Bringing sexy back…

Av , , Bli först att kommentera 6

En fyramånaderskur med bra mat, motion, personlig tränare och avslut med stylist förvandlar soffpotatisar, pizzaätare och fritösälskare till att åtminstone likna det de en gång var – snygga och sexiga:-) Det är slit, tårar och lycka och när de gråter, gör jag det också. Jag blir den där småtjocka 40-åriga italienska mannen som jobbar i pizzerian och som en gång var en hunk eller den före detta modellen som numera är fyrabarnsmamma och äter jätteportioner med mat och sitter bredvid och kollar när barnen hoppar i studsmattan. Och på slutet när den snygga programledaren ropar till publiken som är familj och vänner: And what we all want to know is – has Livio brought his sexy back? och Livio självsäkert går upp mot scenen i skjorta och blå kostym och publiken applåderar och ropar Livio, Livio och när han vänder sig om är så snygg att jag blir tårögd av lycka för hans skull och dagen därpå när han skrider till altaret (utomhus för det här är Australien) med Holly och sina två små barn och de är så kära i varandra – då vet jag att det finns en bättre värld:-)

Åtminstone i TV och i alla sagor. Det finns ändå sagor som har en djupare mening (inget ont om Livio och Holly) som visar en struktur eller ett beteende – något man ska akta sig för eller vara beredd på. Och all information bearbetas i det undermedvetna, som jag skrev en gång i Brittas Betraktelser om boken Kvinnor som slår följe med vargarna:

”Boken som är en samling myter och sagor om vildkvinnans arketyp av Clarissa Pinkola Estés (jungiansk analytiker, poet och sagoberättare) har hjälpt mig flera gånger. När jag förtvivlat och känt hopplösheten äta upp mig finns mod, hopp och liv att hämta i den boken.

Fritt citerat: Utan vildkvinnan (egentligen ett naturligt tillstånd med inneboende integritet och sunda gränser) kan kvinnor inte uppfatta själens röst eller sin naturliga inre rytm. Utan henne är kvinnors inre ögon tillslutna av en skugglik hand, och stora delar av deras dagar förflyter i en halvt förlamande leda eller i dagdrömmeri. Utan henne glömmer de varför de finns till, de håller ut när de hellre borde hålla emot. Utan henne tar de för mycket eller för lite eller ingenting alls. Utan henne tiger de fastän de brinner.

Att närma sig den instinktiva naturen är att inmuta sitt revir, hitta sin flock, finnas i sin kropp med trygghet och stolthet oavsett vilka företräden och skavanker den har, att tala och handla i eget namn, vara medveten, alert, utnyttja sin inneboende kvinnliga intuition och lyhördhet, komma in i sina cykler, finna ut var man hör hemma, utvecklas med värdighet, hålla kvar så mycket som möjligt av medvetandet.”

Det är kanske dags att öppna boken igen – att bli påmind om det undermedvetna, om djupt liggande sanningar, att kvinnan psyke är så starkt – det finns en urkraft i kvinnligheten, trots allt prat om att kvinnan är det svagare könet. Vildkvinnan kan väckas inom varje kvinnlig individ – det är aldrig försent att brinna…

Skam är det nya modeordet…

Av , , 1 kommentar 8

Jag är inte så förtjust i det. Flygskam. Köttskam. Plastskam. Det känns som om det sitter en liten elitistisk gruppering med pekpinnar och säger: Skäms och om du inte gör det så är vi i vår fulla rätt att säga åt dig hur du ska bete dig. Missförstå mig inte. Jag har inte flugit på sex år, åker buss till jobbet, för närvarande tvättar jag mig dagligen i en hink med vatten istället för att duscha – ja, badrummet blir nog klart snart. Vem ska säga åt mig att mitt levnadssätt inte duger? Sopsorterar, knatar till återvinningen två kilometer bort (har man samlat på sig behöver jag då inte känna någon motionsskam). Jag är uppfödd med att vara rädd om vatten, som en källa som kommer en gång att sina, det visste jag redan då. Sedan kommer det här med att skaffa barn som innebär en sådan stor belastning på jordklotet: barnskam. Det är sällan man hör någon som talar om det som inte är lika synlig, som porrskam. Det måste vara en enorm påfrestning för klimatet mellan människor just med porr.

Såg häromdagen en reklam för havremjölk där man hänvisade till den vanliga komjölken som klimatpåfrestande. Det är som ett skruvstäd som dras åt. Den enskilda människan har ett ansvar, men hur ska man uppfylla det när äldre sitter med mikromat i plastförpackningar, när allt i affären är omslutet av plast, när plastkassarna finns kvar, när status fortfarande är åtråvärt och ger människan ett visst värde. Utan mjölk, kött och potatis hade inte svenskarna funnits idag. Typ.

Varför uppmuntrar man inte folk att starta eget som jordbrukare? Här och där i hela Sveriges land små jordbruk, för visst skulle det vara skönt att vara självförsörjande och ickeberoende. Det känns som om hela landet är i ett vakuum och när man hör talas om skjutningarna i Malmö, Göteborg och Uppsala så kommer samma ramsa återigen – våldet har inte ökat, det är tryggare än förut. Det är inte tryggare än förut, det är som om tryggheten rinner staten och polisen ur händerna – maktlösa inför ligor, droger och extremister.

Ska man känna skam för att man överhuvudtaget föddes och belastar det här jordklotet? Nej, tror inte det. Vi behöver inte mera skam, utan en konkret handlingsplan. Och jag äter mina hemgjorda köttbullar (en gång i veckan) och kokar min lingonsylt (med otroligt lite socker) och häller lite grädde i såsen – och njuter. Njutskam? Nej – nån måtta får det väl ändå vara…

Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars.

Av , , 2 kommentarer 7

Så startar beskrivningen av ljudboken Män är från mars, kvinnor från Venus, på CDON och fortsätter som följer: ”På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor …« Egentligen är det lika bra att inse det vi kommer från olika planeter. Vi män och kvinnor. Och egentligen är det underligt att vi någonsin kan mötas. Med den här jämförelsen visar läkaren John Gray hur de vanligaste konflikterna uppstår mellan män och kvinnor. Han ger råd om hur vi rent praktiskt skall hantera dessa skillnader, och hur förståelsen mellan parterna kan öka.”

Jag köpte pocketversionen när den kom ut, det var väl 90-tal, läste den en fredagskväll och sedan vet jag inte vad som hände. Jag skilde mig:) Kanske inte i samband med boken, men jag har aldrig känt igen mig i schablonbeskrivningen av kvinnan, talför, kittet, tusen väninnor, social, och så vidare medan mannen ofta beskrivs som en liten misslyckad figur med inga nära vänner samt känslomässigt handikappad.

Ibland undrar jag vem som vinner på alla generaliseringar, att det ska vara så svårt att se varje person som en egen människa oberoende av kön, civilstånd, ålder etcetera, men det är skillnad på tillåtelse- resp snällhetskultur. Frihet är inte något som alla människor har och föds med och här spelar könet in. Alla borde ha precis lika stort livsutrymme, samma rätt att uttrycka sig och sina känslor, leva ut, och inte bli begränsade av sitt kön även om vi föds fysiskt olika och inte har samma hormonuppsättning – men vi är människor med en gemensam önskan att ingå i något större, en gemenskap, kanske ett liv med någon älskad.

Det finns två sorters människor. De som tror på generaliseringar och de som kämpar emot. Jag försöker vara neutral och fördomsfri, men i mig är ränder skapade sedan länge. Det sägs att det tar 21 dagar att skapa en ny vana. 21 dagar att bli en bättre människa – perfekt titel för nästa självhjälpsbok:-)

CIMG0591