Up in the morning

Av Emmy Jonsson, 28 november 2011 kl 08:42, Bli först att kommentera

En halvtimma innan start är jag på plats. Spelar lite musik från "skolans" stationära och funderar över hur trött jag kommer vara idag på eftermiddagen och vad man egentligen skall hinna med. Blir att springa på dressman i alla fall, men måste till bilen och hitta påsen först.. Hmm, men det blir nog bra.

Gårdagens dag vart inte alls som jag hade planerat den, förutom "träningen" som egentligen bara blev ett möte om framtiden. Planering inom föreningen och vad som kanske komma skall, samt idéer av olika slag. Ibland är det bra och skönt att bara få brainstorma ut idéer.

En annan sak jag vart bitter och irriterad på i helgen är när en bekant har sagt att jag skall få umgås med denne eller sova över hos denne mot natten till lördag, men ställer in för att denne är för trött. Visst att man kan respektera det, men att ställa in sista minuten.. Det kändes bara fel, eftersom man i god tid ändå kunnat förvarna.

Själv var jag halvt inställd på att sova där, halvt inställd på att få åka hem.. Dock när klockan närmade sig tolv på natten så hade jag redan planerat för att stanna i Umeå istället för att åka hem.. Men tji fick jag. Det som gjorde mig mer stött var att personen sedan lämnade statusmeddelanden online: "Trött men kan inte sova.. bla bla bla.." .. Vilket man kände inte var så värt som ni säkert själva känner.

Kvällen igår avslutades dock med filmen "Cloudy with a Chanse of Meatballs" som var underhållande och åtnjöts i gott sällskap. Idag känns det kyligt i luften men i övrigt har jag på mig min nya myströja, så jag överlever. Nu skall jag se vad andra har haft för sig via min smartphone. Over and out.

Virrpanna

Av Emmy Jonsson, 25 november 2011 kl 20:34, 1 kommentar

Jag öppnade bloggen för att skriva ett inlägg, men när jag skall börja skriva så flyger tangarna i virrvarr, swischar förbi varandra och har ingen aning om vilken jag skall greppa och skriva om.

Dagens lektion blev inställd igår och med det fick jag mig en sovmorgon och jag tog mig inte upp ur sängen förrän vid halv två, kändes väldigt konstigt att ligga och dra sig så länge. Det kändes samtidigt väldigt skönt.

Blev sedan indragen i en massa drama innan jag riktigt tagit itu med dagen, fast slutade i alla fall rätt bra. Sedan vid 6-tiden fick jag något akut magont och kallsvett. Inget som jag direkt känner mig bekväm i, så vart bara att ställa in det efterlängtade fikat med en vän. Hamnade i badrummet och sedan var det bra igen. Känner mig nu bara stel och less.

Kvällen nu fylls av att se på House MD och att längta efter lite cola. Känns lite ovärt att fara och fixa på statoil eller liknande, när jag kan fixa det i morgon.

Nu när man inte har en stressig vecka som förra och förrförra känns det lite ovanligt att bara sitta vid datorn och ta det lugnt. Snart hoppas jag på sömn och så jag kan kliva upp i lagom tid i morgon.. Då blir det skriva en matlista, fara på affären och laga mat. Kanske jag får med någon här hemma på att laga mat med mig..

Hämta hem hyllorna jag hittade på blocket blir också, när det inte blev av idag. Kommer kännas skönt att få lite grejer till nya lyan. Nice.

Stressigt värre

Av Emmy Jonsson, 16 november 2011 kl 22:13, Bli först att kommentera

Har nu snart i tre veckor befunnit mig i stressens värre skede, den när man är så stressad att man från punkt A till punkt C måste stressa nästan hela tiden. När man kommer hem är man matt och trött, men har ändå masser av saker man skall göra.

Skolan har som tur i alla fall inte blivit lidande. Träningarna har kunnat flyta på och har så otroligt tur med både arbetsförmedlare och min föreståndare på KFUM. En nackdel med allt detta är att saker lätt faller bort och man tappar det där drivet att lägga i växeln och få allt gjort. Har missat massa saker att göra, som är nödvändiga.. Men det är inte mer än att ta itu med det när jag har tid.

Tur har jag i alla fall att inget har varit livsviktigt, av det jag inte kunnat få in växeln att göra. Det kommer när det kommer, för har inte läst att det finns någon tidsbegränsning att lämna in papper till försäkringskassan, även om det är bra om man gör det i tid..

Nåväl, det som har tagit så mycket tid är allt showande och tränande inför det som varit. Min bror gifte sig i fredags, hade show där och i söndags. Fick då på torsdagen veta att jag skulle vara med på en show nu på fredag inom Varieté Infernale och en spontanshow med Kelfirius på Rådhuset. Inte illa plinkat för min del.

Efter denna häktiska vecka med planering, tränning och nötning hoppas jag att detta kommer lugna sig. Måste ha nog med energi nu när jag måste ta itu med flyttstädning och packning till nya lägenheten. Blir mycket intressant.. Godnatt!

11 November 2011

Av Emmy Jonsson, 11 november 2011 kl 10:08, Bli först att kommentera

Dagen i ära, den 11/11/11.

Idag kommer min bror att gifta sig. Känns ovanligt men bra, tror han har hittat den rätta och tror att det kommer att gå utmärkt för dem i livet. Kan bara föreställa mig hur mycket tid och planering de nu måste ha lagt ned på allt detta. Middag, rekvisita, kläder, m.m.

I övrigt idag har jag rätt mycket att stå i. Planering inför nästa veckas shower och allt vad vi har att göra. Fick igår veta att jag skall vara med i ett dansnummer, vilket kommer bli helt klart intressant att försöka repa in på en vecka.. Med ungefär två-tre träningar.. Haha, så vi får se hur vi känner när vi står där just innan. Själva upplägget känns i alla fall awesome.

Stress och träning är vad min tid på senare har fått vara. Gå från en sak till en annan, utan att kunna ha annat än andningspauser emellan. När man kommit hem från studierna på dagen så somnar man i soffan och vaknar av att man måste slänga i sig maten och stressa iväg till nästa ställe.

För övrigt så stod jag även på torget igår och delade ut kramar. Vart förvånad att direkt jag höll upp skylten var det en medelålders man som kramade mig, knapt 10 sekunder efter jag stått där. Något förvånad kan jag säga att jag blev.

Ifall ni undrar varför jag gjorde det var det bland annat på grund av uppmaning av en vän, då han ville uppmärksamma psykeveckan och alla föreläsningar däromkring. En annan grej är för att det faktiskt finns dem där ute som inte har någon att krama.

En till sak angående detta eller som detta ger, att stå med skyltar som har texten GRATIS KRAMAR/FREE HUGS även om det inte är jättemånga som kommer och tar en kram så får man väldigt många leenden. Folk som frågar om varför man gör det man gör och man sprider budskapet.

..Sedan, den som bjuder på ett leende får oftast ett tillbaka. 🙂

Vit dimma

Av Emmy Jonsson, 9 november 2011 kl 22:30, Bli först att kommentera

För första gången på ett tag uppskattade jag ljusheten som dimman idag förde med sig. Annars när det varit dimma på kvällen så har det blivit så mörkt och jobbigt för att ta bilen från punkt A till punkt B. Hörde även det var lite sol på dagen, men inte något som jag tänkte på när jag vandrade på stan.

Fick idag hjälpa min pappa också att hitta några passande stretchjeans på Dressman, inte alla dagar man är in där och köper något som ens far blir nöjd med på plats. Sedan att det också är fars dag snart gjorde att man kunde spana lite på presenter på den fronten också. Vad skall man egentligen köpa till en pappa som har det mesta?

Känns också som att man faktiskt saknar snön nu, för en gång skull när det är så mörkt om nätterna. Det är nästan jobbigt att köra bil och att ens titta ut genom fönstret känns väldigt mörkt. Tur man kan sitta inne med en varm kopp te och tända ljus och mysa ned sig…

..dock har man inte haft tid heller med det på senaste. Har haft mycket att göra, träna, ordna, dona, fixa, stressa och hålla ordning på. Kroppen har känt av det och har nu återgått till att vilja ta tupplurar på eftermiddagarna. Hänt flera gånger att man sovit över klockan och nästan missat kvällarnas göromål. Inte bra, men har lyckats ändå.

Nu är det bara att försöka tänka framåt, fixa en och en halv vecka till och sedan varva ned. För då kanske jag äntligen kan sätta mig ned och börja flyttstäda hemma. Trotts allt är det inte så länge kvar nu tills jag får hämta nyckeln till lägenheten. Ooooh.

Är faktiskt lite föräntansfull och det känns lite spännande samtidigt, fast har fortfarande mycket att ordna kring bil, lägenheten, försäkringar och lite av varje.. Borde dock kunna fixa detta själv, men borde ha tagit itu med det.. När man har mycket att en del hamnar på is har jag fått erfara.. Får försöka ordna det på lördag eventuellt, när jag har några lediga timmar att ta det lugnt på.

Nu blir det att försöka sova strax, eller så far jag och tankar bilen så jag kanske slipper det i morgon. Har inte exakt bestämt mig.. Blir nog bra vilket som. Har redovisning i vårat projektarbete vi har i marknadsföringen också i morgon. Kanske får ta någon bild och lägga upp här på bloggen så ni får se vad snyggt det blev.

Over and out for now.

Komplicerad trötthet

Av Emmy Jonsson, 2 november 2011 kl 22:14, Bli först att kommentera

Klockan tickar och jag tror just att tvättmaskinen stannade. Mobilen plingar till, "nytt meddelande" mottaget. Jag tittar ned i en tom kopp som jag nyss druckit ur. Tom. Jag känner mig seg i kroppen och ögonlocken småtunga. Snart är det dax för sömn.

Om mindre än 30 dagar har jag nyckeln till min nya lya, min aldelens egna lya. Känns ovanligt och bra på samma gång medan man funderar på hur allt kommer gå. Efter att ha bott 23 år snart under samma tak med familjen, så kan man bara undra hur det kommer gå nu sedan. Kommer säkert bli skönt i majoritet, samt saker kommer bli annorlunda på ett bra sätt.

Har andra saker som tröttar ut mig. Fick idag bli lite besviken, känna mig både ledsen men samtidigt glad. Är en väldigt konstig känsla, men man försöker omvandla saker till erfarenheter och dra så mycket nytta man kan av situationer.

Tränade även idag med gruppen och vi verkar nu faktiskt ha kommit en bra bit, även om mycket behöver finslipas. Ser fram emot att få göra våran show och kanske även provelda och se hur det ser ut. Tror det kommer bli niiiiiiiiiice.

Nej, nu skall jag sätta igång tevatten, hänga tvätten och fundera på att se ett avsnitt av Lie To Me innan jag somnar. Tjo.

Att hata…

Av Emmy Jonsson, 24 oktober 2011 kl 18:34, 2 kommentarer

..är något väldigt starkt och kraftfullt. Något som väger tungt i sinnet.

Kom nyligen hem, med massor av känslor, frågor, förvirring, tveksamhet och allt där emellan.. Till att faktiskt få känna sig avslappnad.. Jag är inte lugn ännu, vet inte om jag kommer bli det förrän jag fått kanske gråta ut ordentligt eller så. Av någon anledning har jag, för er som inte vet.. Gått och varit olyckligt kär rätt länge..

Det hela startade i Augusti. En lördag på en rätt normal utekväll. Plötsligt innan två befann jag mig utomhus, intill en annan person. Han hade kommit för att möta upp mig, för han kunde inte träffas på över månaden hade han sagt. Vi pratade, kysstes och kramades under en lampa. Det kändes som att vi spanade efter om folk såg oss, eller så var det bara så som det kändes.

Jag kände i kroppen redan då att något var konstigt. Vi fortsatte prata, skämtade lite samt en och annan kram och kyss utdelades innan han skulle börja cykla hem. Efter jag sagt hejdå och jag vänt mig lite om, kändes det hur något i kroppen föll ned i magen. Något var inte "rätt" eller som det brukade vara. Jag kände mig ensam och tanken gick direkt till honom. Känslan som jag minst av allt önskade mig just nu, hade växt sig fast i köttet på mig. Bara på några minuter.

Fan, helvetes jävla skit. Kropphelvete. Varför!?

Gick tillbaka till kompisarna som var kvar, efter en stund sade man hejdå även till dem och begav sig sedan till bilen. När man väl satt där kände man hur trasig kroppen var, utan en annan. Även om det kändes nytt på något sätt, så visste jag redan att en tung tid började.. Att jag skulle hata min kropp för att jag fått dessa känslor..

Tiden gick. Dagar. Veckor. Han hade inte tid. Mer tid gick. Jag försökte skriva till honom någongång då och då, men kändes inte direkt som att jag fick någon respons. Själv visste jag dock att han hade mycket med studier, nollning och vad nu annat med inspark och universitet heter.. Ingen tid, nästan inget livstecken.

Mer tid gick, vi skrev någongång.. När jag såg att han var online och kände att jag inte störde allt för mycket… Sedan när han sa "Men jag kan skita i det jag gör för tillfället om du hör av dig.. För att vara med dig istället.." lät inte dåligt, men då blev det ändå lagt på mig.. Att jag skulle höra av mig, vilket jag försökte..

Sedan att förvänta sig att få ett nej varje gång man ska fråga om personen vill hitta på något, det tar lixom ned peppen att ens försöka.. Blev dock att jag en kväll var i stan under denna tidsperioden jag skriver om.. Hade tänkt åka hem men det vart inte så.. For och väntade på honom, funderade på kidnappning.. Blev dock inget av det, men jag fick i alla fall sova i samma säng som honom när sömnen tillslut nalkades efter en lång natt..

Tillslut var jag less.. Tillräckligt less och försökte gå vidare.. Nummret på telefonen åkte, facebookvän till mig var han inte längre.. Jag kanske klarade mig ~2 veckor, sedan tog tanken "tänk om" och "jag måste prata med honom" över.. Han åkte tillbaka som vän på facebook, men ingen fråga kom..

Jag fortsatte vänta. Dagar. Veckor. Tiden gick. Hörde av mig som hastigast.
Våran kommunikation hade fortfarande bara bestått av textmeddelanden. Inget mer.. När vi pratat sa han att "jag ska försöka bättra mig" på att höra av sig.. Jag gjorde något halvhjärtat statusmeddelade.. Infogade en annan gång ett liknande och sedan hans namn, för han var en bidragande anledning till varför jag kände som jag gjorde..

Han kommenterade och tyckte det var lite hårt, men inget mer med det.. Först nu i veckan som var, vart jag väldigt förvånad. Han skrev till mig. HAN SKREV TILL MIG! Jag undrade direkt varför.. Han frågade hur läget var, vi utbytte några ord och sedan nämnde han att studierna hans skulle börja dra igång igen. Efter det skulle han sova. Natti natti du, du som fortfarande inget vet..

Jag själv sätter mig in i situationen. Försöker se hur han ser saker, men kan bara försöka förstå.. Vet att det är jobbigt och att han inte mått bra heller av att ha så mycket att göra. Att även fler där ute har tappat lite kontakt med honom..

Han kanske bara vill ha sexet, men har inget emot att umgås med mig.. För han har nämnt att jag är trevlig att vara med.. Men att det blir lite distraherande att ha mig i närheten när han ska studera.. Tankar om manipulation, vänners tankar kring det hela, samt ens egna tankar.. Han är inte intresserad, han gör det bara för dittan och dattan, eller så tänker han bara inte på saker och ting. Dåligt är hela sammanfattningen iaf. Jag försökte bearbeta det hela.. Men vet hur jag kunde ta itu med saken..

Idag var jag förbi honom och talade som hastigt om.. Lite av detta. Lade upp korten på bordet, de som jag han spela ut av min hand. Jag försökte lägga ut lite frågor, men fick inte så mycket till svar än de liknande dessa: "Sånt är livet.," eller "Jag har tid 2015..", Hur bra mår en själv av att höra det?.. Skenet häll jag ändå uppe, så gott jag kunde..

Jag kände medan jag stod där hur kroppen och tårarna tärde på mig. Ville inte belasta honom med mina problem. Jag ville inte vara för besvärlig, med allt annat som han nu kunde tänkas ha att göra.. Dumsnälla sympatiska, empatiska, omtänksamma och förstående jag.

Fortfarande har jag inte fått alla mina svar jag ville ha något hum om.. Frågor om intresse.. Andra saker.. Jag fick i alla fall veta att han tyckte att han kände mig redan.. Vilket gjorde mig lite förvånad, när vi träffats kanske 6-8ggr? Hur väl känner man någon då? Hade vi verkligen pratat så mycket? Vi pratar knappt något nu?

Efter att ha gått ut genom dörren kände jag ännu mer tårar, kroppen som längtade och ett medvetande som försökte inse hur sårad jag egentligen är.. Jag biter ihop fortfarande, medan jag känner sånadär gråt-svullna ögon kan vara och hur både bihålor och hals känner sig förkyld.. Även om det bara är ledsamheten som gör det så..

Nu framöver får vi se, om han svarar på något av mina återstående små försök att få kontakt.. Om jag kommer ta bort honom igen, tills det har "läkt".. Eller saker och ting har rett sig åt det bättre.. Eller ifall det ens kommer vara lönt.. Ifall det finns något, om det finns något alls..

Lättare nu

Av Emmy Jonsson, 15 oktober 2011 kl 02:49, 1 kommentar

När jag kom hem idag hade jag verkligen noll energi. Slängde in en tallrik med rester i micron och rätt så snabbt hade man fått i sig middag. Tog en liten stund innan man insåg att kanske en tupplur var på sin plats och att kanske kvällens aktiviteter skulle bli inställda.

Oftast när jag känner mig så låg blir det att man inte orkar vara med vännerna eller hitta på annat roligt på kvällen. Sedan kände jag att orken varken fanns psykiskt eller fysiskt. Blev helt enkelt att man tillsvidare ställde in alla planer och meddelade de berörda.

När man sedan vaknade så kände man sig väldigt seg. Mobilen fick som hastigast laddas medan jag vägde lite mellan att stanna hemma eller fara till stan. Messade lite med en kompis just som jag bestämde mig att fara till Ica Maxi i alla fall. Slutade med att jag köpte lite onyttigheter och drog till Teg.

När man kom dit var det en mysig skara med folk där. Folk skrattade och umgicks och jag hade min cola som jag blev lite sockerhög på. Undvek de flesta dalgångar med att dricka ”rätt så jämt”. Haha. Vart även så att fyra andra vänner och bekanta tog sig dit, så det vart mycket bättre än jag trodde. Från att ha en halvkass dag till att den faktiskt rätade ut sig till det bättre på kvällen.

Kvällen förgylldes av skratt, leenden, lite närhet, kramar och goa människor. Är verkligen glad att jag tog mig ut såhär i efterhand, även om jag lyckades ha sönder min lillebrors ena torkarblad på bilen. Slant ur handen på mig när jag skulle skrapa rutan, woops.

Nu skall jag avrunda min kväll med en kopp te och kanske ett avsnitt ur någon serie, vet ännu ej riktigt vilken.. Sedan väntar en god natts sömn hoppas jag. Peppar morgondagen. Godnatt

Tuff dag

Av Emmy Jonsson, 14 oktober 2011 kl 17:44, Bli först att kommentera

En inte så bra början på det nya dynget var att man inte fick den sömn man behövde. Minns jag var upp vid 05.34 innan jag gick å la mig efter ett kort toalettbesök. Bara några timmar senare vaknade man av telefonsamtal efter telefonsamtal. Ingen bra sömn där inte.

Vid 10-tiden hade jag i alla fall tagit mig upp ur sängen och ätit frunch, för att sedan försöka få tag på diverse läkare, säljare, vänner, med mera. Tillslut lyckades jag i alla fall ordna så jag fick tag på min vän vars mobil inte funkade så man tillslut kunde ordna upp dagens planering.

Fick som hastigast lämna blodprov och sedan följa med min lillebror på Media Markt. Trotts min dåliga ekonomi så fick jag för mig att köpa ett packe AA-batterier. Därav kan jag nu i alla fall sitta och spela på mitt Wii och även till andra nödvändigheter. Nu ska jag leta fram laddaren till min dator och ta mig en snabb tupplur så kanske man orkar med kvällen som nu vaknas. Tjo

Obehagligt men genomförbart

Av Emmy Jonsson, 12 oktober 2011 kl 14:13, 2 kommentarer

Kom hem ungefär vid tolv, efter att ha vart på NUS och gjort benmärgsprov. Var inte lika farligt som jag trodde, men mest obehagligt. Det "roligaste" var när hon markerade med pennan ungefär vart hon skulle börja med själva "ingreppet". Jag ryckte till redan då, för jag är som sagt nålrädd. Hon klappade då mig lite på ryggen och sa "Det var bara pennan" medan jag kunde höra leendet i rösten.

Känns lite ovanligt nu i efterhand, men det är andra gången i livet som jag får göra benmärgsprov. Är fortfarande bedövad, men känner att jag börjar ändå vara lite öm. Plåstret som man har över stramar huden, men det är nog bara bra. Ska vara noga och kolla att det inte blöder igenom. Blir lite jobbigt då.

~

Det började med att jag fick lägga mig på mage på britsen, lägga mig tillrätta och hasa ned kläderna på nederdelen av kroppen så de kunde komma åt. Sedan klämde och kände de för att få komma åt för att ta själva provet. Jag ryckte sedan till och läkaren klappade mig lite på ryggen. "Det var bara pennan" och man kunde känna hennes lätt roade leende i rösten.

Tvätta rent med sprit runtom och sedan bedöva med en nål. Det tog en liten stund och fick även hålla hand med sköterskan som var med. Hon hade för övrigt samma efternamn som jag, hon kommenterade det nämnligen när jag låg och väntade på att bedövningen skulle ta full verkan.

Lyssnade lite på radion och våndades lite över hur ont ingreppet skulle göra, så som många sagt att det skulle göra. "Aj, fan va ont." "Usch vad ont." "Har hört det gör skitont". Så diverse kommentarer ang. benmärgsprovet man nu låg inför gjorde så att det var lite nervöst. Fick även ta ett stick i fingret och sköterskan kommenterade att jag hade ett snyggt efternamn, eftersom hon tydligen hade detsamma. 😉

Texten nedan kan vara lite obehaglig för vissa att läsa,
därav varnar om detta nu innan!

Lite mera sprittvätt innan de skulle sätta igång, lade över ett sådant fint grönt "förkläde" och tog sedan fram kniven och gjorde ett litet snitt i huden för att enklare komma åt. Det enda som kändes var att de pillade med något, men inte specifikt vad.. Försökte också fokusera på andningen, för det är rätt viktigt har jag hört..

Sedan när de börjat och sköterskan skruvade upp radion lite låg jag och trummade med fingrarna mot britsen. Tror inte jag fick någon egentlig melodi men själva trummandet underlättade lite på fokuset som jag hade kring min höft.. Det kändes hur det knastrade lite när hon pysslade för att komma ned till benet, och fick för mig att det skulle låta som ljudet man får av när man gnider händerna eller liknande mot en ballong. "Gneeeeek gnjeeeek" ungefär.

När hon sedan verkade behöva sticka om var det att göra om processen. Ut igen och sedan in igen med knekandet och knastrandet. Lätt obehagligt, medan fingrarna trummade. Tror inte ens jag hörde vad det spelades på radion, men när jag försökte lyssna var det något på engelska.. Sedan kände jag hur det spände i låret, på baksidan när jag låg där. Kom de kanske åt någon nerv? Tydligen var det rätt vanligt.

Det spände när hon verkade komma åt benet i höften och kroppen fick sig en liten shock tror jag, vilket resulterade sedan bara sekunden efter att jag anades in väldigt häftigt och kroppen spände sig som hastigast innan man kunde slappna av igen. När hon sedan kom åt själva benet och fick ut en del av denna(tror jag?) var det samma procedur.

Muskeln eller nerven spände sig i benet, något obehagligt och det var så att det gjorde lite ont.. Jag fick en sådandär häftig inandning igen och efteråt kommenterade läkaren att jag hade starkt ben ändå, trots att jag gick på kortisonbehandlingen. "Det är ju bra det i alla fall." kommenterade jag med den positiva inställningen jag har.

"Nu är det bara det sista kvar". Jag tänkte att detta kan nu inte vara så farligt, eller vad skall jag jämföra det med. Muskeln i benet var fortfarande lite spänt och hon gick sedan ned med en nål. Hon letade sig fram lite och kändes lite runt om själva området när hon tillslut kom tillrätta. Andningen går bra, lugnt å sansat.

När hon då började "suga upp" benmärg var det som att hela kroppen spände sig och jag fick en sådan häftig inandning att jag reste överkroppen i chocken. Var bara att försöka slappna av, men benet spände sig ända upp till rumpan och lägga sig ned tillbaka på kudden. Trummeli trum, trum trum, med fingrarna. Fokus på annat håll. Sedan vart det en sådan höftig inandning och överkroppen spände sig lite igen. Det var som att man bet ihop lite bara för att försöka hålla kroppen i schack samtidigt som man utsattes för detta obehag.

Man försökte fokusera på andningen. Nerven eller muskeln i benet kunde man inte göra så mycket åt, så det var bara att leva med det. "Slappnar säkert av sedan." var tanken som gick innan sista chocken kom. Reste mig lite halvt och tog nu nästan stöd av armbågarna för att hålla mig kvar uppe när hon sög ut "den sista", men gled sedan ned på kudden igen. Jag kände hur mina ögon var lätt tårade, men hur nu det hela var över. Nu skulle jag bara bli omplåstrad.. Fick en kompress och sedan plåstrat över.

Jag kände hur spänningen började lätta, när jag fortfarande låg på mage efter att hon plåstrat mig. "Börja med att sätta dig upp". Kände redan hur det började återgå till det normala, förutom att det kändes lite konstigt just där bedövningen satt. Tydligen kunde en del känna sig somnade eller liknande i benen, men inte så vanligt. Det kändes bra och jag rättade till kläderna lite innan jag ställde mig upp. Skönt att det nu var bortgjort.

"Tack så mycket. Hejdå!"

Så nu sitter man hemma och håller lite koll.. Brukar inte vara så vanligt att det blöder igenom, men kan hända. Alltid bra att veta om att det kan hända. Fick skjuts till och från av min snälla lillebror som tyckte det gick ovanligt snabbt för mig att bli klar. Yup, yup, yuu-up.

Detta var dagens äventyr, så nu blir det att fixa mig en bit lunch. Over and out!

Up in the morning

Virrpanna

Stressigt värre

11 November 2011

Vit dimma

Komplicerad trötthet

Att hata…

Lättare nu

Tuff dag

Obehagligt men genomförbart

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se