Det var en av hennes favoritpsalmer. Min mors. När jag växte upp följde hon troget högmässan på TV varje söndag klockan 11. Hon hade en tro på Gud, som jag tror gav henne styrka. Hon var stark, min mamma. ”Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän jag hör han röst. Väl osynlig är han, men han talar. Talar stundom varning, stundom tröst.”

Det är försent nu att fråga henne något mera, hur det verkligen var och om vad jag missat. På fredag är det ett år sedan mamma somnade in, 92 år gammal.

”Det är Herren god, väl var han döder, men han lever i all evighet. Sina får han följer, vårdar, föder – med osäglig trofasthet.”