Inredning, Inspiration, Renovering…

Heter gruppen på FB som jag gick med i. Man lägger ut bilder på före och efter renoveringar, frågar om tips och råd. En jättestolt kvinna lade för ett tag sedan ut bilder på möblemang och rum med den enkla frågan: Vad tycker ni? – och blev totaldissad. Tavlorna hängde för högt, mattan var för liten, plädarna på sofforna skulle bort, för mycket hotellkänsla, mera blommor. Man ska inte vara känslig om man delar något i den gruppen. Till slut var det en person som skrev något i stil med att det var jättefint och hon var less på alla negativa kommentarer i gruppen. Det kommer ofta kommentarer som motsäger sig rena sågningar, som efterlyser en hövligare ton. Såna inlägg brukar besvaras med, men vadå, hon frågade ju? Eller, man måste kunna tycka olika, vad är vitsen annars med den här gruppen? I alla fall är det murrigare än murrigast som gäller nu. Brunt, brunt och beige – utan 70-talsfärgerna orange och grönt som ändå lyste upp det hela lite.

Vilken skillnad när man läser intervjun med Stina Wollter i Leva och Bo, där hon visar upp delar av sin lägenhet. Stina Wollter är, citat Wikipedia: Målare, tecknare, radioprogramledare, sångerska och textförfattare. Hon arbetar främst som konstnär men även som illustratör och föredragshållare. Slut citat. Hon säger själv om sin stil när hon för frågan, att: ”Färgglatt och rörigt. Man skulle kunna tro att det är en loppis, det är bara fyndlådorna och de handskrivna prislapparna som saknas. Men folk säger att det är otroligt mysigt, gäster kan gå runt i timmar och bara titta. Det finns alltid samtalsämnen, om man säger så.” Och när man tittar på bilderna är det faktiskt så plus lite smulor på golvet. Så otroligt befriande. En fri själ som kör sin egen stil. Boken ”Kriget mot kroppen” skrev hon i soffan. Enda stället hon inte jobbar i är arbetsrummet.

Igår tittade jag på en inspelning från 1970 på SVT Play ”Reservatet”. Citat, ”Ingmar Bergman har försett Reservatet med undertiteln ’En banalitetens tragedi’ och man har sagt att pjäsen i sina yttersta konsekvenser handlar om den västerländska livsstilen och vart den leder oss.” Reservatet beskriver ett känslolöst äktenskap i upplösning, men utåt är allting perfekt. I pjäsen lyssnar sonen på en radiosändning där man meddelar att Martin Luther King skjutits till döds. En nyhet som förmedlas till mamman som verkar helt nollställd. Och kläder och inredning går i beige, brunt och petrol. Mannen mår mer och mer dåligt utan att förstå vad det är som fattas, en planerad befordran uteblir. Allt är väldigt Bergmanskt med otrohet och lögner.

Ute regnar det. På radion är det förfest på Mix Megapol – I said, ooh, I’m blinded by the lights. Jag tvättar. Det är lördagskväll…