I dag var det precis lika grått och tråkigt väder som det varit större delen av januari och februari. Det gjorde inte så mycket att både Axel och Frans var mycket snuviga, hostiga och febriga och vi kunde stanna i sängen. Att ringa till jobbet och säga att man inte kommer är alltid förenat med viss ångest för mig. Jag vet hur svårt det är att hitta vikarier och det är alltid lika svårt att förklara vad vikarien ska göra….men nu löste det sig bra och jag slapp det dåliga samvetet.

Nu är det fart på dem igen, Frans sov flera timmar på eftermiddan så det återstår att se när han somnar i kväll. Har infört en ny vana de veckor de är hos mig- vi lägger oss alla tre i min säng, tittar på tv och pratar lite och sedan släcker vi för att somna. Det har inte varit några bekymmer för mig att somna vid nio. Man har inte mer spännande liv än så, helt enkelt.

I går var det Fettisdag och vi fick äta bruna bönor och korv hos mamma och pappa, och till efterrätt blev det förstås en Hetvägg! Jisses vad gott det är….var mätt flera timmar efteråt. På skolan fick eleverna faktiskt varsin semla medan personalen fick köpa de som blev över. Snällt.

Såg på vk.se att Sorsele ökat sin invånarantal med hela 10 personer. Inte illa! Undrar hur de räknar då för så vitt jag vet så är då tex. antalet ensamkommande flyktingar betydligt fler än så. Men det är klart, tar man inte med dem i beräkningen så behöver man ju inte se till så att det finns resurser att ta emot dem på ett bra sätt?! Vi är ju tydligen så bra på att ta emot flyktingar i denna kommun. I mitt klassrum sitter åtta barn och ungdomar med särskilda behov som behöver det svenska språket för att få kompisar och en meningsfull fritid, för att inte tala om en bra skolgång. I tre andra grupper finns 12-13 ungdomar som vill ha idrott,slöjd, bild och hemkunskap som alla andra. Men det finns det inga pengar till.

Det är ju valår i år så politikerna borde besöka vår verksamhet för att få en bild av verkligeheten. Ni är varmt välkomna!

Nu ska vi sova och förhoppnigsvis vakna snorfria i morgon.

Så har halva veckan gått igen och en efter en har kollegorna däckat i nån envis förkylning, så det är väl bara att vänta tills man själv drabbas. I morse när jag såg att det var -25 grader ute hade jag gärna stannat i sängen och snorat….men det kunde jag ju inte göra när det inte fanns nåt snor att snyta ut, så plikttrogen som jag är så drog jag på mig täckbyxorna och gav mig av.

Dagen avslutades med en rätt intressant sammankomst där vi skulle bestämma organistaionen kring en temadag vi ska ha nästa vecka. Efter en och en halv timme var allt bara snurrigare än innan vi började och ingen av oss visste var vi ska vara och vad vi ska göra. Ge mig bara en spackelspade och en hink med spackel så ska ni se det ordnar sig! Man ska inte krångla till det i onödan.

Pratade i dag vid lunchen om att jag inte behövt handla på länge eftersom jag inte har någon bil, men nu började vara sugen på gurka och bananer. Utan eftertanke sa jag det och inte förrän efteråt kom jag på hur det måste låtit för de med lite fantasi….ja, det är inte alltid lätt att vara singel.

Hade inte så ont i kroppen som jag trodde att jag skulle ha efter dansen, så nu finns ingen ursäkt för att inte fortsätta. I kväll har jag tränat skrattmusklerna så det räcker för ett bra tag, när vi på biblioteket avhandlade allt från semesterminnen till för höga bilar och mammas försök till att ringa till RÄTT person på sin mobil. När mamma dessutom berättade att hon inte kan hämta tidningen på morgonen för att brevlådan frusit ihop trodde jag att jag skulle skratta ihjäl mig. Sedan fortsatte det i samma stil när vi drack kaffe hos syrran och pappa skulle berätta om deras försök att beställa kläder via nätet. Jisses….ler så fort jag tänker på det.

Nä, nu ska jag vika tvätt och sedan väntar sängen. Natti natt…

Efter en mentalt mycket tröttsam helg tog jag mig upp i morse på ren envishet och gick till jobbet, som vanligt. Där var allt ungefär som vanligt. Lika stressigt, lika fullt upp som vanligt. Ibland undrar jag hur allt får plats i huvudet, kanske inte konstigt att man glömmer saker som att äta och andas……

Fick aldrig någon rätsida på vilken färg lördag och söndag har för Axel och Frans var inte riktigt sams, men båda var överens om att de var rosa eller vita. Får fråga någon som är mer påläst än mig. Ska jag sammanfatta min helg i färger så får det bli röd, svart och grå. Vad de kan stå för får ni klura ut själva.

Fick middag hos mamma och pappa som inte tycker jag ska äta ensam, de är för söta! Sedan bar det i väg till hälsohemmet där jag dansade AFRODANCE! Ja, använde muskler jag inte använt förut och fick mig ett gott skratt när vissa rörelser skulle göras, man är ju inte ung längre och det blev man påmind om. Men det var fantastiskt kul så det blir till att fortsätta nästa måndag!

Eleverna i åttan och nian roar sig med att gå bredvid mig i korridoren med böjda knän för att liksom vara på samma nivå som jag och tycker det är sååå roligt. Att de vuxit förbi mig är väl helt i sin ordning, men varför måste jag påminnas om hur kort jag är?! Att få kramar är mycket roligare tycker jag eller när någon säger "Jag läste din blogg i lördags natt." Då glömmer man att man är kortare än dem.

Nu väntar tvn en stund innan det är dags att sova igen.

I dag har naturen visat sig från sin bättre sida och trots kylan var vi tvugna att ta en promenad till Järnia för att köpa nya handskar. Där träffade jag en kvinna som sa att hon brukar läsa mina bloggar och tyckte det var så roligt att jag skriver. Lovade henne att inte sluta och försäkrade henne att det inte gör nåt att hon inte kommenterar mina inlägg. Jisses, vill ju inte få någon att känna sig skyldig att skriva- jag är sååå glad om ni läser om vårt  liv här i byn som har "lika långt till allt."

Njöt av solen när vi gick hem med två par nya handskar och två legogubbar som Axel och Frans lyckades charma till sig. I går köpte jag nya barnsockar på ICA och känner mig nöjd med helgens köp, behöver inte mycket för att bli glad, liksom….det sägs ju att shopping gör en glad, eller hur.

Sedan gick vi till moster där vi fick kaffe och en pratstund. Nu äter barnen lördagsgodis och leker med lego. Själv vet jag inte vad jag ska hitta på. Får väl titta på reprisen av Let´s Dance och drömma mig bort till Daniel Da Silvas famn, eller nåt. Den som ändå fick vara där…..hahaha. Eller så bokar jag bara tid i tvättstugan, vem vet. Kvällen är ung och mycket kan hända ännu! Det är väl härligt att livet kan bjuda på överraskningar man varken drömt om eller önskat, ibland undrar jag varför det är så och om det händer fler än mig. Ännu en sån där jobbig fråga som kan hålla mig vaken om nätterna.

Ha en fortsatt trevlig kväll!

Känner mig som Lilla My hos Mumintrollen i dag, ilsken och osocial. Nina lade märke till det sedan jag snäst av en kollega mer än vad jag tänkt i morse, men blir bara så TRÖTT ibland!! Jag kanske borde stå på en träfabrik och vända plank eller nåt, att jobba med döda ting som man inte behöver BRY sig om och OROA sig för. Det är bara så himla svårt att inte göra det. Som lärare är man dessutom tvungen att göra just det- se till så att alla elever i skolan mår bra……

Nåja, vad är väl problem på jobbet, 28 grader kallt och en trasig bil. Kunde ju vart värre. Livet leker.

Frans frågade vid middan vilken dag det är i dag, och jag sa måndag. So far so good, men när han frågade vilken färg den här dagen har såg jag ut som ett frågetecken…öh, kanske grå eller svart??  "GRÖN" sa han då ilsket. Hur ska en stackars mamma kunna hålla det också i huvudet. Men nu vet ni det- Måndagar är gröna.

Nu ska jag äta en bit grön gurka, se på "Halv åtta hos mig" och sedan krypa  ned hos barnen och njuta av att denna dag är slut.

Nu ska det visst bli oväder säger de. Bäst att hålla i hatten då i morgon…om man har nån vill säga.

Fick agera fredsmäklare mellan två elever och deras föräldrar, via tolk på telefon och det var en upplevelse. Där var det heta känslor och upprörda toner, men när vi skildes åt hade vi lyckats få till en lösning som gjorde alla glada och de till och med log mot varandra. Där behöver man inte vara rädd för att någon går omkring och är "långsur"….Konflikten var löst och lämnades kvar i rummet där vi suttit.

Åkte en sväng till Blattnicksele i kväll, där vi fick väldigt gott kaffe och så fick vi bära trasig tvättmaskin från källaren till släpvagnen. De är snälla i den där byn. Dit kommer vi att åka ofta.

Ja, som ni ser så skriver jag igen, trots mina tankar på att sluta. Har väl inte bestämt mig än. Nu ska jag i säng. God natt och sov gott!

Antigen deppar man ihop eller så gör man något åt sitt liv…..

Jag väljer det sista alternativet. I går hade jag laddat ned nya låtar till min telefon och tog en promenad. Har man bra musik i öronen kan man gå hur långt som helst! En låt fick mig på extra bra humör och gav mig mycket energi, nämligen HEY DÄR med BYZ. Inga kändisar direkt men kanske känner många ungdomar till den. Texten är underbart enkel men otroligt medryckande, det är svårt att vara stilla när man hör den. Den fick mig att tänka på att jag inte längre har en tonåring som retar gallfeber på grannarna med moppen, smäller i dörrar eller tar hem tusen kompisar. Nu är han studiemotiverad, får VG på uppgifter han lämnar in och lägger pengarna på bensin till EPAN. När jag kramade om honom i söndags och sa åt honom att "sköta sig snyggt" svarade han "Ja, du med mamma". Kunde inte annat än skratta fast jag saknade honom i samma sekund han gick ut genom dörren.

Jag har funderat på varför man bloggar och kommit fram till att jag vill dela med mig av mina tankar och mitt liv. Det viktigaste för mig är att man får respons på det man skriver, att andra kanske känner igen sig eller delar med sig av sina tankar. Då skulle det kännas som att det spelar roll. Och det skulle jag verkligen gilla! Men just nu känns det som "Till va nytta………."

Ska fundera ett tag till.

Ha det.

Hade precis skrivit ett långt inlägg om hur skönt det är när livet bara flyter på och skulle infoga en fil, när allt bara försvinner och jag får börja om från början. Kanske är det slut på flytet då….

I söndags lagade jag mat så det skulle räcka till lunchen några dagar och jag har haft mat hela veckan. Även middan har varit planerad och förberedd så jag har sluppit stå på affären med panik i blicken och undra vad man ska äta, medan hugriga och trötta barn bara vill hem. Liksom jag.

Hade nästan gett upp hoppet om att få bilen fixad när en supersnäll supermekaniker ringde i dag och sa att han skulle titta på den. Nu hoppas jag bara det inte är allt för stort fel och att jag snart kan få tillbaka den. Såna här gånger är det tur att man har en snäll morfar också som hämtar och lämnar på dagis.

Frans fick feber en kväll och somnade i min säng. Sedan dess sover båda hos mig och det finns inget mer rogivande än deras andetag. Har nog aldrig sovit så gott som den här veckan. Axel tog ned mig på jorden när vi vid matbordet pratade om hur viktigt det är att äta mat, magen blir ju glad och så vidare….."- Men mamma, du vet väl ingenting om maten och kroppen." Som jag skrattade. Kanske har han rätt. Några minuter senare fick han mig rejält arg när han vägrade ta medicin för sitt onda öra. Det är det som är tjusningen med barn, man vet aldrig vad som väntar.

Kan inte sluta fascineras över hur olika man kan vara trots att man valt samma yrke, jobbar på samma ställe och borde ha samma tankesätt i grunden. Har funderat mycket på det men inte kommit på hur man ska kunna förenas i tanken. Jag har svårt att rätta in mig i ledet och vara tyst när det är saker jag tycker är viktiga, och därför har jag haft Hanna från Arlöv som förebild ett tag. Ska försöka få in ett klipp när jag har mer tid. Nu väntar tvättstugan på mig.