Vi skulle aldrig sätta på oss knästrumpor i nylon…

Ikväll är en sådan kväll. Nostalgikväll. Man vill ju återupptäcka det som var kul men en själv förr i tiden – innan man gick in i gnällstadiet – en repris från förra decenniet:

”Vi skulle aldrig bli som de – de som satt där vid borden och stirrade på varandra eller ned i duken. Eller somnade framför TVn eller aldrig gick ut och dansade. Som sällan skrattade eller fattade vad som var kul i livet. Som aldrig stannade upp hela natten utan att tänka på hur trötta de skulle bli dagen efter. Nej, vi skulle aldrig bli som de där medelålders, gråa människorna som bara brydde sig om vad grannen gjorde eller åt strömmingsflundror till middag.

Vi skulle aldrig sätta på oss knästrumpor i nylon eller säga god dag min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen. Nej, vi skulle vara unga helt livet, skratta, och ha kul. Varenda dag, varenda fredag och varenda lördag. Spela Supertramp och School högre än högt och bara gå in i musiken och dansa runt i våra proggtröjor.

Vi skulle aldrig klippa oss i frisyrer med tantvarning och ha lila hår. Inte bära stödstrumpor och hålla in magen framför spegeln och bara umgås med andra likadana trista människor på parmiddagar. Prata om jobbet, barnen och huset och trädgården. Nej, vi ville bara skrika rakt ut när vi råkade ut för tanterna och farbröderna. De som satt mittemot varandra och inte sa flaska eller så grälade de hela tiden. Tittade aldrig på varandra med sug i blicken och hellre sa; ska du äta det där med din mage – än ”älskling vi struntar i maten”.

Förmodligen var det syrran jag tänkte på när jag skrev om ”vi”. Kanske uttryckte vi inte rakt av allt detta, men jag vet att jag tänkte det ofta. Dessa ofattbart tråkiga vuxna människorna som helt plötsligt slutade utvecklas och stirrade på rapport varenda kväll och inte kunde få nog av väderleksrapporten.

Nu ser jag mig själv i spegeln. Hmmm. Jag har i alla fall aldrig haft lila hår och strömmingsflundror är inte min älsklingsrätt.

Och jag gillar fortfarande Supertramp!