Jag är inte singel – jag är kvinna, skild, mamma, mormor och heltidsarbetande…

Låt oss skippa ordet ”singel” – för handen på hjärtat – är det inte bara ytterligare ett försök att putta in ett antal människor i en fyrkant för att man lättare ska kunna förhålla sig till dem? Mig veterligen har jag aldrig kallat en gift människa för ”dubblett” eller ”dubbel”, åtminstone inte i den bemärkelsen att hon/han (inte hen) bara är häften av ett förhållande. Ordet singel andas depression, ensamhet och en slags brist på någonting (läs hon/han). Den bristen löses vanligtvis med att singeln träffar en partner och så är problemet löst. Det finns så många fördelar med att stå rak i livet och klara sig själv. Man slipper ju skriva in alla dessa timmar märkta med ”egentid” i kalendern för att minska stresspåslaget och bara få vara. Man har helt enkelt hur mycket egentid som helst. Det är mycket trevligare att skriva in barnbarnstid – en tid med reell substans.

Allt har både sina för- och nackdelar. Jag läste en gång att kompromiss kan liknas med en bäddsoffa – varken skön att sova eller att sitta i. Man slipper att kompromissa, man tar hela grejen med städningen, fäller ned toalocket, bär ut soporna och resten av lightproblemen som man inte fixar får man helt enkelt skylla på sig själv.

Jag har underbara nätter när jag läser, ofta ser jag gryningen komma. Jag njuter när jag storhandlar. Jag är fri, jag är lycklig – idag finns jag till. Kanske väntar kärleken runt hörnet, kanske inte, men tills dess är jag en lycklig kvinna i mina bästa år. Inte tjej eller singel. Inte instoppad i en fyrkant. Inte registrerad på någon dejtingsida. Jag bara är. Och Kent sjunger om kärleken som väntar. Jag ler och springer ut mot våren och allt det nya som växer fram…