Stora tack ska ni ha. Det är sannerligen inte varje dag som den arrogante, bittre, 21-årige bloggaren med det trassliga (medvetet ordval) ordförrådet knåpar ihop ett inlägg som blir mer populärt än ett som författats av en fryntlig mormoder vid namn Gunnel vars leende verkar vilja servera en bricka mandelbiskvier och en tillbringare fläderblomssaft till hela sin omvärld. 

Jag tar det som ett kvitto på att UFC gjort en riktigt, riktigt fin vårsäsong. 

Nu är tiden kommen för mig att summera våravslutningen mot HTFF, nu när gårdagens semesterfirarväder bytts ut mot ett ruskigt "varför har inte FM12 kommit än?"-regnoväder. 

Om det finns en liten handbok som heter något i stil med "Hur du går ut som storfavorit och möter en tabelljumbo på hemmaplan när bara tre poäng räknas"  så skulle jag vilja påstå att vi följde den till punkt och pricka – första tio. 

Det var hög press. Det var full fart med bollen. Det var tempo. Det var återerövring av boll. Det var "flytta på er, grönvita småknoddar, här kommer UFC-traktorn", skriket i örat på Kleber Särenpää som kom ut och försökte ligga lågt och kompakt. 

Efter några halvchanser, ett antal fina igenomsågningar av nykomponerade vänsterfirman Jasim/Chenouffi, vad som kändes som en handfull hörnor så trasslar Lundström till ett bra skottläge så pass mycket att bollen studsar i sidled till… ja, det är målchans i straffområdet – det är klart att det är Simon Mårtensson som står där och tackar, tar emot och kallt placerar dit ledningsmålet. 

1-0 efter nio minuter mot tabelljumbon som bara lyckats fippla dit ett bortamål på hela våren; det var upplagt för en rejäl fest på Gammlia. 

Men… nej. Det var så oerhört irriterat och högljutt i omklädningsrummet i paus. Det skreks på ett sätt som det nog inte gjorts på hela våren. Det var riktigt förbannat. 

Över att vi, efter den drömstarten, gett bort initiativet till ett redan från start håglöst jumbolag som i och med starten borde gått ner sig ännu mer. 

Vi tappade pressen, sjönk ner för djupt och lät småbajarna, som inte är några dåliga fotbollsspelare rent tekniskt – tvärtom, göra det de gillar mest; trilla boll utan närkamper och fysisk kontakt. 

De skapar väl egentligen bara en riktig chans, när Erik Figueroa nickar utanför på en inläggsfrispark, och vi fortsätter väl att – trots ett väldigt bolltappande i tid och otid – skapa chanser trots allt. 

Men – det var ändå för dåligt. Vi borde ha bjudit de fjortonhundra på läktarna på en riktig fotbollsfest efter den start vi fick – inte nån blek halvmesyr. 

Jag tycker inte det blir så mycket bättre i andra. Men Kung Erik (trodde ni jag, eller någon annan i laget för den delen, missat den krönikan? Nej, det lär han få höra ett tag) krutar till slut dit 2-0, inte en minut för sent, och då var de tre poängen hemma. 

3-0 efter ett smäckert volleymål av Chenouffi och de tre poängen var till slut hemma. Fyrapoängsledningen var ett faktum inför höstsäsongen. Allt det där. 

Det jag tar med mig mest av allt är Adams insats på vänsterkanten. Jävlar vilken förstahalvlek. 

… och samspelet med Ali var det ju… inget fel på. Skaplig konkurrens på vänstersidan, med Hampe avstängd i helgen och Johan Larsson på bänken, får man lov att säga. 

Men känslan, ändå, inte helt på topp. Delvis på grund av att vi som lag borde kunnat spelat bra mycket bättre. Men…

… främst på grund av att jag nog hade min sämsta fotbollsupplevelse sedan jag missade två straffar på samma slutspelsdag i Gothia Cup -06. 

De första tio minuterna kändes bra. Riktigt bra, till och med. Jag fick spela rättvänd, mest stå, slå lite bollar, vinna nån enklare duell mot nån liten grönvit knodd. 

Men sen. Jag var liksom inte där. Det var, med risk att låta som nån soffhoppande scientolog, nästan som en utomkroppslig upplevelse. En sån där äcklig känsla som man kan få på träning ibland när kroppen inte alls hängde med. Jag tog liksom helt slut, så fort Hammarby fick något att säga till om och började anfalla. Jag sprang för fullt, men det blev till nån sorts långsam lunk som gemene bältdjur skulle skämts över. 

Jag vet inte vad det berodde på. Men jag hade ju bara varit med på lördagsträningen, den lätta dagen-innan-match-träningen, under veckan. Och det är inte optimalt för någon som är lättränad som en genomsnittlig Biggest Looser-deltagare. Jag är ju ingen Ledley King, direkt. Ingen Simon Mårtensson, om ni så vill. 

Nej, det var en riktig åttiominuters pina. I sextionde (60:e!) minuten slängde jag mig och fick kramp i – håll i er nu – båda vaderna och båda baksidorna, samtidigt som jag vid landningen vred till den Voltarenpumpade tån som gäckat mig hela veckan. 

Jag vill minnas att jag började signalera för att göra i ordning Kvist för ett inhopp. Jag var fullkomligt livrädd för en löpduell bakom mig, något som kanske märktes på det halvplanslånga djup där jag ofta fann mig själv bilda någon sorts enmannabacklinje. Jag var helt orkes- och kraftlös.  

Det gick ju dock vägen, till slut. Men jag kan ju säga som så att söndagens match är den jag är överlägset mest missnöjd med under våren – och då har jag ändå stått för ett axplock av halvmesyrer. 

Jan Hofvenberg fångar min insats bra. 

Här är jag inte bara efter utan misslyckas dessutom med en helt vanlig halvnelson på deras gänglige anfallare. 

Och den här bilden är ju… ganska talande. Steget efter och en utmattad blick som tittar bakom sig i djupled och man får väl anta att förvåningen övergick i ett grimaserande innan man lommade hemåt i för dagen extra långsamt gemak. 

Nej, hörrni, det ska bli skönt med lite semester för min arma lekamen. 

(PS. Ursäkta att det här inlägget blev en aning försenat. Men. Jag hade skrivit det nästintill klart en gång då batteriet tog slut och laptopen slocknade. Och… tja… någon sorts sparat-som-utkast-funktion verkar inte finnas hos VK-bloggportalen. Så det blev till att skiva om. 

Varför jag inte hade strömkabeln ikopplad till datorn? Jo, det åskade och blixtrade rätt intensivt i Sundsvallsområdet under tisdagseftermiddagen. Och om man kan dö av att sova intill en eldriven luftmadrasspump så skulle jag inte ens vilja veta vad en episk motrigg och oefterhärmelig olycka som mig har för odds på att överleva, knappandes på en dator)