Manifestation för LSS

I lördags hölls en manifestation för LSS och personlig assistans i Umeå. Jag hade förmånen att tala och det är jag tacksam för. Det är nämligen viktigt att som ordförande för socialtjänsten få ge en bild av hur kommunerna påverkas när system brister. Det är på socialtjänsten kritiken landar då kommunerna är sista utpost och resurserna inte räcker.

Här kan du läsa min appell:

I December för två år sedan manifesterade vi här på samma plats. På samma torg. Då som nu handlade manifestationen om framtiden för personlig assistans och LSS.

Jag sa då att om alla vi går samman, och gör våra röster hörda, så kommer vi göra skillnad. Och det blev också så. Debatten nationellt om LSS ser helt annorlunda ut idag än vad den gjorde 2016. Idag finns en bred opinion från torg runt om i landet och ända in i Sveriges riksdag för värdet av LSS. Och det är tack vare alla er som orkat kämpa för människovärdet och jämlikheten.

Nu står vi inför nästa kamp och det gäller den LSS-utredning som är framflyttad och släpps i januari. Utredningen är ännu inte offentlig men det som läckt ut ger skäl till oro.

Redan från början var den här utredningen tyngd av de direktiv om att begränsa ökade kostnader som fanns med. Även om de direktiven har tagits bort så fortsätter de kasta en skugga över de förslag som nu ska presenteras. Och det är inte bra att vi återigen tvingas konstatera att LSS diskuteras ur ett kostnadsperspektiv istället för att utgå från att ge människor frihet.

Av det vi hittills vet som läckt ut ur utredningen så finns det flera frågetecken som kräver svar:

– Det talas bland annat om att en schablon ska gälla för alla assistansberättigade på 15 timmar för aktiviteter i eget hem, inköp, träning och fritidsintressen. Även om utredaren här menar att timmarna ska kunna gå att utöka så finns naturligtvis en oro. För vad kommer krävas för att få upp detta antal timmar när vi alla vet hur svårt det är redan idag?

– Det talas om att personlig assistans upp till 16 år ska avskaffas och ersättas med en annan kommunal insats. Det är svårt att förstå vad som skulle bli bättre med det och hur tillämpningen mellan kommunerna runt nya föreslagna LSS-insatser ska se ut.

– Det talas om att upphöra med det delade huvudmannaskapet och att staten ska få huvudansvaret. Det är ett helt riktigt förslag. Men detta kommer samtidigt att villkoras mot införandet av nya kommunala LSS-insatser vilket gör att kostnaderna är tänkt att öka ytterligare på kommunerna.

Det är oacceptabelt att statliga kostnadsminskningar ska betalas med kostnadsökningar i kommunerna.

Redan idag förs mångmiljardbelopp i det fördolda över på kommunerna från staten, dels genom att allt fler får assistansbeslut nedskrivna till under 20 timmar och således blir upp till kommunerna att betala för och dels genom att så väldigt många överhuvudtaget aldrig ens får igenom ett assistansbeslut, utan får avslag.

Det leder till att de enskilde istället ansöker om kommunal hemtjänst eller andra kommunala insatser som är långt ifrån lika ändamålsenliga.

Bara för Umeå kommun rör det sig om 10-tals miljoner i kostnader övervältringskostnader i år som då ska bäras av andra delar inom socialtjänsten. Grupper tvingas att ställas mot grupper.

Min fråga är, vem tjänar egentligen på assistansen fungerar så här?

Ja inte då samhället och inte den enskilde.

Så en vädjan nu till de politiska partierna är att återfå människors förtroende för LSS och assistansen. Se nu till att så snabbt en ny regering är på plats, åtgärda de olika domarna i högsta förvaltningsdomstolen som gör att försäkringskassan idag inte beviljar assistans. Och sen måste debatten om den här LSS-utredningen föras utifrån människors behov och inte statliga behov av kostnadsminskningar.

Mötesdeltagare!

Jag vill bara avsluta med att säga en sak till er. Vår manifestation här idag är en manifestation för människovärdet. Glöm aldrig det trots att vi rör oss i en djungel av praxis, lagtolkningar, domar, kostnader och utredningar.

Låt mig koka ned vad det här handlar om till en enda mening:

Det enda vi kräver, är att ett barn som växer upp med en funktionsnedsättning i Sverige, ska ha samma möjligheter till ett värdigt liv genom barndomen och genom livet som alla andra barn.

Det för denna rättighet vi höjer våra röster. Tack.