Sitter här med min kopp kaffe ifrån igår och funderar på barnen i dagens samhälle. Är de vinnare eller förlorare? Har de för mycket rättigheter? Har samhället gett dom för mycket luft under vingarna? Nej skulle jag svara på den frågan.

I går på FB så läste jag om ett barn som blev mobbad i sandlådan, sparkad av några jämnåriga. Självklart så var mamman upprörd och med all rätt. Det som förvånade mig var att hon klandrade samhället för detta. Att barn har för mycket rättigheter och får göra som de vill. Och skolan får inte göra någonting. Men är det skolan som ska fostra barnen? Var är föräldrarna? Pratade för ett tag sen med en lärare med många år bakom sig i skolan som beklagade sig att hon fick mindre och mindre tid att lära barnen saker utan tiden går numera att uppfostra barnen saker de naturligt ska ha hemifrån.

Flera barn kommer säkert ifrån fattiga hem, där föräldrarna sliter  så hårt för att kunna servera ett mål mat om dagen. De orkar inte med barnen dessutom, ska det vara så? Regerings mål att dra in på alla bidragen leder till detta. Lätta för oss som har det sämst. Det vinner alla på. Låt bli att höja lönerna för alla ministrar och statliga direktörer ett eller två år. Hur många miljoner sparas inte då som kan gå till bättre behövande? De som inte får löneökning klarar sig helt säkert på den månads lön de redan har (som för många är en årsinkomst)