Jag närde på en dröm när jag vaknade och nu i skymningen så var den besannad till fullo. Du fångade mig totalt i all din glans och fyllde mitt inre tomrum med allt du kunde ge mig.. Det var i sanning inte lite…Jag fängslades redan från början av ditt namn, lite sådär småexotiskt vackert. Men i varje sann saga så tillkommer det alltid än mer av det goda. Jag hade bestämt en speciell tidpunkt för vårat möte och sista halvtimman innan du skulle beslagta min själ fullständigt var en enda lång å mödosam väntan. Vad kunde jag förvänta mig av dig? Hur skulle du se ut? Hur skulle jag börja utforska dig? Mina sinnen var öppna och tomrummet i mitt inre var snart bara ett minne. Klockan slog till slut åtta och jag besinnade mig med mina sista viljekrafter från att smygkika på dig. Öppnade sakta sakta ögonen å där var du, perfekt förpackad och lite ljuvligt hetosande..mitt inre exploderade i en symfoni av njutningar när jag öppnade på dig helt och ut vällde varm rinnande sås, några kebabskivor flöt ut på kartongens botten och pizzadoften nästan förlamade mig…..ahhhh underbart att äntligen få se dig älskade Nervana, vill du gifta dig med mig?
Hussar
Sådär. Så var kvällen i rullning, tror inte den slutar rulla förräns efter midnatt heller. Prick som jag brukar vilja ha det. Att gå ner i vikt kan vara mödosamt men i detta fall är det en lätt sak att genomföra, ska nämligen tappa lite hår i en klippning….sommarfrillan snart på plats alltså. Var ute i floxen igår med lilla voffsan och såg att det var fler i spåret än jag själv så jag kopplade lilla underverket så hon skulle känna sig lite tryggare på vår lilla promenix. Vi hann väl bara någon kilometer in på spåret då två joggare flög förbi, ett femtiotal meter bakom kom deras hund springandes glad i hågen. Den blev än gladare då den upptäckte min lilla hårboll och började nojsa runt med henne i nån sambadans för hundar…efter en stund sa jag till hunden att den skulle söka efter sin husse å matte å den la huvudet lite på sneddan som att hon/han förstod budskapet klockrent…den började springa lätt på stegen från oss, nosandes i sanden efter husse å mattes doftspår. Jag gillade den hunden, klok, förståndig och hussematte kär. Gick någon minut å vi hade just hittat farten igen jag och Tinja för att sedan få våran väg blockerad igen av den där gladlynta saken till hund, den slog åter följe med oss och jag började än en gång att säga åt den att söka och leta efter dess tillhörighet..den sprang ystert iväg och vi flydde samtidigt in på en annan slinga för att på så sätt villa bort den. Denna gång hann det gå tre minuter innan den lille gynnaren blockerade å struttade runt…Mina fåfånga försök att få det lilla kräket att åter lämna oss misslyckades totalt så den fick helt enkelt hänga med oss till målgången för att jag där skulle få bli kvitt fanskapet. Vi satte oss strategiskt så att hundens husse å matte inte kunde undgå oss då de väl kom flåsandes efter sin tur…döm om min förvåning då de dök upp inte ens ansträngda…” jaha, har du badat nu” sa hussen till den lilla rackarhunden, ” jo den har nog det” svarade jag och fortsatte ” den blev väl lite less på leta efter sin husse å matte” -”den blev visst det” svarade killen å började löpa ytterligare en runda tillsammans med kvinnan i hans följe…hunden visade inga som helst tecken på att lämna oss ändå så jag frågade ifall den inte skulle bli med dem runt rundan igen och fick till svar att inte är det där vår hund inte……tänk vad man kan få för sig saker bara för att slumpen vill :))…fick vänta ytterligare en trettio minuter innan hunden fann ett annat doftspår och lämnade oss ensamma igen…
Morgongympa…
Först kom röken, sedan knallen tätt följd av ännu en…lät som en hagelbössa så slängde mig handlöst ner på marken, sökte med blicken efter något att försvara mig med men fann inget. Huvudet snurrade helgalet runt sin egen axel sökandes efter orsaker till vad jag kände var ett mordförsök…det luktade fortfarande efter knallarna som sjöng en symfoni i mitt nästan bortskjutna huvud..vad hade jag gjort, vem hade jag retat så ofantligt? Ålade mig efter backen å sökte utvägar.. tänk om det var flera stycken? Rädslan övergick till omätbar fasa…hade läst nånstans att attack är bästa försvar så jag började dra upp planerna i skallen. Visste att jag ställt ifrån mig en lång käpp alldeles bakom hörnet, visste nu också ganska säkert var skytten befann sig, det fanns helt enkelt inte så många ställen att ligga i bakhåll på. Anfallet som jag planerade handlade helt enkelt om att ta sig fram till mitt tillhygge så snabbt det bara gick, gärna springandes i sicksack mönster för att sedan ta sig tillbaka fortare än blixten å nita min tilltänkte baneman sanslöst hårt till backen, det gällde bara för mig att hålla mig i ständig rörelse…kom igen nu, man måste våga för att vinna livet tillbaka, peppade mig inför uppgiften som stod framför mig. Blixtrade bara till så stod jag på fötterna och rörde mig som en adrenalinstinn kanin över den öppna ytan, det gick oerhört fort allting, ändå kändes det som i ultrarapid. Grep tag i vad som visade sig vara just den långa käpp jag kom ihåg från mitt annars så klena minne, tog ett nytt grepp slungade mig som tillbaka i tiden då jag på ett Usain Bolt liknande vis stod enbart en meter från den som sökte mitt liv…kastade mig framåt med armarna tillbakadragna för att kunna slå till direkt jag vikit min kropp runt hörnet. Hoppade fram och släppte lös alla krafter jag hade i mig, det gick inte att stoppa genomförandet, det var alldeles för mycket kraft i rörelse, men mina ögon hann uppfatta scenen som stod framför mig…röken kom från brödrosten å knallen från de två uppflugna frallorna…min skurkäpp klöv både brödrosten å en av franskorna mitt itu…..det kan vara hårdsmälta frukostar ibland, men motion får man sig sannerligen
Fredagsmyyys ?
Tårarna rann nerför hennes rosiga kinder i en ström som hon aldrig förr varit med om. Hon kände någonstans i sitt innersta att hon hade sig själv att skylla, det var hon själv som gjort valet, ingen annan. I tanken gick hon igenom skeendet som fått henne till denna bistra avsats i sitt liv. Hon sökte fulländning och nya kickar. Hon hade familj sedan flera år tillbaka, 4 barn som sökte hennes kärlek och fann den i hennes alltid vidöppna famn. Såg hon krasst på situationen så var det just barnen som var orsaken till tårarna, hon visste det men kunde inte i hjärtat säga till dem att hennes tårar var deras fel, det var som sagt hennes eget val. Hon var urless på detta, ville ha förändring, men orkade inte genomföra den. Hennes man brydde sig inte i problemet, han var inte mycket till hjälp men sanningen var att hon hon inte heller diskuterat igenom detta för henne så svåra beslut.
Tårarna fortsatte komma, nu i än större omfattning hur det nu var möjligt, det brände bakom hennes nu sköra och ansträngda ögon, hon tog beslutet att det var nog nu, kvinnan skulle samla familjen för att meddela att allt var över nu, det var förbi. Det spelade ingen roll längre för det var hennes liv, hon skulle splittra familjen men de skulle inte försvinna helt ur hennes liv..de skulle komma att anpassa sig till slut
den utlösande faktorn var löken inte tacosen eller fredagsmyset i sig utan den förbannade löken, tårarna sved så oerhört och hon fann inget annat råd än att komma till beslutet att det var över nu
.äntligen!
Åtrå…
Jag väntade länge på dig, kändes som jag köat för alltid. Vi är många som trånar efter dig men du lyckas ändå fylla oss alla med välbehag. Vet inte om vi vårdar dig så ömt som det anstår dig men vi längtar efter det du har att erbjuda oss. Du fyller iallafall mig med välbehag och kanske även med lite friare tankar oavsett om man behöver det eller ej. Din kropp och din utsmyckning och doft varierar såsom plaggen på en tvättlina, din färg är även den lite ombytlig. Men som sagt nu har jag dig snart i min närhet igen då kön verkar röra sig framåt igen kikar lite snett omkring mig och ser allas lystna blickar då de kikar på sina egna kap för dagen fantasierna som man får i skallen då man håller handen runt din nakna kropp är alltid mysigare än i verkligheten, men det är väl sånt som hör till sakens natur. Det brukar lätt bli att man förskönar saker men du förskönar dig själv alldeles ypperligt på egen hand då du utan att någonsin tveka fyller en med njutning .heder åt dig kära öl du är ett sant underverk .
Marängsviss
Hon var som en sockersöt maräng, vi var den perfekta kombinationen, iallafall i mina ögon. Jag kunde vara den där andra ingrediensen i en perfekt mix, hennes chokladsås eller banan eller glass i en utsökt sviss. Nu hade jag kramat om henne så hårt så att jag var rädd att hon skulle spricka. Jag brukade vara både öm och aktsam men nu var mitt sinne för takt och reson som bortspolat av en högtryckstvätt som var ställd på max Hade längtat så mycket efter henne så kroppen hade bildat nåt sorts abstinensbehov. Det svåraste var nätterna, de ändlösa sekunder som blev en evighet innan solen steg upp igen..nätter av längtan och nätter fyllda med kval men samtidigt förhoppningar om att vi snart var ett igen nu är du så äntligen här igen och vi ska strax åter bli den perfekta mixen som andra avundas öppnar sakta mina läppar för att ta emot dig .mmmm ljuvligt nu är jag i himmelriket igen, tack kära snus, nu fattas mig intet.
Tondöv?
Tänk vad musik kan göra underverk! Har skrämt bort allt levande från floxen-terrängen bara för att jag på eget bevåg tog ton. Ibland är det omöjligt att inte ryckas med, man försöker hålla sig samlad och bara låta sig hänföras i det tysta men det åtagandet spricker för det mesta. Det är tonerna från Stiftelsens nya ”Ur balans” som fått granarna att släppa kottar på mig, fått myrorna att lämna sina stackar och fått lingonen att rulla av från sina kvistar för att få mig själv ur balans och på det sättet fått mig att anamma tystnaden. Jag bryr mig föga om naturens sätt att protestera, man håller ändå i det lilla halmstrået som betyder att det faktiskt låter bra…kommer mitt i texten på mig själv sjunga orden ”… är psykiskt stööörd” för det är så texten är, men ser med ens det komiska i det hela…tänk er själv att ett par som är ute och plockar svamp eller bär i godan ro får höra ett mantra komma inifrån skogen som hävdar att man är psykiskt störd och sjunger eller skriker det dessutom i falsett. Tror jag måste börja tugga lite tuggummi så jag håller munnen stängd i framtiden, iallafall tills tonerna kommer ut som de ska…. Oavsett nu om jag sjunger eller inte så är musiken fantastisk, den kan vända den sämsta av dagar till något positivt och man kan hitta nya innebörder av sångtexter som man aldrig egentligen reflekterat över förut. Ibland så är man nog mer öppen för att lyssna bara. Tror jag ska plugga in hörlurarna i öronen å bege mig ut i skogen för lite skönsång igen, för jag kom just att tänka på att har man väl hört en röst eller en melodi nog ofta så kommer man till slut på sig själv att ta till sig den…nu ska här dresseras lingon, kottar å myror för jag ”……är psykiskt stööörd”
Illusion
Hennes vackra ögon lyste som aldrig förr, hjärtat bultade taktfast och hårt i ett ökande tempo. Hon var rädd på ett sätt som fick hennes ben att slå ihop precis vid knäskålarna. Hennes namn var Beatrice och hennes liv skulle just förändras för evigt. Hon visste att inget mer skulle bli detsamma och hon hade sig själv att skylla, hon hade varit oaktsam för de tecken hon känt under en lång tid. Mannen som stod framför henne var enorm, hans ögon stirrade rakt mot henne med en intensitet som värmde upp det lilla rummet där de befann sig. Det enda ljus som fanns kom från det lilla fönstret som blickade ut mot den nedåtgående solen. Regnet slog hårt mot fönsterblecket och förstärkte på det sättet stämningen som fanns i rummet. Taklampans sken hade abrupt tystnat, helt utan förvarning. Allt hade tystnat, musiken från radion, pumpen till akvariet och surret från den lilla bordsfläkten som stod stående i ett hörn i rummet intill. Redskapet i mannens hand gnistrade till då den mötte en av de fåtal strålar som lyckats leta sig in i det lilla rummet. Hon kunde inte fly längre, mannen var klädd i vitt och var mycket bestämd i sin framtoning. Hon såg att det omöjligt kunde finnas något gott i honom. Du får ursäkta, sa han med en förvånande mjuk stämma, strömmen är strax tillbaka, sätt dig ner i stolen hon hade inget annat alternativ än att lyda..då hon såg vad som liknade en injektionsspruta i den stora mannens händer så brast hon ut i gråt, mannen i vitt harklade sig och fortsatte -är det första gången? Beatrice svarade inte hon bara nickade försiktigt. Hon hade precis fyllt 16 år och drömmarna i hennes inre var fortfarande oförstört vackra. -Det är ingen fara, det är alltid värst första gången Rummet fylldes plötsligt av ett varmt starkt sken och det började åter surra från den gamla radion som stod på en hylla till höger om stolen hon just satt sig i. Ventilationen började åter sprida frisk luft i det sterila rummet.. -simsalabim, vad var det jag sa? Han skrockade högljutt och sträckte fram handen mot henne, - Välkommen Beatrice, det är jag som är din tandläkare, mitt namn är Sten Marklund
Ljushuvud
Jag säger inte att jag är perfekt därav bloggnamnet, säger inte heller att jag alltid har iver att lösa saker. Men ibland önskar jag att jag inte ska skjuta fram saker så ofta som jag gör varför jo, i onsdags så flög glödlampan på dass å jag tänkte bara att det fixar jag imorgon ska tillägga att det fortfarande var ljust ute å ingen ska var direkt skedd men det var då det..! När jag väl tog tag i själva arbetsmomentet med att byta lampan senare på kvällen så tillstötte komplikationer, inte stora men ändock.. Det visade sig att farbror Sjöström har sina extralampor i ett skrubb under trappen, samma skrubb har inget ljusinsläpp whatsoever förutom en glödlampa som ska bringa ljus å klarhet över skrubbens innehåll. Komplikationen bestod i att även den lampan flugit becksvart ett steg in, längre hann jag inte förräns jag ramlade framåt som en halt balettdansös som prövade å piruetta berusad. Till mitt försvar så ska jag direkt säga att jag verkat ställt det gott för mig, fullt av kartonger som dämpade fallet men ett ljudligt brak tillsammans med en oerhört förvånad blick bjöd jag på Varför jag sparar på kartonger till överflöd vet jag inte men nåt gott har det i sig tydligen så nästa gång mamsen klagar så ska jag försvara dess existens med näbbar å klor Hur gick det då med glödlampsbytet? Jo tack bara bra, tog den som brukade sitta i köket .varde ljus!!!
Senaste kommentarerna