Kostnader för välfärden

Ser att Anders Ågren(m) redovisar siffror på sin blogg om kommunens kostnader för olika verksamhet. Det är alltid bra att jämföra siffror men man ska vara försiktig med att dra slutsatser från dem. Man måste förstå vad som döljer sig bakom för att kunna avgöra vad som beror på medvetna politiska prioriteringar eller mindre effektivitet.

Borgerliga politiker brukar ha en förkärlek för att peka på att Umeå har ett högre skatteuttag. ”Umeå har 2 kronor högre skatt men inte en bättre välfärd” brukar det låta. Det där är ett sätt att motivera besparingar då man ju i själva verket vill ha en annan samhällsmodell med en mindre offentlig sektor.

Det är dock sant att vi alltid måste fråga oss vad pengarna går till. Att Umeå satsat hårt på mindre barngrupper i förskolan och ligger högt i nettokostnadsavvikelser på fritid och kulturverksamhet har ju att göra med medvetna politiska satsningar. Vi har velat att barnen ska få gå i små grupper i förskolan och att föreningslivet ska ha idrottslokaler. Vi har velat att arbetarklassen ska få tillgång till bibliotek och anledningen till att Umeå placerar sig högt över Sveriges bästa skolkommuner är helt enkelt för att vi satsat på skolan. Självklart kostar det men det innebär inte att välfärden då är sämre, snarare att den är mer ambitiös.

Och är det då fel? Nja, i själva verket är det nog så att en bra skola och omsorg är en viktig förklaring till att människor vill flytta hit.

Likadant är det på socialtjänstens område. Individ- och familjenämnden har cirka 40 miljoner kronor satsade i icke-biståndsprövad verksamhet på en budget på 1,1 miljarder. Det är inte mycket men ger stora mervärden. Kvinnor som blir misshandlade eller barn som blir utsatta för övergrepp får ett samlat stöd hos centrum mot våld. I ungdomsmiljöer rör sig fältgruppen och förhindrar ungdomar från att råka illa ut, Ingången jobbar med föräldrar och unga som använder droger och det ekonomiska stödet till Kärnhuset gör att de med psykisk ohälsa har en träffpunkt.

Allt detta är viktiga pusselbitar i att Umeå ska vara en stad för alla.

Samtidigt måste vi kunna visa upp att vi använder resurserna effektivt och undviker slöseri. Den siffra Ågren redovisar, 23,9% i nettokostnadsavvikelse för IFO, är en gammal siffra från 2014 och tidigare mandatperiod. 2015 går att utläsa ur kolada att nettokostnadsavvikelsen är nere på 17% och den siffran kommer också att visa dramatiska förändringar efter 2016 då Individ- och familjenämnden nu genomför en massiv omställning. Inte genom att säga upp personal i första hand utan genom att minska kostnader för hvb-placeringar och göra mer på hemmaplan. Det är smart politik men tar tid. Alternativet är yxhugg i verksamheten som skär bort allt icke-biståndsprövat stöd. En sådan politik leder dock bara till högre kostnader, vart ska exempelvis funktionsnedsatta ta vägen om de inte längre får extra stöttning att komma tillbaka på arbetsmarknaden genom samordningsförbundet?

Moderaterna ville skära 20 miljoner på Individ- och familjenämnden för 2017. Det röstade vi ned. Har man en annan samhällsmodell för ögonen så är en bantad välfärd och sänkta skatter vägen framåt. Men är perspektivet istället att alla ska få plats så inser man att det inte är så enkelt. Ska alla med eller bara vissa?

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden