Mötte idag påståendet att moral är ett mycket naivt ord.

Det var i ett samtal i en fb-tråd där underteckad förde fram att just moralen är en sak som skiljer oss från djuren. Vi skrev ju förstås om mera än så, så deta blir lite ryckt ur sitt sammanhang. Men jag citerar  – " Moral är ett mycket naivt ord som bara gör sig gällande i sterila miljöer där det finns kontrollorgan som håller personer på mattan…"

Så ser inte jag på moral, men jag valde att avsluta samtalet där, bara med att påpeka just det – att jag ser annorlunda på begreppet moral. Och fb-vännen till min fb-vän tryckte på "gilla", ni vet sådär som man gör på facebook.

Visst kan man lägga in olika aspekter i begreppet moral. Tänker inte göra någon djupdykning i ämnet här och nu. Men mina tankar tänkte vidare och påminde mig om en artikel jag skrivit tidigare i ämnet. En artikel som handlar just om människan och hennes särställning gentemot djuren.

Där skrev jag bland annat så här – "Bara människan bland allt levande kan ställas till moraliskt ansvar för sitt handlingssätt gentemot den övriga skapelsen. Hennes unika ställning ställer henne i ett ansvarsförhållande, som kan få förödande konsekvenser då hon kommer fel. Men det kan också föra fram till underbara resultat då hon handlar rätt. Inte sällan har enskilda människor gripit in i historien på ett sådant sätt att generationer efter dem fått njuta av det goda de åstadkommit. Kanske vi inte kan åstadkomma sådana storverk, men allt som görs i "det lilla" kan sammantaget betyda mycket i "det stora". 

Moraliskt ansvar – håller fortfarande med mig själv i texten ovan. Och jag upplever det inte ens som naivt!

Dagsmejan består och sparkföret förgår!

Nåja, man kan inte ha både ock och jag har gärna dagsmeja! Riktigt som på bilden ser det inte ut längre. Snön under sparken är borta, om än det är mycket kvar i trädgården bredvid.

Vill minnas att jag någon gång såg en spark på hjul. Det skulle man kanske sätta på, så kunde man åka spark året om. Men det vore kanske inte riktigt detsamma.

Någon tipsade mig i vintras om en skoterspark, och la in en annons på min tidslinje på facebook. Väl ment, men då skulle nog tjusningen vara borta lite grand. Nåja, det var nog lite skämtsamt menat, från någon som visste om min vurm för sparkåkning.

Hur som helst är det bara slutet av februare, så det hinner nog fortfarande komma en hel del snö. Så än sätter jag inte in sparken i förrådet.

Men dagsmejan får gärna bestå!

Det är inte utan att man beundrar forskarna. Palaeontlogerna närmare bestämt! Tänk bara på alla dessa fossila tänder – att man ser och kan artbestämma vilket djur (ja, även människor) de suttit på en gång i tiden.

Det händer förstås att forskarna tar fel ibland, och det kan man ju förstå. Som den gången man trodde att man hittat en så kallad "apmänniska", men tanden visade sig ha suttit på någon form av utdöd gris.

Det var ju ett ganska allvarligt misstag, och man får vara glad att de granskade den tanden lite extra noga. Säkerligen ligger det en massa tänder i lådorna runtom på världens museer som forskarna känner sig lite osäkra på. Och som de tänkt att ta sig en extra titt på innan de artbestämmer och publicerar i sina vetenskapliga artiklar.

Men överraskande ofta blir det ändå rätt. Och det får man ge forskarna en eloge för!

Det som står är att den liknar lite en krokodil – det är en mosasaurus!

Såg nyligen en sån här växt i en offentlig byggnad. Men den såg inte ut så här! Den var mer som en pinne, med några få – en del halvvissna – blad på. Den stod dessutom på en ganska lång (någon typ av) fönsterbräda med bara ett par andra växter på. Så det blev ganska markant hur dåligt den mådde.

Förmodligen stod den i drag. Jag vet – för då och då försöker jag placera våra i fönster med drag. Och då närmar de sig raskt "pinnstadiet". Men så snart jag tar bort dem från draget, och ger dem en bättre miljö, så frodas de och växer på nytt igen. Vi har flera stycken och det som syns på bilden är bara en del av ett par av dem. 

Tänk ändå vad bättre ljus, en skyddad växtplats och god omvårdnad kan göra! Kanske är det så också med oss människor. Vi är som plantor, som behöver "en bra växtmiljö", för att utvecklas och må bra. En del av oss tål mer, en del mindre om vi tvingas leva där det är "dragigt och kallt".  Men grundförutsättningarna för att vi ska må bra är ändå desamma.

Gummiplanta har jag förresten hört att växten heter. Det är möjligt att det stämmer! 
 

Blev uppmärksam idag på en kvinna i Bibeln jag faktiskt aldrig tänkt på förut.

Johanna hette hon och var gift med en fogde vid namn Kusas, som i sin tur var i tjänst hos Herodes. Johanna omnämns bland de kvinnor som följde Jesus när han vandrade runt "och gjorde väl och hjälpte alla" som Nya Testamentet så fint beskriver det.

Om kvinnorna står det att de fått hjälp på olika sätt, och nu hjälpte de till ekonomiskt. Och så mycket kan man ju förstå, att han förmodligen tjänade ganska bra Kusas. Men så mycket mer vet man inte om honom, ännu mindre än om Johanna, fast man inte får veta så mycket om henne heller.

Kan inte hjälpas än att man blir lite nyfiken. Möjligen står det något i någon annan historisk källa. Tror jag får lov att kolla det lite närmare..

 (Står om det i början av åttonde kapitlet i Lukas.)

Det var nästan lite vårmilt i luften idag. Kanske nå´n mer som noterade?

Vi lever ju i dagsmejans tidevarv! Då det droppar så det hemtrevligt från taken och ljuset breder ut sig mot såväl afton som morgon.

Minns när jag flyttade upp hit till Umeå från Småland. Jag kom i januari ett år då det var ca 30 minus flera veckor i streck, och en hel massa snö. Men ganska snart blev det dagsmeja! Då jublade jobbarkompisarna och berättade om hur den framtida vintern och våren skulle gestalta sig.

"Du ska se sen fram i april" sa de, "då lyser solen så vackert på snön". "På snön!!??" sa jag och tänkte jag hört fel. För i april har ju det mest av snön försvunnit. Om det inte kommer som i form av "aprilväder" vilket smälter bort ganska snabbt. Och lite vårblommor har börjat komma lite varstans. Tänk bara på tussilagon – en typisk blomma vid påsken. Så tänkte jag – för så är det i Småland.

Väl framme i april såg jag hur rätt de hade. Såg hur vackert snön gnistrade i aprilsolen. Det gör den förresten nu också, fast det bara är slutet av februari. För snö finns det gott om! Men då märker man dagsmejan så mycket mera. Minns inte att man direkt tänkte på den och pratade om den i Småland.

Man vänjer sig ganska lätt vid nya miljöer!

Plötsligt fick de för sig att börja blomma! Fastän det varken är påsk-, jul- eller november. För det är ju så de kallas påsk-, jul- eller novemberkaktus.

Problemet är – om de blommar nu i februari, eller januari som då de började sätta knopp – vad heter de då? Spelar ju egentligen inte så stor roll – det är lika trevligt för det. Nu är det ett tag sedan fotot togs och knopparna har slagit it i full blom, på flera stycken bredvid varandra.

"Out of the box" brukar det heta, eller – "Thinking outside the box" när man tänker utanför ramarna. Gillar att dessa växter "tänkte" lite så – och blommade när det inte var tänkt.

Tänk om det är så att vi också går och bär på knoppar, som vill slå ut och blomma på ett oväntat sätt. Men som vi medvetet eller omedvetet hindrar från att blomma på grund av diverse ramar vi tror är viktigt att vi håller oss innanför? 

Och viktigt för vem? Både vi själva och omvärlden skulle förmodligen må bättre, om vi "blommade" lite oftare – utanför ramarna.

Nu är det inte så att vi har en jättestor trädgård. I själva verket är den ganska liten. Men så här i snörik vintertid är detta början på den upptrampade stigen som leder till vår brevlåda.

Här fortsätter stigen och nu kan man börja ana luckan där vi kan plocka ut vår post!

Här ser man mera av brevlådan – bakifrån. (Så trist den ser ut bakifrån förresten!)

Den ser något lite roligare ut uppifrån, även om den fortfarande syns bakifrån. Och trädgården är som sagt inte så stor – det kan man se nu.. Det risiga som syns är en syrenbuske i vinter – ja vad säger man? Knappast "skrud".

Men den är fin när den blommar. Och där är den lilla luckan i brevlådan igen, där vi hämtar ut vår post.

Så ser det om sommaren. Då behöver vi inte trampa upp någon stig i snön. Fast något liknande en stig har vi då också – mellan blommorna.

Ja, så ser den ut – våran väg till posten!

Tänk ändå så mycket böcker man har som man inte läst. Jodå, jag har läst en del av dem här – dock inte alla.

Så har vi flera bokhyllor på andra platser i huset. Av dem kanske jag läst de flesta – dock inte alla. Sen går man ändå till biblioteket ibland och lånar – och läser. Och ibland köper man till och med nya!

Böcker! De är en så särskild del av ens liv!

Lyssnade på en radiogudstjänst när jag lagade lunch idag. Den var en riktigt bra gudstjänst. Fin sång och musik och en tänkvärd predikan. Den handlade om utmaningar och om de val vi gör utifrån dem.

Blev riktigt uppbyggd där jag stod bland mina grytor och fat. Men det som berörde mig mest var när prästen läste en dikt av Ylva Eggehorn. Har läst och hör den många gånger förr – det är egentligen en psalm – och har alltid tyckt om den. Men det var något i hans sätt att läsa den, som gjorde både ord och innebörd så levande. Och ställde frågor – Kanske Gud inte alls går de vägar som vi tror och verkar på det sätt som vi tänker. Inte ens som kyrkan och kristenheten tänker?

Innan gryningen av Ylva Eggehorn – Millenniepsalm

Så kom du då till slut, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!
Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timman innan gryningen.