Att gråta vid rätt tillfälle

Igår var en speciell dag för mig. Fick ett besked som jag har väntat på och med skräckblandad förtjusning längtat efter, ett besked som egentligen inte ska behövas men iaf. Det var ett besked om jag får diagnos eller inte. Jag blev så lycklig att jag grät, när utredaren sa (det som jag alltid har sagt) att jag har Asperger och ADHD. Hon sa även att jag ligger över det normala i logiskt tänkande men ligger på den nedre delen av det normala när det kommer till typ snabbhet. Det vill alltså säga att jag är smart men långsam. Har träffat människor som ifrågasatt när jag sagt att jag är typ smart. De har gjort tolkningen långsam är dum, vilket inte kan stämma in på mig och nu får jag dessutom papper på det till bevis. Känns så skönt!

Efter det omvälvande beskedet var det så dags att göra sig i ordning och träffa två underbara ”Tanter”.

Löv ya Tant Maria och Tant Elle!

Säga vad ni vill men vi tycker att Stiftelsen är bra! Därför var det självklart att vi var på spelningen igår. Vi tre kunde konstatera att större delen av män över 40+ bar rutig skjorta. Konstaterade att jag måste då vara en hen med tanke på att jag är 40+, bar rutig herrskjorta och framhävde kurvorna med korsett. Både manligt och kvinnligt i samma paket – Thats me! 😀

Kan även säga att denna spelning var för mig en milstolpe, en milstolpe i vart jag kommit med hjärtesorgs arbetet. Förknippar bandet med exet då han om någon kan min musiksmak. Dessutom var han den som spelade stiftelsen för första gången för mig, vilket var i bilen på väg hem. Tänk er den befriande känslan och glädjen över att nu gråter jag inte längre när jag hör ex. Ur balans. Jag är fri, lycklig och kan drömma om min underbara framtid. Som avrundning bjuder jag på en bild med fin känsla i, även om bildkvalitén är som den är (iof gäller det alla bilder som är tagna med mobilen).