"…men tänk sen när det är gjort då känns det ju så bra!" Såna här klämkäcka kommentarer får man ofta höra när man står inför ett formidabelt skitgöra av något slag. Ibland är det man själv som säger det, upprepar det som ett mantra, i tron att det på nåt sätt ska göra skitgörat så mycket mindre trist och skitjobbigt. Personligen har jag hört kommentaren idag och jag har också, med en dåres envishet, upprepat den.

85 kg älg skulle styckas, malas och frysas. Detta är något av det värsta jag vet och det hjälper inte ett dugg att jag vet att sen är frysboxen full av goda stekar och plånboken får behålla några extra kronor. Sen är ju Peter och jag numera ordförande och vice ordförande i De Halte och Lyttes Riksförbund, vilket inte gör saker och ting lättare. Men det är inte styckningen som är problemet, gift med en före detta styckare, om än halt och lytt,  som jag är. Nej, det är köttfärsen!!! Fast egentligen är det inte köttfärsen heller utan kvarnhelv…Jag skulle sluta jobbet klockan tre i dag och sen väntade Älgen. Klockan två var jag redan på väg att hetsa upp mej och bli förbannad eftersom jag då börjat tänka på köttkvarnen. Varje gång den skall användas så monterar man den, får göra om den proceduren ett par gånger och sedan börjar malandet…tror man, önskar man. Men nej då. Nu ska det fastna kött i knivar, smacka och tjaska och leva om och då måste hela skiten plockas isär, rengöras och sättas ihop igen. När man upprepat allt detta ett par tre gånger så går den som en klocka. Denna afton var inget undantag men eftersom jag redan hunnit reta mej ett par timmar i förväg så fanns där inget tålamod kvar. Köttet är skuret och står i kylen. I morgon lånar vi grannens kvarn och SEN ska vår kvarn skjutas!!!!!

På revyträning i dag kom mina bröder på tal. Den ene skulle uppträda i Rundvik i kväll och då, plötsligt, kläckte fru Larsson ur sig att min lillebror skulle uppträda på nåt event där hon skulle vara. Vilken lillebror, frågade jag. Jamen herregud! Du har väl bara en, svarade den rara fru Larsson. Nä! Det är det som är problemet jag har ingen lillebror och den bror hon pratade om är faktiskt tio, jag upprepar,TIO år äldre än mej!!!!  Tack så himla mycket för den du. Knappt hade jag hämtat mej från detta uttalande förrän en annan i gruppen med förvåning i rösten sa: "Menar du att n´Greger är äldre än du han å"? "Ja, han är sex år äldre, svarade jag, suckande". Där satt jag alltså i ett PRO-gäng och kände mig plötsligt mycket gammal och det, mina vänner, det är ingen lek det!

Tomas Bodström verkar vara ute i blåsväder vilket får mig att tänka på vad jag drömde häromnatten.

Jag drömde att jag skulle till sjukgymnasten Pia och få hjälp med min synnerligen besvärliga axel. När jag öppnade dörren så fanns där ingen Pia utan till min stora förvåning Tomas Bodström!!!!  Elegant som få i mörkblå kostym, ljusblå skjorta, tjusig slips och en liten portfölj, vad han nu skulle med den till. Min chock och förvåning var stor. Du är inte Pia, sa jag. Vad i himmelens namn gör du här??? Tomas upplyste mig då om att han fått ett vikariat åt kommunen och nu skulle ersätta Pia ett tag framöver för han hade ju liks inget annat för sig. Jag försökte upplysa honom om att han ju faktiskt är advokat och riksdagspolitiker och inte någon sjukgymnast och jag behövde en sjukgymnast, så det så! Herr Bodström lät sig inte avskräckas utan pratade glatt på om sitt fotbollsspelande i yngre dar och att han minsann klarade både det ena och den andra. Jag fick lov att ta plats på britsen för nu skulle jag behandlas med hans specialelchockspinnegrunkor. Där jag satt, med ryggen åt honom, började jag fundera på min BH. Jag började omedelbart kallsvettas. Herregud, jag hade väl inte på mej den där fula som blivit lite halvgrå och noppig!?!? Inte en chans att man kan visa sig i en halvdan BH för Tomas Bodström. Det begriper ju varenda människa. Jag försökte på ett diskret sätt att kolla innanför tröjan men kunde inte räkna ut hur jag skulle göra utan att Tomas Bodström skulle märka det. Eländes, eländes, ELÄNDE! Nånstans där i den stora BH-ångesten vaknade jag som tur var.

Nu hörde jag just på nyheterna att han istället för att delta vid voteringar i riksdagen  arbetat som advokat och förmodligen haft dubbla arvoden. Tänk om det går så långt att han får kicken? Då kanske jag har haft en sanndröm och då är det säkrast att man tänker på vilken BH man har innan besöker sjukgymnasten. Vad vet man? Konstigare saker har ju hänt.

Fast jag måste säga att jag ha "vorte dönarre"! Hm…det kanske måste översättas…jag har blivit lurad blir det väl på svenska. Nåväl, åter till verkligheten. Jag hade nämligen sagt att jag inte skulle ställa upp på nån revy eftersom tiden inte riktigt räcker till. Jag tror till och med att jag sa till om detta mer än en gång men….Nisse Regissör är en man med selektiv hörsel och på nåt sätt lyckades han snurra till det så att jag likt förb…är med. Fast ska jag vara riktigt ärlig så var jag inte särskilt svårövertalad för det är nämligen bland det roligaste jag vet att "spetakles" på scen. Jag vet dock att det kommer att bli alldeles för många timmar som jag inte har över egentligen men det får inte hjälpas.

Jag har varit lite slö med skrivandet på sista tiden. Ibland blir det stillestånd i huvet och jag har inte riktigt kommit igång än efter Kreta-resan. På nåt sätt så vill jag inte riktigt släppa in hösten och vardagen. Jag vill mycket hellre mysa under en palm och kanske mumsa på en bakelse!

Nyss hemkommen från Kreta. Väskorna står på altanen och gapar för att frysa ut eventuella medresenärer som man inte vill ha med sig. Med oss på resan hade vi däremot det ultimata resesällskapet. Glada, roliga och mysiga människor rakt igenom!!! En fördel är det också om man har med sig en sån som Kicki som, förutom att vara en raring, också innehar en tysk gen. Nu undrar ni säkert vad detta innebär och det ska jag genast tala om. Vad du än kommer på att du glömt eller insett skulle vara bra att ta med sig en annan gång har hon naturligtvis med sig i sin gigantiska väska. Hon har också med sig sånt som ingen i hela världen nånsin tänkt på att man skulle ha behov av men som ändå kommer till användning till sist. Allt förpackat och organiserat in i minsta detalj. Jag rekommenderar verkligen att ha minst en person med tysk gen i ressällskapet för då klarar man sig alltid. Kicki har dessutom en mycket trevlig man, Bosse, som är lika morgontrött som jag. Detta uppskattas av mig som är gift med en riktig morgontupp. Appropå tupp förresten. Vi bodde granne med en tupp som tjoade och gal vid alla möjliga tider på dygnet. Fördelen med detta var att jag faktiskt kunde påstå att även jag var uppe med tuppen utan att ljuga det minsta lilla.

För mig har valet alltid varit väldigt självklart. När andra rabblat upp namn på kända författare, skådisar eller idrottsmän så har jag sagt faster Berit. Nu tycker säkert några att det verkar underligt, om man nu får välja mellan alla människor i hela världen, men för dom som nånsin träffat min faster och sett hennes handväska är svaret mycket begripligt.

När jag var barn så var jag otroligt fascinerad av denna väska som verkade innehålla precis allt som en människa någonsin kunde behöva vid alla möjliga och omöjliga situationer. Som till exempel när en annan av mina fastrar plurrade i sjön iförd sin blommiga sommarklänning med relativt kort kjol. Inte läge att gå omkring utan trosor precis. Vem slet då upp en förpackning med papperstrosor ur sin handväska och räddade dagen? Faster Berit såklart! Vi träffades utanför ett varuhus i sta´n för några år se´n. Stod där och surrade och tog oss en rök. Jag började se mej omkring efter en sopkorg att slänga fimpen i men se där!!! Upp ur väskan plockade min faster fram en askopp – med lock!?!?! Alltid redo, aldrig rådlös. Därför har jag alltid sagt att hon och ingen annan vill jag ha med mej på en öde ö. Ganska säkert hade hon en liten portabel och uppblåsbar gummibåt med tillhörande pump, självklart, i något fack i den där väskan. Sen skulle man ju inte dö av leda heller medans man kämpade för att pumpa upp båten och paddla hemåt. Hon var nämligen rolig som få, min faster, med ett aldrig sinande förråd av roliga historier.

Hon var händig också och kunde trolla fram de mest fantastiska saker av lite och ingenting. Det var en lycka att få fara till henne och min farbror och sova över några dagar för hon hade alltid något roligt på gång och hon sydde de vackraste Barbie-kläder som man nånsin sett. Att vara med faster Berit kändes alltid som ett litet äventyr eftersom hon gav en känslan av att ingenting var omöjligt.

Min faster dog igår och det känns alldeles väldigt ledsamt. Så dagen idag får gå till att minnas henne, min go´a, go´a faster.

Inte för att det borde krävas en Timell för att klä om några stolsitsar men ändå. Ett annat fakta som jag just har upplyst mig om är att "tummen mitt i handen-syndromet" inte är något som plötsligt går över utan det är kroniskt. Ni förstår jag har ju, alldeles frivilligt, tagit på mig att måla och klä om stolar till ungdomarnas lya. Målningen har jag redan ondgjort mig över så det ska ni slippa höra nåt mer om. Kan väl kanske få muttra om att det blev att måla FYRA varv och det anser jag vara två för mycket. Men nu var det ju sitsarna det gällde. Vet ni om att en stolsits har fyra hörn? Har ni nånsin försökt få till det snyggt just vid dessa fyra hörn? Varför tar jag på mig såna här uppgifter? Varför kan jag inte inse att det helt enkelt inte ligger för mig? Har Gud nånting personligt mot mig och i så fall vad? Varför hade ingen torkat upp syltklicken på golvet så att jag och stolsitsen sluppit fastna i den? Varför är det stört omöjligt att få in fler än tio stift åt gången i häftapparaten? Varför häftade jag fast min egen strumpa i stolsitsen? Ja, detta är bara några få av alla de tusen frågor som söker ett svar. Nu måste jag vila.

Inte om det ska vara sån färg som kan köpas nu för tiden; luktfri och i princip färgfri. Jag håller på att måla stolar till Pernillas och Petters lilla lya och jag kan bara konstatera att det var bättre förr, ja med färgen alltså. Det är liksom ingen riktig substans i färgen, rinner och slaskar och som sagt den luktar inte ens färg. Inga stickande ångor som gör att man blir lite halvlullig och nästan tycker det är roligt att ligga på golvet och pilla med en liten pensel. 

Jag har i dag konstaterat att jag måste måla ytterligare ett varv och det hade jag faktiskt inte räknat med innan jag började. Dyr var den också den här skitfärgen men det är klart, den är väl bra för miljön kan jag tänka och förmodligen får jag behålla dom celler jag har som fortfarande lever och har hälsan. Jag får försöka tänka på det, men inte är det roligt att vara miljövänlig alla gånger det kan jag lova

I dag har jag åstadkommit ett underverk modell större och nu sitter jag bara och tokflinar. Vad har jag då gjort? Jo, jag har städat dom två största gvalhål som någonsin funnits.

Det började redan igår kväll med att min yngsta dotter skulle ha fram en häxhatt som skulle användas vid teaterettornas inspark idag. Att hitta en sådan visade sig vara nästan omöjligt. På vår övervåning finns det en liten klädkammare och ett lite större förråd som egentligen skulle vara ett badrum men som tyvärr aldrig blev det eftersom det fylldes med gval och allsköns bråte. Påfyllning har regelbundet skett under 17 års tid så ni kan ju själva räkna ut att det innebär svår ångest när man nån gång ska försöka få fram nåt. Efter cirka en timmes skottande så hade jag i princip tömt klädkammaren och där allra underst låg faktiskt häxhatten, som min dotter sedan så duktigt glömde hemma på köksbordet, suck.

I morse gick jag upp på övervåningen och inspekterade dom enorma högarna av kläder och leksaker, täcken och filtar som täckte i princip hela rumsgolvet. Sen satt jag igång med storröjningen. Sju säckar med gamla kläder fick jag ihop ganska raskt och sen skottade jag ur det andra förrådet också då jag liks fått upp ångan. Nu har jag två förråd där man faktiskt kan se golvyta. Nu gäller det bara att inte börja om med att spara urtvättade t-shirts och jeans som ingen i denna världen kommer att använda. För att inte tala om gamla plastblommor, trasiga lampor som ingen vill laga och annat värdelöst som jag inbillar mig ska va´ gott å finn´.

For en sväng och badade i går eftermiddag. Vågorna gick höga och barnasinnet infann sig. Det är hur kul som helst att åka med vågorna in mot land och kasta sig som en vansinnig hit och dit. Det är mindre kul att konstatera att ens "behag" också kastas hit och dit vilket kan resultera i nakenchocker och förargelseväckande utseende. Det var mycket enklare förr när allt satt där det skulle och vågskvalp var något som bara hörde vattnet till.