En tidig valreflektion

Sahlin föreslår tredje vägen

4 december 2010. Socialdemokraternas förtroenderåd sammanträder. Partiordförande Mona Sahlin har ställt sig i talarstolen efter valförlusten några månader tidigare. Detta är hennes avskedstal och hon tänker passa på att säga några väl valda ord till de församlade kommunalråden och riksdagsledamöterna.

Det tal Sahlin levererar är en programförklaring för tredje vägen. Det handlar om att strama åt arbetslöshetsförsäkringen. Den måste trappas av tidigare förklarar hon. Småföretagen ska omfamnas. Skattepolitiken får inte bara användas till omfördelning, tillväxten måste prioriteras. Jobbskatteavdragen är ganska hyggliga ändå och ska vara kvar, vinsterna i välfärden bekämpas med kvalitetskrav och valfrihet, inte förbud.

Sahlins tal väcker reaktioner i rörelsen. En del tycker att hon sagt det som behöver sägas, hos andra är kritiken stor. Att en partiordförande sågar sin egen politik hör onekligen inte till vanligheterna.

Nu 8 år senare kan vi se att Sahlin och partiets högerflygel hade fel. Det väljarna vill ha är inte en åtstramad välfärd utan mer. Socialdemokraterna läcker till Vänsterpartiet i fördelningsfrågorna, till Sverigedemokraterna i välfärdsfrågorna och till Centerpartiet i fördelningen mellan stad och land. Den gemensamma nämnaren är inte migration – utan fördelning.

Det börjar bli bråttom. Sverigedemokraternas inbrytning i LO-leden är särskilt alarmerande då detta är socialdemokratins bas. Medan vi talat om att det går bra för Sverige så har inte alla i LO-leden uppfattat det så. Människor har fortsatt åka ur sjukförsäkringen, undersköterskan på golvet har fått det tuffare trots 20 extra välfärdsmiljarder och fattigpensionären är arg när den ser pensionen varje månad. Inte konstigt att tålamodet till slut tryter även med socialdemokratin som man förlitat sig på.

Valanalyserna tar vid

Nu ska valanalyserna ta vid. Socialdemokratins kris i Europa kommer säkert diskuteras. Även partiers hantering av migrationsfrågan. Anti-globaliseringsvindarna och nyfascismens framväxt. Men jag törs säga redan nu att en faktor till Socialdemokratins nedgång har att göra med den bristande tilltron till välfärdsprojektet. För vi mötte dem alla i dörrknackningen, såväl undersköterskan, den som fallit igenom välfärdssystemen och pensionären som knappt kunna klara sig på sin pension. Fler än vanligt var osäkra.

Regeringen Reinfeldts sänkta skatter på 140 miljarder har tagit ut sin rätt och sliter isär samhället. Människor har börjat söka egna lösningar, och man ger fingret åt den rådande ordningen.

Valresultatet hade kunnat vara betydligt sämre. Återigen räddas socialdemokratin av sin heroiska folkrörelse som kämpar som ett lejon. 1,7 miljoner samtal genomförs. Valspurten trycker troligtvis upp resultatet flera procent.

Men faktum är att i sak har inte mycket förändrats. Vi har fortfarande en allians och ett nyfascistiskt parti som tillsammans utgör 60% av mandaten i Sveriges riksdag. Arbetarrörelsen försöker hålla emot systemskiftet samtidigt som man måste vinna över runt 10% för att besegra högern. Hur är det tänkt att gå till? Partiet har inget bra svar på det.

Valet 2018 förändrade definitivt inte de styrkeförhållandena, snarare har arbetarrörelsen försvagats. Vänsterpartiet fångar inte upp hela Socialdemokratins tapp, LO-väljarna går hellre högerut.

Även tiden här är en aspekt. Den uppförsbacke vi sett de senaste 20 åren kommer att bara bli brantare för (s) i kommande val. Om du sitter och hoppas på att det blir lättare om fyra år, så glöm det. Socialdemokratins högsta stöd finns bland de äldre som inte blir yngre. Det kommer aldrig att bli som det var förr.

En tuffare fördelningspolitik

Inte bara har klyftorna växt i Sverige, nu står partiet inför att deras kärnväljare i LO-förbunden börjat ge sig av. Partiet kämpar men i motvind. Det tar helt enkelt för lång tid för partiet när man försöker återställa revorna i välfärden som borgerliga regeringar åstadkommer. Det måste gå betydligt snabbare så att kontrasten blir tydligare mot borgerligheten och Sverigedemokraternas linje.

Partiet kan inte bygga bas genom att bedriva popcornmaskin i valrörelsen. Stora förslag som att pensionerna ska ge 70% i slutlön får gärna diskuteras en hel mandatperiod så att vi återfår förtroende för välfärdspolitiken.

Socialdemokraterna kommer behöva lägga om kurs till en stenhård fördelningspolitik för att stoppa läckaget till de som överger socialdemokratins välfärdsprojekt. Även skillnaderna mellan stad och land måste närmas utifrån en fördelningspolitisk utgångspunkt. Det kommer säkert att bli mycket diskussion. Men vi kan konstatera några saker: Sahlins högersväng är stendöd, nuvarande reformtakt går för sakta. Vi måste öka tempot i utbyggnaden av välfärden.

Andreas Lundgren(s)
Ordf Individ- och familjenämnden