…är att vakna en måndagsmorgon av att ens sjuåring kryper ner i ens säng, sömnvarm och go och man vet att man kan ligga kvar där precis hur länge man vill.

Eller tills han vill gå upp…

Fantastiskt är också den allra första riktiga semesterdagen. Att sova ut, göra frukostbricka som man äter ute.

Att kunna sparka av sig skorna och känna att solen värmer.

Sommar är fantastiskt. Det slog mig just.

Jordgubbstårta är också fantastiskt…

Min vän J ringde nyss och tyckte att jag skulle komma över och hjälpa henne med hennes tanning-jobb. Och det lät onekligen lockande. "Jag har skickat över Jo" sa hon "så han hjälper Matte med hans jobb så kommer du hit och hjälper mig med mitt".
Oneligen lockande…

Låter lite lättare också än att måla hus…
Matte har hittills målat ALLT själv. Det måste erkännas. Jag har förvisso arbetat så det har knappast hunnits med men i alla fall.

Ja, EN gavelvägg målade jag faktiskt andra varvet på igår.

"Se det som ditt Gesällprov", sa min man. Som VET hur oerhört kladdigt, rinnigt och besvärligt det blir när jag har med målarfärg att göra… 

Det fick nästan godkännt. Man skulle kunna tro att det var med vilja som jag råkade kladda grått där det ska vara vitt… men det var det inte. Jag KAN verkligen inte bättre. En del skulle kanske säga att med lite träning så kanske … Men nej. Jag tror verkligen inte det. Jag tror att mitt jobb på riktigt är att ägna mig åt tanning. Kanske hela sommaren. Vi får se.

Efter en slutspurt på jobbet utan dess like för att komma iväg på semester så börjar jag känna att jag kan andas igen. Det var skönt att sent om sider komma sig hem i torsdags, upptäcka en bröllopsinbjudan på köksbordet, (tjihoo) färdiglagad middag på tallriken och sommarrosé i glaset.  Sen kom några av de bästatse vännerna över och spelade lite kort. Fantastisk start på semestern! Helt i min smak. Och mitt jobb för resten av sommaren kopierar jag från J som på frågan från sin man om vilket "jobb" hon ville ha i trädgården (syftandes på buskklippning, rensning eller målning)  svarade "Tanning".

Till slut fick vi så klart med present och kalasdetaljer till pappa. Även om jag misströstade där på fredag eftermiddag när precis ingenting ännu var riktigt klart… Men det blev riktigt bra till slut. Det var kul att träffa släktingar och umgås så där gemytligt som det ju blir när vädret är skit och ingen vid sina sinnens fulla bruk vill gå ut frivilligt.

Och även om vi firade pappsens födelsedag så var vi så klart tvungna att också delta i Vigseln. Detta bröllop! Oj va fint det var! Och oj sicket tal han höll, prins Ockelbo. Ja intet öga var torrt. Såå vackert.

Idag är det fortfarande lite tungt i huvet efter helgens begivenheter, men det känns nästan skönt med vanlig måndag igen. Eller så beror just den märkliga känslan på att jag endast har 3,5 arbetsdag kvar tills det blir 4 veckors semester.

Känns obeskrivligt underbart.

Idag är en hektisk dag. Papsen har fyllt år, riktigt jämna och fina dessutom, så i helgen är det släktkalas. Med start i eftermiddag. Släkten från Hälsingland, Stockholm och Västkusten är på väg uppöver. Vi ses inte alltför ofta, med tanke på avstånden så det ska bli riktigt roligt.

Som vanligt är vi ute i allra sista sekunden vad gäller rätt väsentliga saker.
Som present till födelsedagsbarnet…

Men som Wilma sa igår när jag flängde som värst på stan och tyckte att mina ben var alldeles för sega och att det måste gå fortare:
"Men du VET ju att det ordnar sig mamma, allt löser sig så varför stressar du"?

Mina barn är alldeles för kloka för sin mammas bästa.
Hon har så rätt. För mycket riktigt igår, sent som attan, men ändå, så var den ena presenten klar. Och jag har nu ganska bra koll på den andra grejen som också ska ordnas…

Känner mig därför ganska effektiv och som att jag har koll på läget på denna dag som är uppdelad i tidsetapper om vardera 1/2-1 timme ungefär… Tajta minutrar.
Men det kommer att gå. -Tror jag, tills posten kommer!
För vad låg i lådan idag?
Jo minsann: en BOK!

Som det står att jag har skrivit texten i!! Det är ju fullständigt overkligt! Och gör att jag såklart glömmer tid och rum!

Det gick! 🙂

På väg till jobbet ser vi en bil som står lite konstigt till, parkerad vid infarten till vårt grannkvarter. Två män sitter i den. Och bara tittar. Stilla.

Va konstigt det DÄR var säger vi till varann i vår bil medan vi vrider nackarna ur led för att försöka se mer. Va gjorde dom?! Där?!

Vi kör en bit till och vid nästa korsning står ytterligare en bil! Med två män sittandes i. Och tittar. Stilla.

Mamma Malins hjärna skapar direkt en skräckhistoria om att det under natten har rymt nån från nåt farligt fängelse, alternativt ett mentalsjukhus och nu är den eller möjligen de personerna lösa -i ERSMARK! Och dessa personer i bilarna är så klart undercover-spanare från Superstyrkan som ska fånga dessa galningar.
Och mitt barn som är hemma ensam!

Jodå. Jag är på vippen att ringa hem och säga att hon på inga som helst villkor får öppna om det ringer på dörren, men tänker att det kanske inte är så psykologist rätt ändå. Vi bestämmer oss för att det är civilpoliser som kollar hastigheterna.

Eller nåt. Men vi vet inte.

1 att det blev fint sommarväder nästa helg så vi kan ha 60 årskalas utomhus.
2 att jag kom på en riktigt bra present till födelsedagsbarnet på ovan nämnda kalas
3 att den fullbokade massören plötsligt fick en tid över. Idag.
 

Det var som vanligt en fin skolavslutning igår. Det kändes som första gången som det faktiskt var sommar den här dagen. Varmt, vackert och soligt. Underbart. Jag var lite extra glad över solen eftersom det då är naturligt att ha på sig solglasögon. De i sin tur gör att det går lite bättre att smyga med tårarna. Jag är så otroligt lättrörd och just dessa skolavslutningar där barnen bland annat sjunger "Framtiden tillhör oss"… Ja herregud det tar knäcken på mig. Det är som så fint på nåt vis.

Wilma har gått färdigt på Ersmarksskolan och igår tyckte hon att det var ganska trist. Hade helt plötsligt fått riktigt kalla fötter över att behöva byta skola och börja på en annan där hon och hennes klasskompisar plötsligt skulle vara minst!
Förhoppningsvis lägger det sig.

Samtidigt som det var Wilmas sista dag på skolan så var det också Teos allra första avslutning, vilket resulterade i att jag och min mamma med sambo fick springa mellan de olika klassrummen… Och jag missade att tacka Wilmas lärare… det fick mamma göra! Har lite illa samvete för det, men, men. Nästa år får vi väl springa mellan olika skolor dessutom. Men det lär väl lösa sig det med.

Som sig bör så hade vi ite tårtkalas på vår altan och nu är det plötsligt sommarlov igen. I alla fall från skolan. Galet.

Är en rätt slutkörd människa vid det här laget-liksom så många andra.
Längtar evinnerligt efter semester och känner mig som en ganska så sliten, trist och osocial människa som helst bara vill sova. Ungefär en vecka i sträck.
Är ganska lättretad och kanske inte så trevlig heller.

Det är ju då det är så underbart att bli väckt på morgonen av att sonen klappar en på kinden och säger från hjärtat:

"Vet du, ingen är som du mamma. Du är fantastisk. Jag älskar dig".

Idag fyller en av ungarnas kusiner ett år och vi har varit på kalas ikväll hos en väldigt fin liten kille som nu både tar sina första steg och kan äta riktiga kakor med sitt risgryn i munnen. Häftigt är det -alla barn växer verkligen så det knakar. Även mina. Det blev jag väldigt varse om nu i eftermiddag också, när vi -akut som vanligt- försökte hitta skolavslutningskläder till både Teo och Wilma.

(Hur fasen bär vi oss åt som ALLTID är ute i sista sekund?! Jag begriper det inte)!
Nåväl.

Det var precis hur urplockat som helst i hyllorna och det var med ren tur jag hittade ett par byxor till sonen. Sen kom jag på att jag ju hade tänkt att han skulle få nya skor också. -Tänkte att gympadojorna kanske kunde få varieras lite, "examen" och allt. Men så kom jag ju på att jag köpt ett par passande dojjor i fjol som var så stora då att han aldrig använde dem- de måste ju vara perfekta nu!

Gissa om han kunde ha dem?