Denna text skrevs ursprungligen som en artikel på Newsmill, men de refuserar den utan anledning. Då publicerar jag den här istället.

—————-

Safiyah Noormohamed skriver två artiklar om kultur och individens frihet (här och här). Jag har läst båda och tycker hon har lite fel, jag skall dock koncentrera mig på hennes första artikel.

SNs huvudtes verkar vara att hon förtrycks av att samhällets häsningsnorm är att skaka hand med den man hälsar på, och detta strider mot hennes egen kultur/religion.  Hon skriver:

Om vi nu är så moderniserade här i väst att alla är tillåtna att följa olika ideologier så länge den inte går ut på att skada andra, varför får inte jag följa min fullt ut?

Det enkla svaret är att vi är inte så "moderniserade" här i väst att alla får följa sina egna ideologier. Visst får man göra som man vill inom ganska vida ramar, men kulturen sätter vissa gränser vars överskridande bestraffas på ett eller annat sätt.

SN fortsätter:

Varför skall jag känna mig illa till mods och vara tvungen till att ta i hand för att kunna etablera en god relation med en främmande man i exempelvis skolan eller i jakt på ett arbete?

Här har jag egentligen bara ett enda svar, som låter hårt och cyniskt, men det är det enda svar jag har: för att majoritetskulturen säger att man hälsar på någon annan genom att skaka hand med dem.

Lite senare tar SN upp uttrycket "ta seden dit man kommer" och blandar in integration i diskusionen. Hon tar också upp att hon äter halalslaktat kött, ber dagligen och bär slöja. Ur min synvinkel är det en enorm skillnad mellan, å ena sidan, att skaka hand med någon (eller vägra skaka hand) och å andra sidan äta vist kött, be dagligen och bära slöja: hälsandet på någon annan blandar per automatik in en annan person, medan köttätandet, bönerna och slöjan inte gör det. Det man gör som inte påverkar någon annan spelar mycket mindre roll i samhället än det man gör som påverkar andra.

På ett principiellt plan vill jag till att börja med påpeka att handskakning inte är den enda hälsningsritual som finns i världen, men den är (så vitt jag kunnat observera) den överlägset mest vanliga i Sverige. Andra länder (eller områden) kan mycket väl ha helt andra ritualer för att hälsa på någon: ryktet gör gällande att eskimåer gnuggar sina näsor mot varandra, och att fransmän kysser varandra på kinden. Huruvida detta stämmer eller inte spelar mindre roll: bara det faktum att ryktena kunnat uppstå gör troligt att det finns andra hälsningsritualer än handskakning.

Frågan blir då vad man skall göra i Sverige, om man inte vill ta i en annan person, även om det är för en sådan sak som att använde den gängse hälsningsritualen.

För mig ser det ut att finnas några få alternativ för Safiyah Noormohamed:

1: hon kan låta bli att skaka hand när hon hälsar på någon, och leva med att hon blir betraktad som oartig.

2: hon kan låta bli att skaka hand när hon hälsar på någon, och leva med att hon blir betraktad som en underlig kuf.

3: hon kan låta bli att skaka hand när hon hälsar på någon, och leva med att hon måste inleda alla nya bekantskaper med en treminuters förklaring till varför hon inte vill skaka hand med någon.

Detta resonemang gäller även för andra personer i andra kulturer: om jag skulle flytta till ett område där näsgnuggning är den vanligaste hälsningsritualen skulle jag få lära mig gnugga näsa med de jag hälsar på, eller bli betraktad som oartig, bli betraktad som kuf eller förklara varje gång jag hälsar på någon varför jag inte vill gnugga näsor.

Alla länder (eller områden) har en majoritetskultur, i vilken alla förväntas vara indoktrinerade. Kulturen kan gälla vad som helst, från acceptabelt beteende till klädsel, tilltal och mat. Så länge man följer majoritetskulturen lär man inte få problem, men om man bryter mot den uppstår olägenheter, oftast i förhållande till hur "allvarligt" brottet mot kulturen är.

Bara för att exemplifiera: i Sverige är det kulturellt acceptabelt att man klär sig ganska tunt på sommaren. För män är väl kortbyxor ett minimum, medan kvinnor förväntas ha något klädesplagg som täcker brösten också (eller åtminstone stora delar av dem). Men skulle det vara socialt acceptabelt att gå klädd på samma sätt i december? Eller skulle det vara kulturellt acceptabelt att gå klädd på samma sätt om jag håller tal vid Nobelfesten?

Det samma gäller allt annat som kulturen reglerar: jag skulle kunna bli betraktad som underlig om jag inte gillade ostron om jag bodde i Frankrike. Eller oartig om jag inte bugade för mina arbetskamrater i Japan. Eller som en galning om jag inte var fanatisk fotbollsfan i Italien… [Jo, jag vet att dessa är stereotyper, men det är medvetet och bara för att poängtera något]

Avslutningsvis: jo, alla är vi fria.  Och nej, vi är inte fria: vi är alla slavar under kulturen!

Edward Riedl skriver här om att facket och Socialdemokraterna bör lösa upp sina band. Conny Forsström kommenterar det här.

CF skriver att det var S som bildade facken, men enligt Wikipediaartikeln om S var det tvärt om: diverse fackförbund och andra organisationer bildade S. Detta är väl den direkta anledningen till de starka banden mellan svenska fackförbund och Socialdemokraterna.

Men om dessa band var bra/vettiga/önskvärda för hundra år sedan, är de då bra/vettiga/önskvärda idag?

Mitt eget svar är att banden mellan facken och S bör lösas upp. Och jag är själv ett exempel på varför: när jag började arbeta efter gymnaiset fick jag frågan om jag ville gå med i facket. Men på den tiden betydde det att jag också skulle blivit medlem i Socialdemokraterna, det var automatiskt och oundvikligt.

Men jag tror inte att en socialdemokratisk politik är det bästa för landet, och trodde inte på den då heller. Därmed hade jag ingen större anledning att vara medlem i det socialdemokratiska partiet. Och eftersom jag (då) inte kunde bli medlem i facket utan att samtidigt bli medlem i S var mitt val tämligen enkelt: skit i facket! Och detta val står jag fortfarande för: jag har varit medlem i en A-kassa, men aldrig facket. Och idag, tjugo-nånting år senare ser jag fortfarande ingen anledning att gå med i facket.

Med andra ord så har facket, genom sina nära band till ett politiskt parti, skrämt bort någon som mycket väl hade kunnat bli medlem annars.

Den principiellt intressanta frågan blir då om facket tjänar på dessa nära band eller inte. På kort sikt kan jag mycket väl tänka mig att fackföreningsrörelsen i Sverige tjänar på det, även om det i varje enskild fråga inte kommer att finnas bara vinnare.

På längre sikt tror jag dock, med tanke på hur samhället ser ut idag, att facket förlorar på de nära banden till S.

Tidigare har facken, genom LO, mer eller mindre kunnat beställa lagstiftning från Socialdemokraterna, och dessa har levererat. Men det var för ganska länge sedan som denna möjlighet upphörde, då världen förändrats för mycket för att det skall gå: även stora tillverkningsindustrier kan flytta från ett land till ett annat utan större problem om villkoren på platsen där industrin finns blir för dåliga.

Och det är, bland annat, dessa av facken "beställda" lagar som jag tror kan ställa till det i längden: hur skall ett fack, som en gång propagerade för vissa lagar, några år senare propagera mot samma lagar, när S säger att lagarna måste ändras?

Och på ett annat plan: när nu långt mindre än 50% av svenska folket röstar på socialdemokraterna, bör då facken ta risken att stöta bort en så stor del av sina potentiela medlemmar?

Om inte detta övertygar, gör då ett tankeexperiment: lek med tanken att facken/LO inte hade ett tätt sammarbete med Socialdemokraterna, utan med Svenska Kyrkan. Om jag vore troende muslim/jude/buddhist/…. skulle jag inte ha någon anledning att vilja bli medlem i facket. Varför skulle det fungera annorlunda när det gäller politiska partier?

Jag inser att en skilsmässa mellan fakcen/LO och Socialdemokraterna är något som man inte gör i ett huj, men jag tror det är oundvikligt. Om inte idag så någon gång i den nära framtiden. Och jag tror att båda parterna kan tjäna på det: ingen av dem är knuten till någon annan som har delvis helt andra intressen.

Om det skulle uppstå en samsyn mellan facken/LO och något parti en specifika frågor ser jag inget fel i att båda parter driver just den frågan. Och i det läget spelar det ingen roll med vilket parti som facken/LO sammarbetar: det enda viktiga är huruvida facken/LO och partiet i fråga är överens i sakfrågan.