I dag är det ingen vanlig dag, för det är en födelsedag här men två födelsedagsbarn. Nej, inte jag som fyller år utan två av mina barn.

Just nu ligger dom här brevid på soffan som vanligt och sover. Och jag sitter här med min kaffekopp i mörkret, eftersom persiennerna är nere. Vi bor trångt som i en sardinburk men det går. de klagar aldrig att soffan är deras säng. Konstig hur gamla de än blir så denna dagen kommer jag aldrig att glömma för X år sedan.

De har fått stå och se på när andra åkt på skolresor och gjort annat skoj för deras mamma inte haft råd. Många tårar har fallit, för de har varit ledsna för att de inte fick. Men klagat aldrig. Anser inte det är samma sak förresten.

Livet är inte rättvist tyvärr. Vi har inte alla samma utgångsläge. Men ger man sina barn modet och känsla att det går att ta sig fram så går det bra. Vad du än gör som förälder, säg aldrig till ett barn att det är hopplöst. Ta aldrig av dom hoppet. Mina barn är beviset på att det går. Varken super, driver på stan eller andra dåligheter, för de vet om de kämpar så går det. Vi, min lilla familj, vi har alltid hållit ihop och stöttat och kämpat med varandra. När en varit svag så har den andre varit där. Likadant när jag inte orkat, jag är trots allt sjuk, så har någon av dom andra funnits där.

Tillsammans är vi alla starka!

ÄLSKAR ER!