Det är något visst med kökshanddukar!
Gammaldags sådana, som man ärver eller köper på loppis. Som något rustikt och – jag höll nästan på att skriva hederligt! (Hmm.. kan en handdduk vara ohederlig?) Som en symbol för hemtrevnad, bara man ser dem ligga på köksbänken. Men sen är de ju så användbara – också! 
Ibland är man så noga med ordningen. Speciellt uppe i huset – nåja, för det mesta!
Så tog jag några foton på kontoret häromdagen. På impuls, från kontors-stolen vid datorn där jag ofta sitter och jobbar. Utan att arrangera och rätta till hur det ser ut. Och ja, så här ser blev det! Tänk att man kan trivas så bra – ändå!
Känner mig lite delaktig med Predikaren i Bibeln när han skriver att hans hjärta ”fann glädje i all sin möda” (Pred 2). Fast han satt inte på ett rörigt svenskt kontor på 2000-talet förstås. Utan i ett mer överdådigt hus i Jerusalem på 900-talet f Kr (det är kung Salomo vi pratar om). Men känner ändå ett stråk av samhörighet genom tidevarv och samhållsklasser. Månne han hade det lite rörigt någon gång han också – i sitt palats… 
Det här med miljön! Klart vi ska vårda den – det tycker jag med! Konstigt vore det väl annars. Det tror jag alla tycker, sen kan det ju vara lite olika hur mycket och ofta man tänker på det och hur man satt sig in o saker och ting.
Men häromda´n råkade jag höra i ett radioprogam när man gick ut på stan och frågade om miljömedvetenheten i samband med mat. Och det gällde inte enbart matinköpen, utan också hur man tar sig till mat-butiken. 
Kan inte hjälpa att jag tycker det känns lite pinsamt, när man märker hur folk står där och små-skäms. Jag menar, om man nu inte motsvarar de krav som man tror sig förstå att frågeställaren har. Och jag undrar – är det verkligen rätta sättet att öka miljö-intresset hos gemene man. Gäller både dem som frågas och för oss som radiolyssnare.
Kanske för en och annan, men fann det hela lite patetiskt! Och jag kom på mig själv med att hoppas att jag själv hade låtit lite gladare och tryggare, om det varit mig de frågat. Inte för att jag brukar svara om någon dyker på mig med en mikrofon på gatan – men ändå! 
Våren tassar sakta och huttrar i kylan! Men framåt vandrar den ändå. Och inte bara mot ljusare tider – utan som mitt i! Ljuset i sommar-Umeå, den dröjande kvälls-solen i trädgården och den sprakande västerhimlen om kvällen, vid soliga dagar – jag bara älskar det!
Och det är bara en tidsfråga innan ormbunksbladen skjuter i höjden och syrenbladen slår ut… Plus mycket mera därtill! 
Nu är det den tiden, när man plockar bort sina fönsterlampor! När kvällarna blivit så ljusa att man inte längre behöver tända dem på kvällen.
Och nu är det den tiden då man planterar om sina krukväxter. Stora som små och så alla dem mitt-i-mellan. Fastän det är några månader sent, så är det ändå den tiden, eftersom det lätt blir några månader sent varje år!
Den tiden när man gläder sig över de nyplanterade växterna i fönstren Som nu får bättre plats då man plockat bort fönsterlamporna. Och nydiskade krukor står i högar på köksbänken – och en viss glädje finns även i det. De är ju klara till nästa omång som ska planteras och som man ännu inte hunnit med…
Nu är det den tiden, då fjolårsgräset bidar i väntan på det gröna som ska spira upp och dölja det gamla. Alltmedan vitsipporna blommar i bakgrunden, i glädje över att fortfarande vara med. Eftersom våren tassar fram så sakta i år, och huttrar lite i kylan. 
Men nu är det den tiden när ljuset tar över dygnet. Alltmer för varje dag som går, och inte viker tillbaka! Jag tycker så mycke tom den här tiden – den som är nu!
Det här med att det är så bra med kramar! Att det uppmanas i så många olika sammanhang att man ska kramas, att alla mår så bra av det. Men är det så säkert att alla gör det – alltid? Visst kan det låta trevligt att dela till höger och vänster – så länge det är på nätet, papper och så. Men ibland låter det så lite lättvindigt…
Nog kan jag både ge och gilla kramar, även i verkliga livet – dock inte alltid. Det är ju det här med integrititetsbehovet. Som så mycket annat kan vara så olika hos oss. Mitt råd är att känna efter lite grand inombords (jodå, det funkar oftast) om det passar eller ej…
Erkänner att jag inte alltid varit känslig själv, och ibland har det blivit ganska så fel! Det kan finnas så mkt som sån´t beror på! Lite på vad man bär med sig i bagaget, hur man mår för tillfället, hur väl man känner varandra – och lite hur man är som person! Lite så… tänker jag! 
Har börjat läsa ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson. Är inte riktigt klar med om jag tycker om boken eller ej…
Visst – språket är vackert, den är stilla och eftertänksam. Det behöver man som läsning ibland. Temat är sorg och ensamhet, och boken är ganska så vemodig…
Nyttig dock, då den får mig att tänka efter. Finns det människor i min närhet, som är lika ensam som Astrid i boken. För Astrid är det en självvald ensamhet, som hon dock inte orkar med i långa loppet. Och så kommer Veronica – som också behöver en vän att dela med…
Här i boken tycks det gå lätt – det är ju trots allt ”bara” en roman. Och gårdarna ligger ensligt och nära varandra. Men i verkligheten, tätbebyggelser och människovimmel är det inte alltid lika enkelt.
Mitt hjärtas bön är att jag inte ska missa att sjunga milda sånger för den som behöver det. Men hur lätt blir det inte att det stannar vid en from bön.
Gud hjälpe oss alla! 
Det är lite sorgligt med stubbar! Särskilt med nyblivna sådana! Och alldeles särskilt när man minns trädet som stått där nu bara stubben finns kvar. Men sen när tiden går (och kanske trädet är glömt) kan en stubbe vara nog så vacker och intressant i sig. Den får sin egen miljö, med en mångfald olika arter – småkryp och växter, som svampar, lavar och mossor. Arter som i sin tur varierar från stubbe till stubbe.
Läste för en tid sedan, just om detta, i en forskningsstudie från SLU. Målet med studien var att visa vilken effekt som storskalig stubbrytning kan få på rödlistade arter och den biologiska mångfalden. Men det är förstås studier och en problematik som främst berör stora kalhyggen…
Men jag tänker på det numera när jag ser stubbar. Såväl gamla som nya! Tänker på det nu, när vi fått några nya stubbar i en lillpark på vår gata. Känns lite sorgligt att träden är borta, men på stubbarna kommer en ny ekologisk zon att ta form. Så – en stubbe kanske markerar slutet för trädets liv, men början för flera andras…
Lite märkligt när man som tänker på det – ändå!
Den kommer så sakteliga i år, våren! En ensam snödroppe, nästan dold i scillan som ännu är i knopp på sina ställen.
Gullvivor som gömmer sig nere i bladen. Men visst kommer den, även om det känns som den huttrar lite i kylan. Små lupinblad som sticker upp här och var, med kvardröjande vattendroppar i famnen. Kärleksört som grönskar bland, ännu inte bortrensade fjolärspinnar.
Löv som spricker ut… 
Förr hörde man alltid att Norrland knappt hade någon vår. Utan att sommaren bara kom, som på en gång! Det gäller knappast längre, åtminstone inte just här och nu! Men inte mig emot! För mig får den gärna dröja lite – så jag hinner vara med. Sakta behöver inte alltid vara fel, långt därifrån!
Och det kan gälla så mycket mer än vår – mycket, mycket mera!
Gick på loppis idag! Och lyckades komma hem utan plåtburk! Sa nästan grattis till mig själv.
En del annat fick dock följa med hem – och billigt blev det! Kände mig ganska nöjd, även om jag inte direkt gick dit för att handla. Det är ju lite som musee-besök att strosa runt bland borden. Särskilt som idag när det vara Mega-loppis, med extra mycket bord och folk som är på gott humör och trivs i vimlet. Och säljare som är glada, när någon annan blir glad för saker som byter hem, så lätt och fint för en (ofta) ringa kostnad. 
Bra motion blir det också, om man går ett par varv…. ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”! Lite så känner jag när går hemåt. Har alltid tyckt så mycket om den boktiteln, och tänkt att den boken vill jag läsa någon gång – bara för titelns skull. Och så idag dök den upp för en femma. 
På samma bord fanns en fjärde bok av Dave Pelzer (ni vet ”Pojken som kallades det”) som jag inte kände till. Också för en femma! Narniabok kostade också fem – fast på ett annat bord. 
Ja, så blev det ett par dukar, några gammladags köks-handdukar och några tavlor! Plus lite annat smått och gott, När jag tänker efter så kostade det mesta en femma. Det dyraste var en duk för en tjuga! Men var nog det mest prisvärda idag – ändå!
![IMG_6222[1]](http://blogg.vk.se/gunnelsblogg/wp-content/uploads/sites/620/2017/07/IMG_62221.jpg)
