Ljudet på min dator fungerar inte…

Det är bara ett så ytterst trivialt problem – jämfört med allt annat. Ikväll är det Allhelgonaafton. Jag minns, även denna dag.

Jag tittade på ”Generation Columbine” på SVT Play. Det är över tjugo år sedan den skolskjutningen och många barn och ungdomar har fötts efter 1999. Det har blivit vardag för ungdomar i USA att träna sig inför skolskjutningar. Pappan som berättade om sin lilla kille som gick i småskolan i Sandy Hook Elementary School, fotot av en strålande glad pojke som hade hela livet framför sig. Mark, pappan till Daniel som var med och startade upp Sandy Hook Promise ”Our mission is to end school shootings and create a culture change that prevents violence and other harmful acts that hurt children.”

Jag hoppas dom lyckas. Sandy Hook är en smärtsam påminnelse om vad som betyder någonting här i livet. Det är för svårt att tänka på.

Sandy Hook Promise strategi:

See Someone Alone
Step 1: Learn how to recognize the signs of loneliness and social isolation.

Reach Out And Help
Step 2: Find out what you can do to help others feel included.

Start With Hello
Step 3: Discover how to break the ice and strike up a conversation.

Så enkelt och över hela världen igenkännbart – börja med att säga hej…

Etiketter:

4 kommentarer

  1. Kane

    Det är hemskt och handlar ju till stor del om att det är så lätt att få tag på vapen i USA också. Vapenlagarna där borde ändras helt. Sen är nog inte mobbning hela orsaken till varje skjutning heller, utan att något inte stod rätt till mentalt med dessa barn & ungdomar ändå…Men ingen bryr sig ett dugg om mobbning när man är där. Det är min erfarenhet genom livet. Jag var själv mobbad hela skoltiden och även på de flesta ställen jag har varit på även senare. Ingen brydde sig någonstans. Ingen har någonsin brytt sig. Och jag har otaliga gånger sökt hjälp och stöd också. Alla har svikit och tittat åt andra hållet. Det är bara utåt sätt alla pratar om hur hemskt det är och hur man kan hjälpa de utsatta, stoppa eller förebygga det. För fasadens skull.

    Nu har jag förtidspension. Alla kränker, dömer, mobbar och utesluter mig för det också. Man blir helt overöst av hat, fördomar och okunnighet. Av folk som inte vet någonting om ens liv. Jag är totalt utfryst från all gemenskap och lider av ensamheten varje dag. Alla vet, men ingen bryr sig och så har det alltid varit. Jag tittar tillbaka på en livstid där jag önskar jag hade sluppit allt som haft med människor att göra. Då ingen annan alls har trott på att behandla andra som man själv vill bli behandlad, som jag själv fick lära mig.

    • Britta (inläggsförfattare)

      Det är kanske förenklat att det räcker med att säga ”hej” – men det är ändå ett steg på väg. Det är hemskt att utsätta människor för mobbing och ibland tror jag inte att mobbare förstår vilken skada det kan medföra. Livet är lite av ett mysterium och alla borde få ha det bra.

  2. Kane

    De flesta är fullt medvetna om det…Tyvärr. Det är just därför de gör det. Ibland önskar jag att ondska klassades som en sjukdom också. Jag har i vuxen ålder skrivit till flera personer precis hur dåligt jag mått över deras behandling. Bifogade min adress och kontaktuppgifter. Inget svar kom från någon. Utom från en, som skrev ett hånande svarsmail. Andra har träffat de senare och uppgivit att de var precis lika fortfarande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.