Jag gör ungefär som vanligt jag. När det blir för mycket så måste jag -förutom ta en Ipren- bara stanna av en stund och göra något helt annat.

Som att skriva ett mejl till min gulliga mamma eller uppdatera intresserade om cirkusbesöket igår:

Teo tyckte att det var bra. 
Särskilt sjölejonen. Clownerna däremot nämnde han inte ens och det kan jag förstå. På det stora hela ett lyckat första cirkusbesök alltså.

Här näst på personliga att göra listan är att peppa för kvällens klassträff i Wilmas klass som efter sommaren splittras. Just nu känns det så där med ytterligare en kväll inbokad men när man väl är på plats brukar det bli trevligt.

Här näst på den andra att göra listan är att skriva ett avtal…

Idag har jag varit till Tandläkaren och tagit bort ett stycke tandplatta från min ena hörntand där det tidigare suttit en vacker sten i ädlaste diamant.
Eller plast.
Eller nåt annat munvänligt material.
Saknar den lite.
Samtidigt passade jag på att bli hemskt avundsjuk på min bästaste Jy (det var hon som fixade munnen på mig) som nyligen tatuerat sig för första gången…

Måste ta tag i det där…

För övrigt ska jag gå på cirkus ikväll. Jag längtar inte. Men Teo gör. Han har aldrig varit på någon tidigare. Han är så bortkommen när det gäller cirkus att han blev alldeles förskräckt när han hörde att det var i ett tält. Vet inte riktigt om han förstod vidden i "jättestort" heller… Kanske tror han att det ska klämmas in clowner och elefanter i ett 4-manna eller nåt. Han var mycket skeptisk.

En helg är en helg är en helg. Men attan va fort den gick den här gången. Och nu har halva måndagen gått åt dessutom och det känns som om jag inte riktigt får nåt ur händerna.

Ringer samtal-får inte tag i rätt personer.
Bär bort kartonger från kontoret, för att i nästa stund bära in nya.
Stryker en grej från att göra-listan för att nästan direkt lägga till en annan.

Och så ett gnagande över de där "andra grejerna" man borde ha gjort för länge sen. 
-Som att köpa ett par hela och icke nedgrönskade brallor till Teo, som han kan ha på sin första skolavslutning på fredag.
-Som att se till att  ha en tjuga i börsen innan helgen som jag kan lägga i grannens brevlåda så att de kan fixa godispåsar även till mina barn på kvartersfesten på lördag.
-Som införskaffa ett stycke ettårspresent innan lördag klockan två.
-Som att köpa ett stycke sjuårspresent innan fredag kl 17.30.
-Som att INTE glömma bort Wilmas klassträff på onsdag. 

Varför gör jag inte sånna här grejer i tiiid nån endaste gång?

Idag vet jag att jag lever. Är fullständigt slut efter en helg i festens tecken. Men det har varit roligt och nånstans blir det ju då värt det ändå.

Det började på fredagkväll när jag hade äran att vara bjuden på BIC-Galan som gick av stapeln på Sävargården. VK delade ut pris till Årets Medieföretag och jag hade nöjet att få vara prisutdelare.

…Har alltid funderat hur det känns att stå där med Kuvertet med all information i. Och ha chansen att verkligen draaaaa ut på det hela. "Och vinnaren ääääär"… Ja lite så.

Företaget RedQ vann i den kategorin och sen var det flera andra kanonföretag som var nominerade och också blev prisade så klart. Jättetrevlig fest var det också där självaste husspöket var med. Jag vet inte om det var fler än jag som kände av henne, jag sa det inte till någon där och då, men hon kom som en vind om jag säger så. En mycket, mycket kall sådan.

I går var det så dags för kalas på stan. Jag, Maria, Sven och Tom från VK bjöd på fika och och tampades med blåsten som gjorde att både ballonger, tält och bullar flög all världens väg. Men massor, massor med folk var det och även om världsrekordförsöket i längsta cykelparad som också anordnades igår inte helt lyckades vad gäller just den biten, så kändes det då så för torget kokade av människor. Verkligen roligt. Efter det var det så dags att ladda om för att gå på personalfest. Så då blev det idel trevligheter halva natten igen.
 

Idag har jag mäktat med att dammsuga… Nu ska jag jobba med lite PR för boken, som äntligen kommer från tryckeriet på fredag!
 

Det finns vissa situationer som jag tycker är lite jobbiga. Som att stå i kassan på affär´n, försöka betala med kort och få Medges ej till svar.

GAH!
Vad är det då som har hänt?!
För jag VET att jag har pengar på kontot!
Det är ju för bövelen den 2:a i månaden?!

Detta hände nu ikväll när jag skulle handla fika till Wilmas friluftsdag imorgon.
Den här gången (jodå det har hänt förut)… gjorde jag dock inte misstaget att försöka och försöka igen. Dra kortet alltså. För alla vet ju att om man får Medges ej slängt i nyllet så betyder det bara en sak: det finns inte tillräckligt med pengar helt enkelt.
Slut på kontot! – som vännerna i Hiphipp skulle sagt.

Nu har det hela löst sig. Jag har åter pengar på kontot, men det är satiken så trist när man står där och tycker att precis alla bakom en i kön suckar och tänker "Jahaja, stå där utan pengar och handla choklad, kakor och nötter. Kunde hon inte lagt de sista slantarna på fil och grönsaker istället"?

Igår var vi till tandläkaren, jag och Wilma. Hon HATAR det. på riktigt är det det absolut värsta hon vet. tycker lika illa om det som jag tycker illa om spindlar. Hon mår dåligt flera dar innan själva besöket. Det har dessutom varit lite extra synd om henne på slutet då vi regelbundet gått dit för att dra ut tänder. Mjölktänder som aldrig velat lossna. Det har varit lustgas och sprutor och konstiga tänger. Men hon har fixat det jättebra. Nu är alla tänder som inte ska vara där, borta och det känns oerhört skönt. För det är aldrig roligt att vara på sjukhuset oavsett ärende. Och nyss ringde J och var på väg dit med dottern som förmodligen brutit armen. Igen. Tog väl bort senaste gipset i januari eller nåt…

"Mamma! Fotbollskläder! Final"!

Teo har inte ens slagit upp ögonen utan ligger i sin säng och sover halvt om halvt. När jag kommer in så är det det första han säger. För idag är det dags. De har haft fotbollsturnering på skolan ett par veckor och hans lag har gått till final. Han är såå nöjd. För honom är det viktigt att vinna. Väääldigt viktigt. Han är född med-som man säger-vinnarskalle.

Han är uppe ur sängen snabbt som attan, vet vilken av alla fotbollströjor han ska ha -den skitigaste  så klart, som det står Lindberg på på ryggen. "För det här är min värdefullaste tröja".

Så klart.

"Men du vet ju mamma, det är skolans BÄSTA lag vi ska spela mot"… Han säger det liksom för att förbereda mig -eller sig- på att de kan förlora och om de gör det så var det ju faktiskt mot det bästa laget. Vilket nånstans skulle mildra det hela.
Han ser plötsligt tvivlande ut.

"Men visst sa du att ni var i final också"? säger jag. "Det betyder ju att ert lag är ett av de två som det gått bäst för".

"JUST det"! Han skiner upp. Hoppet är tillbaka.

"Ha det roligaste du kan nu" säger jag, innan jag går iväg.
Och förhoppningsvis har han det oavsett hur det går.