Jag vill tillbaka till 70-80-talet…

Men den som en gång har levat i frihet
Vill ut i det fria igen
Och den som en gång blivit jagad på flykten
Kommer alltid att drömma sig hem

sjunger Björn Afzelius och Mikael Wiehe. Tiden, medvetenheten, Någonting har hänt av Joseph Heller, Gulagarkipelagen – alla tjocka böcker jag tog mig an – utan glasögon. Orden var tätt framför mina ögon, sångerna så nära. Keops pyramider.

Olof Palme. Då visste jag inte, då kände jag inte, då förstod jag inte. Vad han betydde, vad han kämpade för. Ibland brukar jag kolla på Go’kväll från Umeå och den där fiktiva middagsbjudningen som en del kända personer blir inbjudna att hålla. Olof Palme skulle självklart vara en av mina gäster. Jag har faktiskt inte kommit över hans död ännu. Som alla brott människor blir utsatta för, att det sätter en tagg inom en, en kollektiv sorg som sedan får bäras hos många – ibland en hel befolkning. Vad drev Olof Palme att visa mod och solidaritet?

Jag skulle också bjudit in Edith Södergran. Frågat henne vad som låg bakom dikten Vierge moderne, Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa
och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.

Greta Garbo, ingen annan skådis får sitta vid mitt bord (Robert de Niro kan få vara stand-in:-)

Idag låter alla låtar likadana och jag låter som generationen före mig. Det är därför jag lyssnar på Spotify och drömmer mig tillbaka till en tid av ideal och solidaritet.

Vid bordet skulle Björn Afzelius sitta med gitarren och sjunga

Jag vet att min fågel skall flyga
Som en duva
Som en duva
Ja jag vet att min fågel skall flyga
Som en duva tillbaka igen

Och vi övriga runt bordet skulle ta varandras händer och ge oss hän…

Lalalalalalalalala
Lalalalalala
Lalalalalalalalala
Lalalalalala
Lalalalalalalalala
Lalalalalala
Lalalalalalalalala
Lalalalalala