Pet Peeve 13: Borgare i största allmänhet

Av , , 8 kommentarer 18

Hej borgerskapet! Idag riktar jag mitt blogginlägg till er specifikt!

Jag tänkte att jag, som anser mig kunna lite om medier, kanske kan ge er lite insikt i bloggvärlden. Det som skiljer en blogg från traditionella medier där man kan basunera ut sina åsikter vitt och brett, exempelvis insändarsidor, är flera. En av skillnaderna är att det inte finns någon redaktion här som agerar gatekeepers på medievetarspråk. Det innebär att, så länge ni inte skriver något som uppenbart är antidemokratiskt eller rasistiskt så kommer det att kunna publiceras utan några som helst problem. Denna snabbhet gör att man med lätthet kan kommentera händelser som pågår ute i världen mer eller mindre samma timme som de har nått ens kännedom. Det finns vinster och förluster med detta, som med allting annat. Snabbheten kan vara en tillgång eftersom åsikterna alltid är färska och fina. Likt mjölk har ju åsikter ofta ett utgångsdatum, särskilt sådana som kommenterar händelser. Moderaternas stenhårda stöd för apartheidregimen i Sydafrika luktade ju lite unket efter regimens fall, exempelvis. Motståndet mot kvinnlig rösträtt känns också som en åsikt som har skurit sig litegrann med verklighetens kaffe och därmed hällts ut i livets slask. Med en blogg kan man snabbare redigera och basunera ut åsikter eftersom tiden lider. Dock kan den ibland också vara en nackdel eftersom man inte alltid hinner faktakolla alla sina uppgifter. Detta drabbar även sossar, det är inte så lätt att höras om man inte hela tiden gastar, och för att man skall ha tid med det hinner man inte alltid få sina siffror rätt. Det är inte hela världen, man kan alltid ändra dem i efterhand.

Men det finns en annan poäng med bloggväsendet. Det är att det inte är en envägskommunikation. Poängen är att det skall finnas många olika bloggare och andra med åsikter som kan stöta och blöta sina respektive åsikter och prata, debattera och diskutera. Det är detta som ni inte begripit ännu. De enda personerna med borgerlig retorik som svarar på rödgröna inlägg gör det under pseudonym. De heter alltid Mr Cool, Realist, RWR eller andra käcka namn som man inte döper barn till. Under skydd av anonymitet kan man vräka ur sig de mest förolämpande och fruktansvärda kränkningar. Min bild är att Socialdemokrater och andra röda eller gröna har vett nog att faktiskt svara under sina egna namn så att man kan föra en riktig debatt med balanserade argument. Dock, försöker man detta på någon borgerlig blogg, exempelvis Sabina Ausfelts eller Edward Riedls, blir man besvarad med antingen en snäsig kommentar, en förolämpning, eller det värsta; total och fullständig tystnad. Det verkar som om ni inte fattat grejen med bloggar; tanken är att man skall kunna föra dialoger, inte monologer. Det är inte gammelmedia längre, people! Ta steget och få mig att förstå varför ni tycker som ni gör! Behandla mig och alla andra som verkliga människor, och försök övertyga oss så skall vi göra samma sak mot er! 

Kom igen nu, det är valrörelse för fan. Nu ger vi väljarna en färgsprakande show av filosofiska ståndpunkter, inte något monotont basunerande av partiprogram. Folk är ju, likt fotbolls-VM, endast intresserade av politik under några ynka veckor vart fjärde år. Visa att kampen mellan viljor är härlig och uppfriskande, inte någon kavalkad av filmningar och fejkad upprördhet. 

Ge mig vettiga kommentarer nu, tack!

Pet Peeve 12: Jobbkalkyler

Av , , 2 kommentarer 15

Det är ofrånkomligt idag. Alla politiska företrädare kastar ur sig förslag på förslag som syftar till att skapa arbeten. Helst så kallade riktiga sådana. Därför ställer man numera upp två tal bredvid varandra vid varje politiskt förslag. Dels hur mycket förslaget kommer att kosta, och dels hur många jobb som kommer att skapas. Den första siffran är påtaglig; såhär mycket mindre plats kommer vi att ha i statsbudgeten efter förslaget är genomdrivet. Den andra är något mer abstrakt, och det är denna sifferkombination som kommer likt ett brev på posten efter minsta nysning från politiker idag, som får mig att ticka. (anglosaxism much? det finns ingen motsvarande klatschig svensk metafor som jag kan komma på såhär på rak arm, så jag låter den stå.)

Mitt problem med dessa siffror är i själva verket två separata:

1. En reform föreslogs av borgarna tidigt. Man ville sänka arbetsgivaravgiften för ungdomar. Detta skulle kosta x miljoner kronor och ge x tusen ungdomar jobb. Problemet är att det inte blev så. Detta är inte så konstigt. I detta fall handlade det om just det faktum att de branscher som hade många ungdomar anställda (Hotell och Restaurang samt Handels) inte behövde fler folk. McDonalds kränger inte fler burgare per automatik för att det finns en person till som flippar dem. Samma sak i en random skoaffär. Står det där en till expedit följs inte det automatiskt av att butiken säljer mer skor. Det är heller inte så att det nödvändigtvis lönar sig att öppna en ny butik, då marknaden för skor respektive burgare många gånger är mättad. Man skulle bara parasitera på sina egna kundkretsar och därmed inte göra mer vinst.

Men detta pekar på ett större problem än just detta exempel, nämligen att marknadsekonomin inte fungerar som en stat. Den enda idén borgarna har för att stävja en skenande arbetslöshet är att hälla pengar över den privata sektorn och hoppas att de, mer eller mindre som tack för stålarna, anställer en och annan trots att de kanske inte behövs. Det kan man inte hoppas på eftersom det inte är så kapitalismen fungerar. Man försöker hela tiden maximera vinsten. I undantagsfall gör man det genom att man anställer människor, men vanligare, mycket vanligare, är att man industrialiserar sin produktion för att slippa ha en massa jobbiga anställda.

Av detta skäl måste ju investeringar i privat sektor vara en mycket osäker investering i jobbhänseende. Detta syns exempelvis i den rödgröna vårbudgetmotionen, där man ville investera x miljarder i småföretag, vilket skulle ge 2.000 till 6.000 jobb. Alltså antingen 6.000 nya jobb, eller en tredjedel så många.

Detta för mig in på nästa punkt.

2. Om man då väljer att investera i privat sektor för att skapa jobb, visar upp vad det skulle kosta och sedan hur många jobb som skulle skapas, hur räknar man? Vi kan ta jobbskatteavdraget som exempel. Freddan lovade 10.000 nya jobb som resultat av det år 2009. Sedan dess har ännu fler blivit arbetslösa. Hur kommer man fram till den siffran? Jag tänker bara på South Park och avsnittet med The Underpants Gnomes (step 1; Steal underpants, step 2:…, step 3: Profit!). Jag är inte dum i huvudet, ni kan berätta för mig hur man kommer fram till de siffrorna! Särskilt eftersom de är omöjliga att verifiera i efterhand. Min rudimentära logik säger mig att arbetslöshet inte borde botas genom att göra de som jobbar rikare, men vad vet jag. Den framräkningsformel där man alltid kan fixa nya jobb genom att sänka skatterna vill jag se. Om jag inte får det, kommer mina aningar att besannas. Jag tror att det helt enkelt är en kvalificerad gissning. Fredrik Reinfeldt is like a dartboard that talks! 

Om man verkligen vill se en direkt effekt av statliga investeringar på arbetslösheten finns det bara ett alternativ. Anställ för guds skull människor i offentlig sektor och i infrastrukturprojekt. Där finns det behov och där är vi arbetsgivare, och vi kan kontrollera att pengarna används till att få folk i arbete. 

Pet Peeve 11: Folkpartister och skolpolitiksidéer

Av , , Bli först att kommentera 8

Okej. Det är inte bara folkpartister som slänger sig med dessa, och det är inte heller alla folkpartister som håller på med det. Dock har ni faktiskt valt herr Björklund till partiledare. Så om ni får lite schmutz on your jacket är det iallafall inte helt och hållet orättvist.

Skolan. Den svenska skolan vilar på mycket goda lagrar. Vi har skapat ett sant kunskapssamhälle genom hela nittonhundratalet. Våra medborgare är kritiska, analyserande, aktiva, vågar säga det de tycker och har annat än magkänsla att backa upp det med. Om man, som jag, har kollat mycket på amerikansk inrikesdebatt, inser man detta tämligen fort. Sverige kunde vara USA. Folk som skriver vad fan som helst på plakat och offrar hela sina liv för att bevisa en tes som inte ens inledningsvis hade någon bäring på den faktiska verkligheten som du och jag lever i. 

Under nittiotalet kommunaliserades den svenska skolan. Detta gjordes i samband med att vi började få upp ögonen för de internationella kunskapsstudierna som numera är legio i skoldebatten. Ända sedan nittiotalets krisår (märkligt nog sammanföll även den krisen med ett borgerligt regeringsinnehav) har ju kommunerna i stort sett agerat nedskärningsadministration, och när man fick handskas med skolan också skars det givetvis även där. Vi som växte upp mitt i detta reflekterade knappt över detta i början, men nu i efterhand jag jag tycka att det var konstigt att vi hade tummade kartböcker med sovjetunionen utmarkerat, var tvungna att betala för skrivböcker, sudd och pennor med vår veckopeng, och att klasstorlekarna växte för varje år.

Mot slutet av nittiotalet kom vinstdrivande friskolor in i bilden. Dessa hade som idé att göra vinst på elever genom att leverera en lite sämre utbildning åt dem än de hade betalt för. Pengarna som blev över köptes dyra lyxvillor och bilar för (knappast i undervisningssyfte), om de inte skickades utomlands.

Samvariationen mellan dessa är uppenbar. Ju mindre pengar till skolorna, desto sämre resultat får eleverna. Det kan vem som helst egentligen lista ut. Vill vi ha bättre resultat, så anställ fler lärare och öka statusen på yrket så att de bästa verkligen blir lärare och inte något annat.

Vad är då Björklunds svar på denna ganska krassa verklighetsbild?

1. Burkan måste förbjudas i skolan. Hur många personer i Sverige använder verkligen burka i skolorna till vardags? Vad gör detta för resultaten? Om vi skulle förbjuda slips för riksdagsledamöter, skulle de fatta bättre beslut då?

2. Låt lärarna beslagta mobiltelefoner. Tanken måste väl vara här att svenska elever sitter och smsar hela tiden och att de därför inte lär sig något oavsett hur många lärare som finns i klassrummet.  

3. Utveckla friskolesystemet. Detta måste vara en vidareutveckling av deras arbetsmarknadspolitik: Svält ut svenska kommunala skolor så till den milda grad att de lockar till sig elever igen. Märkligt, min egen analys av effekterna skulle vara exakt motsatt. Ju mindre pengar, desto sämre utbildning, desto färre elever.

4. Betyg i sexan. Om det skulle vara så att om man får veta exakt hur värdelös man är, så tidigt som möjligt, tycker jag att det vore ärligare av Folkpartisterna att lägga ett förslag på att införa betyg redan på fosterstadiet. 

5. Fler betygssteg. Igen, detta gör ingenting för kompetensutvecklingen. Om det hade varit så att det verkligen hade hjälpt, vill jag införa en 1.000-gradig betygsskala, från fosterstadiet för bästa effekt, för att öka kompetensen. 

Sverige, verkar dessa lösningar verkligen fixa problemen inom svensk skola? Seriously?

Jag tycker att det vore smartare att:

1. Bygga ut den kommunala skolan, med fler lärare som har högre löner.

2. Stoppa vinstdrivande friskolor.

Personval

Av , , 4 kommentarer 11

På SSU-kongressen 2009 avgick en viss Jens Lundberg från förbundsstyrelsen. Han var ansvarig för ett avsnitt i vårt handlingsprogram som rörde demokratifrågor. När man avgår från SSU:s förbundsstyrelse är det kutym att man avtackas under middagen som äger rum i slutet av kongressveckan. Vanligen är det då meningen att man skall tacka sin SSU-klubb eller kommun, att man ser med tillförsikt på utvecklingen av förbundet, och att man hoppas att man satt sin prägel på förbundet under sin mandatperiod. Men Jens gjorde något helt annat.

Han insåg att han nu inte längre var bunden av förbundsstyrelsebeslut och att han slapp slåss för förslag som han ogillade själv. Följaktligen deklarerade han öppet inför alla som satt där vad han tänkte och tyckte om olika saker. Detta var mycket uppfriskande och roligt att lyssna på.

Bland annat hade kongressen tagit ställning för personval i enlighet med förbundsstyrelsens förslag. Argumentet var att det skulle på något sätt vitalisera demokratin i Sverige om det fanns möjlighet att välja kandidater som medborgare. Hans svar var ungefär som följer:

"Personvalen vitaliserar inte demokratin. Det enda som händer är att rika och snygga personer kommer högre upp på listorna än fattiga och fula. Som demokrat kan jag bara inte gilla detta förfarande". 

Dessa ord har satt sig i min hjärna. Under rådande system är det stört omöjligt att klättra på listorna, eftersom etablerade politiker konsekvent får fler kryss än alla vi andra, och dessutom är trösklarna så pass höga att man knappt kan he sig upp ens ett enda steg utan att driva en självcentrerad kampanj som innefattar några enstaka hjärtefrågor. Exempel på detta är Ardalan Shekarabis EU-parlamentskampanj, som i princip endast handlade om SMS-lån. Visserligen en fruktansvärd företeelse, men en ensam politiker kan inte göra någonting åt det.

Politik är ett lagspel. Vårt kommunalpolitiska handlingsprogram som kommunfullmäktigeledamöterna skall följa är ett resultat av hela arbetarekommunens samlade insatser, och enskilda ledamöter har att lyda vad partiet säger i största möjliga mån. Det är det som är styrkan med systemet.

Problemen dyker upp när en ökad personifiering av politiken skapas. Det som händer då är att enskilda personers misstag blåses upp och skadar hela partiets anseende. Vi ser det med Littorin, Sahlin (nog för att det var många år sedan), och en uppsjö av andra politiker. Dessa människor är just det; människor, och således kan de göra misstag. Detta omfattar alla människor i världen. 

Skall vi ha en representativ demokrati måste alla människors röster komma till tals, inte bara de få übermensch som aldrig begår misstag. Risken blir då att det parti som innehåller de torraste och tråkigaste politikerna man kan tänka sig blir de som får styra landet. Det är inte representativitet, det är meritokrati.

Hela partier gör sällan fel. Om man har en levande folkrörelse stöts och blöts alla politiska förslag till partiets samlade exakta vilja, och det är mellan dessa genomarbetade förslag som valet borde stå. Inte mellan en uppsjö av personkulter bestående av snygga och ofelbara människor. Det som då händer är journalistiken börjar fokusera på de fel som vissa företrädare har begått istället för att granska den förda politiken. 

Ett gott exempel på detta är just Littorinaffären. Visst är det fel med sexköp. Men det får Littorin själv stå för. Det borde inte moderaterna behöva bära hundhuvudet för. Det som borde granskas hos moderaterna är exempelvis hur klyftorna i samhället bänds och bryts större och större mellan de som har och de som inte har. Lägg tid på det istället, media. Jag vill ha ett Sverige som styrs av de bäst lämpade partierna, inte de bäst lämpade personerna, eftersom personer gör en massa fel hela tiden. 

Så min personvalskampanj begränsar jag till följande uttalande:

Om ni kryssar mig till kommunfullmäktige, kommer jag att göra allt som står i min makt för att få igenom partiets vilja i Umeå, som nedtecknats i vårt kommunalpolitiska handlingsprogram.

Festivalet

Av , , Bli först att kommentera 7

Slutligen hemkommen från SSU:s valläger i Strömstad. Vi började egentligen resan förra söndagen, när vi städade ur husvagnen på grejer vi inte behövde. Klockan 0700 i måndags for vi söderöver, med SSU-bilen och husvagnen.

Mellan Gävle och Söderhamn åkte vi på punka på husvagnen. När vi försökte fixa det själva, noterade vi att ingen av våra två domkrafter var fungerande. Följakligen ringde vi upp assistanskåren, som kom ut till E4:an för att hjälpa oss.  Är man tekniskt inkompetent, som undertecknad, finns det inte en enda situation som man känner sig så tillintetgjord och värdelös som när man står med en husvagn som inte rullar och man kan inte göra något åt det, när assistanskåren rullar in och räddar dagen. Nåväl.

Efter den incidenten gick resan till Strömstad utmärkt. Vi körde oerhört försiktigt givetvis, med många täta stopp. När vi kom fram till campingen hade vi kört i 24 timmar utan paus. Då campingen var en leråker, fick vi hjälp av SSU-förbundets stora fyrhjuling för att köra husvagnen till sin plats. Vi packade upp tältlägret, och det var det enskilt vackraste lägret du kan tänka dig. Folk hängde alltid kring vår kaffebryggare. Många intressanta seminarium ägde rum, och jag har insett att Leif Pagrotsky är nice. Lika doser bitterhet, svart humor, skägg, intelligens och korthet gör att han är sannolikt min favoritsosse för ögonblicket. 

Hemresan pratar jag helst inte om.  Nu sitter jag och kurerar min förkylning och plockar bort fästingar. Nästa valläger måste läggas i norr.