, vart ska exempelvis funktionsnedsatta ta vägen om de inte längre får extra stöttning att komma tillbaka på arbetsmarknaden genom samordningsförbundet?

Moderaterna ville skära 20 miljoner på Individ- och familjenämnden för 2017. Det röstade vi ned. Har man en annan samhällsmodell för ögonen så är en bantad välfärd och sänkta skatter vägen framåt. Men är perspektivet istället att alla ska få plats så inser man att det inte är så enkelt. Ska alla med eller bara vissa?

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden

Bli först att kommentera

Vems skuldberg?

Av , , 3 kommentarer 16

Ser att allianspartierna i Umeå angriper Socialdemokraterna för att kommunens upplåning nu ligger på 1,8 miljarder på grund av tunga investeringar. Socialdemokraterna har inte koll över ekonomin säger man, den senaste i raden som är ut med det är Peder Westerberg(L) som säger att socialdemokraterna dragit på sig ett skuldberg.

Lustigt.

Mig veterligen har de fyra allianspartierna stött alla större investeringar de senaste 6 åren sedan upplåningen började. Bara att gå tillbaka och kolla protokollen. Man har dessutom varit ivriga förespråkare för att investera mera, inte minst Liberalerna har ju som bekant gjort ett stort nummer av att bron till Bölesholmarna skulle bli färdig snabbare. När jag tittar på den senaste budgeten för 2017 så kan jag dessutom inte se att Liberalerna och fler avvek särskilt mycket från (s) budget i ramarna till nämnderna. På det andra sidan spektrat har också Vänsterpartiet stått bakom såväl väven, ombyggnad stadshuset, nya parker som badhuset med mera. Så att kasta sand i det här läget känns ganska opassande. Nu behöver kommunen göra kloka vägval framöver och där behövs inget käbbel utan inspel och samarbete från alla partier.

Umeå har haft ett behov av att investera för att växa tillräckligt snabbt för att förhindra att norra Sverige försvagas på sikt. Men vi har nu också i samband med prognos om sänkta skatteintäkter ett stort ansvar för att värna nämndernas kärnverksamhet vilket socialdemokraterna arbetar hårt med att se hur vi kan lösa. För individ- och familjenämndens del har vi tuffa utmaningar med att hantera barn som far illa. Barn och ungdomar som blir slagna hemma eller utsatta för hot eller psykisk misshandel ser vi ett stort inflöde av och då blir det svårt att bo kvar hemma med placeringar som följd. Kostnaderna blir därför höga för socialtjänsten och svåra att bryta på kort sikt.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden

 

3 kommentarer

Åtgärda assistansen!

Av , , 7 kommentarer 15

Det här blir ett långt inlägg. Men jag uppmanar dig att ha förbiseende och läsa till slutet, för det här handlar om hur utsatta människor behandlas idag i Sverige.

Det socialdemokratiska statsrådet Åsa Regner har nu gått ut och betonat att regeringen inte skär ned på personlig assistans. Detta som en följd av den debatt som blossat upp efter att regeringen gett i uppdrag till försäkringskassan i regleringsbrevet ”att försäkringskassan ska bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. En utredning ska tillsättas för att följa upp om försäkringskassan börjat plocka bort timmar eller ej.

Hur det än är med den saken så är det illa formulerat att i ett regleringsbrev lägga fokus på antalet timmar och inte bedömningar, vinsterna eller vad man nu vill åt. För många har detta nu tolkats som ett brott mot de mänskliga rättigheternas artiklar om människor med funktionsnedsättning som FN antog från 2006 och olika partier rasar.

En sak är dock säker att sådana ord gör att det börjar svettas rejält ute i kommunhusen då detta med all sannolikhet innebär ännu mer press på kommunerna. Anledningen till det är att personlig assistans har ett dubbelt huvudmannaskap. Anses de grundläggande behoven vara över 20 timmar så betalar försäkringskassan enligt socialförsäkringsbalken och under 20 timmar så betalar kommunerna. Om nu försäkringskassan skärper sina bedömningar ytterligare så kan man vara säkra på att kostnadsövervältringen på kommunerna vi sett de senaste åren kommer att accelerera ytterligare.

Sedan reformen kom 1994 så har kostnadsutvecklingen diskuterats otaliga gånger. Det beror på att reformen idag kostar strax över 30 miljarder kronor och kostnaderna har fördubblats på 10 år. Redan från starten byggdes systemfel in i reformen. Det kanske allvarligaste är att huvudmannaskapet delades mellan kommun och stat. Det här var ett kardinalfel som inneburit att försäkringskassan som gör bedömningar, i takt med att staten ska spara pengar, börjat värdera de grundläggande behoven lägre hos den enskilde. Följden har blivit att de senaste åren har mångmiljardbelopp ”i smyg” förts över på kommunerna.

Kommunerna å sin sida har då slutat kompensera och börjat skärpa sina bedömningar precis som försäkringskassan, för att hålla ned sina kostnader. Ja en del kommuner gick till och med så långt som att anlita särskilda företag i hur man kunde begränsa assistansersättningen inom ramen för reformen avslöjade Kalla Fakta.

Nu är det dock inte som någon kanske tro att kommuner och försäkringskassan låter kostnader påverka behovsbedömningen om rätten till assistans. Men däremot har skärpningarna gjort att någonstans handlar den enskildes behov idag snarare om att mäta minuter och sekunder än att fundera vad var den reformen med personlig assistans skulle lösa? För den enskilde blir det en ojämn kamp mot myndigheter om hur många minuter använder man egentligen på toalettbesök under en dag och assistansbolagen rustar sig med jurister och tjänar pengar. Och vi får ett regelverk där att äta maten anses vara grundläggande behov men inte att föra gaffeln till munnen.

Personlig assistans har utretts många gånger men ingenting har hänt. Nuvarande regering talar om att få bort vinster hos assistansföretagen men har ju genom sitt angreppssätt klampat rakt ute i ett minfält. Vill man komma åt vinstuttagen inom personlig assistans så kan man inte börja ge sig på assistansersättningen.

Man måste börja med infrastrukturen, bland annat huvudmannaskapet och fråga sig vem reformen är till för. Under våren har vi sett flertalet exempel på svårt funktionsnedsatta barn som tappat stort antal timmar. Det är riskabelt att uttala sig utan att kunna de enskilda fallen, men onekligen har då neddragning av beslut ”accelererat”. Nu verkar det dock ha att göra med domar i högsta förvaltningsdomstolen om synen på om sjukvård och egenvård är assistans, som inte försäkringskassan kan påverka.

För att illustrera effekterna av politiken med ökade vinster hos privata utförare, hårdare bedömningar hos försäkringskassan och hur kommunerna fått betala notan så tänkte jag ta Umeå kommun som exempel, så man förstår vad detta innebär i praktiken.

2012 var nettokostnaden för personlig assistans(LSS), dvs den del kommunen betalar upp till 20 timmar på 29 miljoner. 2014 hade den kostnaden gått upp till 60 miljoner(!). Nära en fördubbling på två år. Att det här är en statlig kostnadsövervältring blir tydlig när man betänker utvecklingen på statlig nivå:

2012 var ersättningen via Socialförsäkringsbalken SFB(försäkringskassans kostnader) 72 miljoner kronor för personer med assistans i Umeå. 2014 hade kostnaderna gått ned till 69 miljoner.

Tittar vi i antal personer från 2010(då de skärpta besluten inleddes) så tillkom 25 personer fram till 2014 på LSS-beslut. Samtidigt minskade antalet personer försäkringskassan betalade för med 26 personer. Jag vet inte om det går att illustrera mycket tydligare vad staten håller på med.

Det är alltså mot bakgrund av detta man måste förstå hur regeringens politik riskerar att slå. När statsrådet Regner går ut med att försäkringskassan ska skärpa sina bedömningar samt att man bara tänker räkna upp assistansersättningen med 1%(tre kronor) för 2017 så kommer två saker att hända:

1. Pressen ökar på de anställdas arbetsvillkor
Många personliga assistanser arbetar idag till låga löner och utan anställningstrygghet. När regeringen minskar ersättningen så kommer inte längre seriösa aktörer kunna hänga med i löneutvecklingen. Det här skapar ett ”race to the bottom” för assistansanordnare och kommuner som inte får något val än att skapa hårdare scheman, hålla igen på löneökningar med mera. Fackförbundet Kommunal kommer ha allt svårare att förhandla fram nya avtal, för varför skulle de privata företagen låta sin vinstmarginal minska bara för att assistansersättningen minskar? Naturligtvis landar detta på personalen och slutligen även på kommunerna som enligt reformen även ska stå för privata företags sjuklönekostnader(!) och har andra kollektivavtal än privata utförare.

2. Socialtjänstens ekonomi slås sönder
Som personlig assistans är utformad idag så har kommunen alltid huvudansvaret för den enskilde. Generellt har kommunerna tyngre kostnadskrävande ärenden jämfört med de privata bolagen. En privat anordnare kan dessutom säga nej till att ta emot människor med tunga behov där personalplanering är svårt och då ska kommunerna enligt lagen ordna detta istället. Jämför om vi skulle ha samma system inom skolväsendet att fristående skolor skulle säga nej till att ta emot elever med särskilda behov? Vilket liv det skulle bli med tidningsrubriker. Men guess what, inom personlig assistans är det helt okej! Vad händer då när Regner driver den här politiska linjen? Ja följden blir en ännu skarpare kostnadsövervältring på kommunerna, både av tyngre ärenden och generellt pga av kassans hårdare bedömning. De här kostnaderna ska då betalas av alla andra grupper inom socialtjänsterna. Om man nu inte är helt naiv och tror att det regnar manna från himlen så blir följden att socialtjänsten kommer kunna erbjuda sämre missbruksvård, mindre personal i äldreomsorgen, sämre arbetsmiljö för omsorgspersonal. Det blir följden av den politik som nu förs på riksplanet.

Men att jag nu är kritisk mot Regner och regeringen innebär inte att övriga partier går utan skuld.

När försäkringskassan för 6 år sedan började på allvar skruva i systemen så var det tyst i den borgerliga regeringen. Redan här borde Liberalerna ha agerat för att stoppa detta som värnat reformen men man gjorde ingenting. Jan Björklund som då var minister bär ett stort ansvar tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldt(m) socialminister Göran Hägglund och Maria Larsson(kd) för den utvecklingen. Och om man nu från dessa ministrar menar att man försvarar de besluten, så finns det dock inget försvar för att alla utredningar om assistansen lades i papperskorgen, eller för den delen det hårdnackade försvaret av vinstuttagen. Och kanske bara kanske, så var sänkta skatter det viktigaste att finansiera, så övervältringen på kommunerna fick fritt fram.

Men inte heller Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna går fria. Man har inget gjort heller under lång tid och talade gärna om stopp för vinster i välfärden, dock aldrig om vinsterna i personlig assistans. Det kanske var för känsligt men den frågan var död särskilt för vinstförbudarna i Vänsterpartiet under lång tid. Personlig assistans har blivit en företagens och juristernas marknad. Kommunernas del av utförandet sjunker stadigt men det är inte till brukarkooperativ eller att personer i ökad grad tar hand om sina egen assistans som ökat. De ligger tvärtom stilla som för 20 år sedan, men företagens andel har exploderat.

Vill man som Regner säger, minska kostnadsutvecklingen och komma åt vinsterna så måste man först lösa systemfelen för att undvika de otrevliga sidoeffekterna jag listat ovan. Gör följande:

  • Lös frågan om huvudmannaskap
    Det är inte värdigt att vi har två huvudmän som skjuter kostnader mellan sig när fokus bör vara på att ge den enskilde ett liv som alla andra. Vi kan inte fortsätta ha smygöverföringar på den ena huvudmannen när den andre får för sig att spara pengar. Redan 2005 kom en utredning fram till att försäkringskassan borde ha det fulla ansvaret, vilket också är en uppfattning som delas av SKL. Man kan naturligtvis tänka sig att ansvaret ska ligga på kommunerna som resten av LSS-insatserna men poängen är att det är orimligt att som i Umeås fall att 15 miljoner varje år förs över på kommunen. Tänker man sig klämma åt vinsterna via vägen över assistansersättningarna så kommer man samtidigt att ruinera kommunerna innan man lyckats.
  • Bort med krånglet
    Regelverket i assistansen är idag en myriad som gör det helt omöjligt för den enskilde att ha en överblick och kunna förstå systemet. Försäkringskassan kryddar detta med att lägga ut regeländringar lite då och då så alla assistansanordnare och kommuner måste avsätta personal att bara bevaka regeländringar. Följden blir att de små utförarna inte har en chans och de större bolagen rustar sig med jurister. Och kom då ihåg att den målgrupp vi talar om är den mest utsatta i hela samhället – vill vi verkligen göra deras liv så krångligt som möjligt och göra det omöjligt att ta del av och kunna följa upp ”vinstuttaget”?
  • Kommunernas ansvar
    Idag kan en privat utförare neka att ta emot personer vars beslut gör dem till en ”förlust” för assistansföretaget. Sjuklönekostnaden för de privata företagen ligger hos kommunerna.  Får en privat utförare problem med bemanning ska kommunen enligt lag rycka in. Är detta verkligen en rimlig princip. Istället för att regeringen via sämre index- och löneuppräkningar försöker få bort vinster så kanske man ska göra precis som i LOV:en i hemtjänsten eller det fria skolvalet, att man inte kan välja bort personlig assistans hos den tunga behov? Alternativet är ju att kompensera kommunerna för den beredskap man behöver ha så att den enskilde kan få ett bra stöd och personalen trygga villkor.

 

Samtliga av dessa förslag måste ju vara en vettigare väg att komma åt kostnadsökningar än att skicka notan på den enskilde och personalen?!

Till sist Åsa Regnér, vem är reformen till för?

Jag träffar ofta personliga assistenter i mitt uppdrag som brinner för att göra ett bra jobb. Jag blir glad när jag ser deras glädje trots att de har dåliga löner och anställningsvillkor. Jag blir glad när jag läser utvärderingar och ser alla som är nöjda med kommunens personliga assistans. Jag blir glad när jag ser människor med funktionsnedsättning få delta i samhället som alla andra. Men jag blir inte glad över hur samhället hanterar människorna mitt i reformen.

Du är varmt välkommen upp till mig i Umeå för att diskutera detta vidare och höra vår personal berätta om hur verkligheten ser ut.

 

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden

7 kommentarer

Fältgruppen värnas

Av , , Bli först att kommentera 7

Socialdemokraterna kommer att agera för att värna socialtjänstens fältgrupp. Bakgrunden att besparingsförslag ligger på fältarna är för att nämnden behöver se över sina kostnader och arbetssätt då många barn är placerade vilket gör att kostnadsläget för individ- och familjeomsorgen är mycket högt. Organisationen behöver kraftsamla för att på hemmaplan kunna nå de mest utsatta barnen.

Socialdemokraterna väljer att gå ut och redogöra för sin principiella inställning då det funnits en oro bland medborgare vad som händer med socialtjänstens verksamheter.

- Det är angeläget att vi nu ser över alla vår verksamhet och hur vi kan stötta de mest utsatta barnen. Men det är också viktigt att vi fredar viktiga förebyggande verksamheter inför framtiden. Det har varit vår utgångspunkt hela tiden och vi vill inte omintetgöra det i första taget, säger Andreas Lundgren ordförande Individ- och familjenämnden (S).

Under 2015 la Socialdemokraterna förslag om att stärka upp fältgruppen med två tjänster vilket också fick nämndens gehör. Fältgruppen består idag av sex medarbetare och rör sig i ungdomsmiljöer för att förhindra att ungdomar far illa.

- Det är en välbehövlig satsning som vi vill fortsätta. En stad av Umeås storlek behöver kunna ha fältarbete ute på fler helger och ute i kommundelarna. Vi ser inte att besparingar här löser de ekonomiska utmaningarna utan riskerar snarare att förvärra situationen på sikt. Läget för nämnden är tufft men vi ska göra det vi kan, avslutar Andreas Lundgren.

Individ och familjenämnden kommer att ta ställning till fältgruppens framtid vid sammanträdet den 26 oktober.

 

Bli först att kommentera

TIll kamp för kvinnofrid

Av , , 1 kommentar 15

Det fjärde nationella jämställdhetsmålet fastlår att mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Män och kvinnor, flickor och pojkar ska ha samma rätt till kroppslig integritet. Att uppnå det målet och skapa en fredning från fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld kräver att arbetet är sammanhållande och långsiktigt.

Utvecklingen i Sverige är att samhället börjar ta mer ansvar för dessa frågor. Socialtjänsten har sedan 2007 ett skärpt ansvar för kvinnor som varit utsatta för våld eller barn som brottsoffer, eller som bevittnat våld, att man får det stöd man behöver. Det är bra att ideella krafter avlastas men idag vet vi att exempelvis den ekonomiska finansieringen av lokala kvinnojourer ser mycket olika ut i landet. Tillgång till skyddat boende är således något som det fortfarande år 2016 är tillåtet att kommuner inte tar ansvar för. Det finns heller inte definierat i lagen som en insats. Ett exempel på hur vi inte längre kan ha det i vårt land och hur viktigt det är att kvinnor och barns röster får höras.

Ska vi komma åt våld i nära relationer och som riktas mot barn och kvinnor så måste vi tänka bredare. Större. Därför är det viktigt att kommunfullmäktige börjar bära denna fråga och antar en gemensam handlingsplan. Vi måste se till att arbetet blir mer förebyggande än enbart reaktiva åtgärder hos en socialtjänst. För att åstadkomma det så måste vi se att våldets påverkan i så många olika samhällssektorer skapar grogrund för ett klimat där kvinnor och barn misshandlas. Då handlar det om att koppla ihop våldet mot män i krogkön, misshandel i samkönade relationer och mot transpersoner med en förståelse för att våldet måste brytas i alla former.

Då behöver vi även ett normkritiskt arbete som går i en röd tråd från arbetet i skolan hela vägen till att hjälpa både brottsoffer och den som slår. Vi behöver mindre ifrågasättande av kvinnohistoriska museum och otillräcklig bemanning hos mansmottagningen och mer av ambitionsnivå och vrede över sakernas tillstånd. Därför kommer (s) att ta initiativ i Individ- och familjenämnden till en kommunövergripande handlingsplan mot våld. Under oktober månad kommer en tjänsteskrivelse att läggas på nämndens bord med förhoppningen om att vi i bred samverkan kan uppnå hållbara långsiktiga resultat. Vi välkomnar alla i detta viktiga arbete.

 

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden

 

 

 

 

1 kommentar
RSS Nytt från vk.se