Hej alla glada!
Nu är jag tillbaka från Stockholm. Jag har bott i Tumba utan tv, radio och Internet i en vecka. Stockholmare reser väldigt mycket buss, rulltrappor, tunnelbanor hit och dit och upp o ner, gata upp o gata ner. Det värsta är att det alltid kommer ett tåg som man måste rusa till.
Flera timmar går åt varje dag till resande. Jag mötte Många tålmodiga och trevliga människor från världens alla hörn. Jag fick se min dotters sista skolkonsert och det var trevligt, jag får inte höra henne sjunga så ofta. Hon har tagit sånglektioner i åtta år nu, sen hon var tretton och det har varit mycket ångest och tårar dom här åren och det är nog inte slut än på ett tag. Jag var på fyra seminarier: lära kvinnor chefa, tänka rätt, retorik och mentorskap. Två otroligt bra dagar.

Fredagkväll har jag varit och letat döa ryska soldater med slagruta på en myr i Granån
Med Gösta, Gerhard och AnnChristin. Slagrutan gav utslag på två ställen, men man kan inte så noga veta om känslan är rätt. Vi provade vid boden där historien säger att de blev skjutna och det gav också två utslag, Så fortsättning följer. På väg hem for vi och leta några stenrösen, det var enklare eftersom man vet var dom ligger, inte jag men Gösta vet. Norén var hemma och satte upp några bokhyllor, såg svårt ut men det blir nog bra. Jag är lite orolig för i dag åker jag till Stockholm på en vecka och han kan ställa till så mycket när jag inte är hemma. Han hittar på så konstiga saker. Sist jag var borta byggde han två enormt stora soffor med 600 skruv och tjocka bräder som kommer att stå kvar om huset skulle rasa. I veckan hackade han bort masoniten som satt över ett par dörrar och under var fina spegeldörrar utom en som nog har haft en glasruta. Oron sprider sig i mitt bröst, att jag inte ska känna igen mig när jag kommer hem.
Egentligen skulle jag ha varit på en kulningskurs fredagskväll och nu på morgonen innan flyget går, att lära mig sjungande ropa på korna har jag önskat i många år, men den blev inställd, för jag är tydligen rätt ensam om den läggningen. Vindkraften på Granberget blir försenat pga. Fladdermöss som kommer att hackas ihjäl av vingarna, jag har många ggr tänkt på om bönderna har gjort någon miljö och konsekvensutredning på det tidiga höbärgandet de håller på med nuförtiden?
Alla Storspovens fågelungar som ligger på åkrarna och bli ihjälhackade före midsommar innan de hunnit bli flygfärdiga. Det är mycket som blir hackat nuförtiden. Vad gör vi när nationalfågeln är utrotad, ingen har protesterat mot det.

Jag blev inbjuden till ett öppet möte på Aspeå hembygdsgård i Nordmaling av Ulla Maj Andersson i kväll.
Jag har i en timme pratat om mäns våld mot kvinnor, om vad det beror på och vad vi ska göra åt det och framför allt hur man stärker våra döttrar så de tycker att de är värda att försvaras.
Det är ett stort och svårt problem som man kan vrida och vända på länge. Hur får man män att sluta slå och hur får man bort kvinnor från ett farligt förhållande?
Jag sa väl ett och annat som tål att funderas över, och några bloggare var där så jag får kolla om dom skriver något på bloggen från Nordmaling.
Det är som långt dit från Ånäset så Norén följde med mig för att få vara med mig en stund.
Vi for en gång från stan till stugan för längesen nu och när vi kom fram hade ingen av oss någon nyckel så vi fick vända om och köra tillbaka till Umeå, och jag som var så hungrig, vi hämtade nyckeln, åt på Statoil och för mot Kvarnrödningen igen, när vi körde upp på gården hade vi kört 24 mil, Det tog en väldig tid men vi fick vara med varandra och prata länge, så det var mycket kvalitetstid den fredagskvällen. Michael är ju mycket borta så man får passa på. Himlen var mycket vacker på väg hem till Ånäset, denna tid på året borde man inte vara inne och inte sova.

Hur glömsk får man vara innan man ställs ut på museum i sprit 14 dagar?
Igår när jag skulle hem hade jag städat ihop en massa budgetberäkningar och löneuppgifter jag tänkte köra i papperstuggen på kommunhuset. Jag packade också i en väska som jag skulle ta hem till min studiecirkel senare på kvällen . Norén ringde och påminde mig att jag slutat för längesedan för han behövde bilen, jag packade ihop allt och for hem glad i hågen.
Han kastade sig i bilen och for till BURK och jag stod hemma med påsen utan väska.
Jag tror jag blir galen!
Funderade över vardandet här i livet medan jag eldade papper i öppna spisen.
Studiecirklar kan man ju improvisera tänkte jag, först måste jag ringa och meddela att jag glömt att hyra rummet och inte hade någon nyckel till lokalen, snabbt fixat, la en påse märken som skulle med i hallen gick ut och hämtade cykeln för att cykla iväg lite snitsigt- punktering! pumpen som legat i vägen hela vintern var nu försvunnen, ryckte lite halvt hysteriskt i alla skåpdörrar jag kom över, men ingen pump, jag kan ju gå över gården till lokalen, sagt och gjort, hej då Pluppevovven och iväg.
Cirkeln blev mycket trelig men påsen med märken låg hemma fånigt leende i hallen när jag kom hem. Hur kan det bli så här och vart är man på väg?

I går var en infernalisk dag, Jag var överallt, Jennings, Skogsgläntan, Tundal, Facket,
Runt, runt, runt, Det ringde säljare hela dagen, jag tror de gör en sista drive innan semestern. När jag satt med Norén (min man) och åt lunch, ringde en säljare från Stockholm och ville sälja en helt fantastisk mikrotrasa för endast fyra kronor. Jag undrade naturligtvis vad det var för material i trasan för ni förstår att;
Mikrotrasor finns i två utföranden; polyamidpolyester sprängda genom kemikalier eller genom ånga för att få fibern att bli som ett kardborreknorr. Han kunde inte svar, bara malde på hur enormt bra trasan var, till slut kom han fram till att han inte kunde tala om vad trasan innehöll för fiber och insåg att han var tvungen att återkomma och la på. Mikrofiber mäts i DIN ; 1 din = 9000m fiber/1gram. Under det får den inte kallas mikrofiber.
Han ringde efter en timme och talade om att det var viskos och polyester, en annan fick ju då informera honom om att han körde med falsk marknadsföring och fast man bor långt bort från storstan så kan man inte lura i städtanter vad som helst.
Senare på kvällen satte jag mig med bloggen men då slog Norén på 9a, klassen med lärare och då fick man väl gråta en skvätt, så många superlativ på en halv timma har jag aldrig hört. Så mycket beröm och kärlek dessa barn fick av sina lärare rörde mig till tårar, Norén blev väl lite orolig kan tänkas, men Jag funderar, berömmer vi våra barn för lite och behandlar dem med för lite respekt? Hur pratar vi med våra barn egentligen? Om man inbillar sig att barna är någon annans skulle vi tilltala dem som vi gör då? Man kanske skulle öva, ge tio beröm i stället för tio gnäll och skäll om dagen.

Hej på er nu har det gått ett par dar sen jag skrev, min dotter har varit hemma från skolan i Stockholm, hon kom hem för att sjunga på en fest på Norrlandsoperan och dagen efter gick hon i 1:a Majtåget i Robertsfors, en strålande dag. I centrumhuset talade bl.a. Britta Rådström
Hon är Riksdagsledamot och Kvinnodistriktets ordförande, och Samantha Suljic SSUs ordförande i Robertsfors.
Den dagen bildades även en socialdemokratisk kvinnoklubb i Robertsfors, Vi ska bevaka och driva frågor som rör kvinnor och barn i kommunen och resten av världen. Ni som är intresserade kan komma till Gropen på tisdag kväll kl 19oo
Jag var med i Sofiehems kv.klubb när jag bodde i Umeå och jag saknar det nätverket och att bara få vara kvinna bland kvinnor var som en varm kofta för mig.
Vi har nu bott i Ånäset i tre år och jag måste nog konstatera att min man Michael, Han är ett stadsbarn. Det finns inte någon motordriven manick, som inte han med bara handpåläggning kan få sönder, han började med en motorsåg i den stackars sommarstugan, han försökte såga ner en björk där, jag försökte tala om för honom att man inte behövde dra den fram och tillbaka medan röken bolmade ut, utan den skulle snurra enkelt och lätt genom trät.
När trädet äntligen föll klämdes sågen fast så infernaliskt att man blev förvånad och brydd. Det var tur att mormor stod och bevakade hela trädfällningen, annars hade nog bistra ord fällts i stället. När sågen äntligen kom loss fastnade björken i andra lea trän som stod i närheten och den ville absolut inte komma ner. Det hade en väldigt irriterande effekt på min man den dagen och mormor sa att morfar också stundom önskade trampa ner sågar i myrar, dansa lustiga visor på deras gravar och svära ve och förbannelser.
Nu i Ånäset förstör han gräsklippare på löpande band. Han behöver bara gå förbi så havererar dom, till Stures (Flarkens järn) stora glädje och sorg. Sture kan inte begripa hur han bär sig åt,
Inte jag heller! Vi har köpt nya varje år, den senaste har aldrig gått bra, inte längre än 7 minuter, den har definitivt inte klipp något gräs och den glömdes ute hela vintern så nu är den nog inte glad.
tack gode gud att han inte äger någon snöskoter.