Idag hade vi en härlig träning nere på lokalen. Vi matchade upp varandra riktigt bra denna träning och alla svettades rikligt, precis som det ska vara! Däremot insåg jag en stund inpå träningen att det är en markant skillnad mellan höger och vänster arm på mig (inte bara skillnaden att dessa armar sitter på olika sidor av kroppen). Vart har vänsterarmens styrka tagit vägen? Jag har filosoferat på detta ett tag nu och kommit fram till ett träningsupplägg för att jämna ut skillnaden lite. Om två veckor står jag med facit i hand, så då får ni veta hur träningsupplägget fungerade.

Annars känns det riktigt bra, jag går till bordet med huvudet högt och fokus till tusen. Nu är jag riktigt taggad inför Göteborg. Nedräkningen har börjat; 13 dagar kvar!

Jag hyllar: Kökspersonalen på folkhög, grym bönsallad ni fick till till middagen idag!

Nu är det slut på tider med behaglighets vikter och slapp ’titta vad jag kan’ träning. Nu är det lite drygt två veckor kvar till World Challenge och jag är taggad till tusen! Vikten är som den ska, styrkan är på bättrningsvägen och samma sak gäller tekniken. Den åttonde mars gäller det, och då kommer denna brud att vara i toppform!

Igår hade vi en räddningsövning med brandmän, poliser, sjukvårdare och posom. Det var rätt kul faktiskt, om man bortser från kylan som totalt frös ner mina fötter. Synd bara att ’mitt’ hus brann upp!

Där fick ni lite sammanfattning, ska verkligen bättra mig på det här med att blogga!

Jag hyllar: Johanna Eriksson, te-kvällarna med dig är väl ändå de bästa!

Så var man i Arjeplog på Northern Arms i lördags. Det var riktigt kul att vara på en tävling igen efter det långa uppehållet men allt gick inte som det skulle. Jag visste redan innan tävlingen att jag bryter på ett konstigt sätt i vänstern för att inte riskera att slita upp bristningen i ryggen igen. Så när vi kom igång med tävlandet kom smärtan som en chock. Nog för att det redan var obehagligt i ryggen och jag visste att risken fanns för att det skulle bli ännu mer obehagligt. Efter att ha blivit utdunkad på två raka i vänstern kunde jag inte hindra det. Tårarna forsade och jag gick ut i snön för att kyla ner armen. Det gjorde ont i handleden, armvecket och vänstra skulderbladet. Och med smärta där så var det liks omöjligt att låsa upp armen och ens göra något likt ett motstånd.

I högern var det annat som gällde. Där kände jag mig stabil, laddad och fokuserad en bra tid innan start. Första matchen vann jag, andra blev förlust och tredje matchen vann jag. I finalen mot Rebecka från Östersund förlorade jag men jag fick i alla fall en fin silvermedalj! Det var riktigt härligt, högermatcherna fick mig att inse varför jag valde armbrytning från början. Kicken av att vinna, adrenalinet flödandes i kroppen och hjärtat hoppandes innanför bröstet.

Så var det den lilla detaljen med att överleva förlust. Jag har aldrig varit så besviken och irriterad på mig själv förut som jag var efter vänstermatcherna. Jag kände mig som en sann place-holder som enbart stod vid bordet för att fylla ut tomrummet. Allt var svart och jag kände mig svagare än någonsin när jag på kvällen var tillbaka i Storuman igen. Men ett givande samtal med Sara O idag fick mig att inse att jag gjorde mitt bästa, det som hände i vänstern var utom min kontroll. Jag hade ändå kommit skadad till tävlingen, presterat och i högern även levererat.

Allt som allt så är jag väldigt nöjd över tävlingen, nu vet jag hur laddad jag kan bli och även hur besviken jag kan bli på mig själv. Det var en riktigt bra tränings tävling inför kommande tävlingar i vår.

Jag hyllar: Sara Olofsson, tack för dina underbara pep-talks!