Tittar på kvällens avsnitt av Babel. Linda Knausgård är gäst och jag kan inte låta bli att tänka på att Karl-Ove på något sätt gjort hennes offentliga liv omöjligt. Hennes böcker ses i ljuset av det som har skrivits om henne i hans böcker och hennes bipolära sjukdom blir centrum. Och på något sätt blir vi alltid till för någon annan. Även om det är i äktenskapet, kanske främst om det är i äktenskapet. Det är alltid någon som styr skutan, sällan båda samtidigt, fast jag läste en bra liknelse om att det kan vara annorlunda för ett tag sedan: Vi sitter i samma båt – men har var sin åra som vi ror med.

Men att man ska tycka synd om Karl-Ove när han våndas över att han utelämnat sin familjs privatliv, det gör jag inte. Vilkens sanning väger tyngst och skulle man inte i rättvisans namn ha velat läsa Lindas kamp också – i ett par volymer minst för att kunna avgöra hur det var egentligen. Trots allt bygger så mycket i livet på subjektiva känslor och inte alls objektivitet…