20 minuter av hår-eufori

Jag ska bygga en piedestal som når upp till himmelen och sen ska jag placera L’Oreals Casting Creme Gloss-hårfärgsserie på den. Sen ska jag vara den trogen tills den dör i en hemsk "L’Oreals-konkurrenter-skapar-en-bättre-hårfärgsserie"-olycka. 

Vadan denna eufori? Jo, som ni kanske minns köpte jag en förpackning hårfärg när jag var och shoppade i stan och har inte förräns idag använt den. Inte hade jag en aning om att när jag bröt förpackning att min syn på hårfärg föralltid skulle vara förändrad. Att jag skulle genomleva en sittning utan att färgen sved och kliade i min stackars hårbotten. Att färgen inte behövde sitta i en timma utan bara tjugo minuter. Sen slapp jag ha färg i hela ansiktet, öronen och i nacken för L’Oreals underbara färg var bara på själva håret! Och när jag skulle tvätta ur färgen hann jag inte ens få ont i nacken till skillnad från dom billiga märkena jag kört med förut där man får stå under kranen i nästan en kvart och färgen fortsätter ändå att rinna. Och när man ska sova måste man ha en handduk på kudden för att håret färgar av sig den första tiden. Urk.

Och sen vart jag småkär i den lilla minimalistiska burken som handskarna var i. Den har jag sparat för jag ska ha alvedon i den. Och efterschampot hade en återskruvbar kork (till skillnad från dom där #!@% små påsarna man ska "riva" (läs: slita/bända/bita) upp och ändå står det i bruksanvisningen att man ska använde den till två tvättar. Nej vet ni vad, jag sparar inte en halvt trasig liten påse med ett balsam som sipprar ut utan den kastar jag. Ahhh, nyfärgat hår luktar för en gångsskull jättegott!  Nej, kärlek till L’Oreals Casting Creme Gloss nummer 300. Jag kommer aldrig mer köpa eller använda billigt shit till mitt hår igen.

Bilden har ett blått ljus över sig, tack vare snön utanför.