När Stefan Hanna skrev sina tankar om att feta ska tvingas betala mer i skatt så var det ett angrepp på hela den gemensamt finansierade välfärden. Genom att säga att han inte vill betala för "riskbeteenden" hos enstaka individer så är det precis detta han säger, att välfärden inte ska bekostas solidariskt, åtminstone inte i alla lägen.

Nu hör jag någon säga: ja men fetma är självvalt. Mitt svar på det är att det må vara hur det vill med den saken, men ska man, likt ett försäkringsbolag, räkna upp tillfällen då man inte ska behöva vara solidarisk och betala skatt, ja då kan vi lika gärna lägga ner välfärden (det som återstår av den efter borgarnas nedmonteringar).

Och kanske är det exakt vad Hanna var ute efter med sitt utspel, att börja nagga i kanten för när vi ska betala skatt respektive när mer av kostnaden ska läggas på individen, syftande till att på sikt flytta över alltmer på den enskilde. För vem säger att man ska sluta vid fetma? Man kan ju fortsätta och låta alla som utför saker som frestar på hälsan, betala sin vård själva. Och därifrån är steget inte långt till en 100% ur egen ficka försäkringsfinansierad vård. Denna möjliga framtid innebär ett samhälle som åtminstone vi på vänsterkanten inte vill ha.

Om allianspartierna vill kalla sig statsbärande och andra liknande epitet, ta då ert ansvar och se till att vi har en solidariskt och gemensamt finansierad välfärd, även i framtiden! OM ni nu har en ideologisk vilja till det, vilket jag och många med mig starkt betvivlar!