Våra motståndare har infört en gräns på
3 % för att få bort oss från fullmäktige. Det var
S, M, C o. V som angrep AP, MP, KD, L, FI o. SD.
Låt inte Lindberg+Ågren segra – rösta på AP den 11 sept.
_     _     _     _     _

Ingress
Det var två frågor som partiledarna ägnade ringa, eller ingen, uppmärksamhet åt under veckan i Almedalen. Den första frågan som  partiledarna mer eller mindre struntade i var hur de skulle bemöta den rekordhöga inflationen och den hotande lågkonjunkturen. Den andra frågan var klimathotet. Jag ska återkomma till frågan om klimathotet. Just detta blogginlägg kommer att handla om den hotande lågkonjunkturen.

Del ett
Partiledarna talade alltså väldigt lite om de ”magfrågor” som blir alltmer kännbara för många hushåll. Detta visar att den politiska debatten i Sverige har rört sig bort från vad jag vill kalla för ”knegarnas vardag”.

Samtidigt varnar allt fler bedömare för att Sverige kan vara på väg mot en ekonomisk lågkonjunktur. Den höga inflationen är, enligt Konjunkturinstitutet (KI), en av de faktorer som kan utlösa en lågkonjunktur. Under maj månad var inflationstakten 7,2 procent – den högsta sedan 1991! Detta innebär att priserna i Sverige, i genomsnitt, var 7,2 procent högre i maj 2022 än i maj 2021. Det är främst priserna på livsmedel, el och drivmedel som har ökat.

Prognoserna för BNP-tillväxten har skrivits ned till 1,9 procent för i år och till endast 1,2 procent för 2023. Detta har, i sin tur, fått Konjunkturinstitutet (KI) att även skriva ned tillväxten i sysselsättningen. En annan faktor som kan minska tillväxten är de höjda räntorna. KI hoppas dock, pliktskyldigast, på en s.k. mjuklandning. Detta till skillnad från en djupare ekonomisk nedgång (en recession).

Inflationen, uttryckt i form av stigande priser, kommer att leda till sänkta reallöner för en majoritet av Sveriges löntagare under 2022. Även levnadsstandarden för studerande ungdomar och pensionärer kommer att drabbas av stigande priser. Men hittills har inte riksdagspartierna satt dessa frågor i centrum för debatten i valrörelsen. Och detta märktes under Almedalsveckan. Men det är inte möjligt att tiga ihjäl en sänkt levnadsstandard och en hotande ökning av arbetslösheten.

Del två
Något av de politiska blocken kommer att få bilda regering efter valet 11 september. Naturligtvis. Och det är inte oväsentligt vilka som får bilda regering. Men om vi skulle ställa frågan på följande sätt: Vilket av de båda politiska blocken förtjänar att få bilda regering? Själv anser jag att svaret på en sådan frågan blir … inget! Detta även om jag kommer att använda min rösträtt till att rösta emot ett av blocken. Och skälet till att jag anser att inget av blocken förtjänar att få bilda regering är att inget av dem verkar bry sig om ”knegarnas vardag” på det sätt som inflationen och den hotande lågkonjunkturen kräver.

Del tre
I Storbritannien har en rad fackföreningar diskuterat att strid för att försvara sina medlemmars reallöner. Detsamma skulle behövas i Sverige. Men fackföreningarna i Sverige har inte endast devalverats av Socialdemokraterna. Fackföreningarna har även devalverat sig själva. De har accepterat att deras medlemmar reducerats till ett ”särintresse” bland andra ”särintressen”. Men så är det ju inte. Knegarna utgör den viktigaste av ekonomins alla produktionsfaktorer. Och nu inställer sig sanningens ögonblick för de fackliga ledarna:
a) Ska de kräva kompensation åt sina medlemmar för ”dyrtiden”,
b) Eller kommer de fackliga ledarna att kräva att deras medlemmar ska acceptera en sänkt levnadsstandard – med argumentet att det är medlemmarna som ska bromsa inflationen trots att denna beror på faktorer utanför medlemmarnas kontroll som höjda priser på el, drivmedel och mat.

Kom ihåg: Många av storföretagen och bankerna har gjort rejäla (och ibland större än så) vinster under pandemiåren!

Det är alltså inte endast de två politiska blocken som borde ställa kampen mot arbetslöshet och inflation i centrum. Det är de två blocken OCH fackföreningarna. Men ändå står inte frågorna om vad som borde göras åt inflationen med rekordhöga prisökningar, och en hotande lågkonjunktur med ökande arbetslöshet, i centrum. Ur led är tiden!

Del fyra
Sveriges arbetslöshet är fortfarande bland de högsta inom EU. Detta även om den har minskat. I april låg Sveriges arbetslöshet på 7,7 procent. Bland de 27 EU-länderna var det bara Spanien, Grekland och Italien som då hade en högre arbetslöshet än Sverige! Den svenska arbetslösheten är dessutom väldigt snedfördelad. Bland utrikesfödda låg arbetslösheten i april på hela 17,0 procent. Bland inrikes födda låg arbetslösheten på ”endast” 5,4 procent. Skillnaden är skrämmande stor och försvårar integrationen. Bland mycket annat.

Avrundning
Vad vill då riksdagspartierna göra åt detta? Almedalsveckan lämnade få svar. Snarare ställde partiledarnas (brist på) engagemang följande fråga: Varför handlar valrörelsen i så liten utsträckning om ”knegarnas vardag”?

Och vi måste lägga till: Varför kom även frågan om klimatet bort i Almedalen?

_     _     _     _     _

Vilket block vinner valet?

Sifo, juni 2022

Kommentar:
I Sifo-mätningen ovan når Miljöpartiet inte upp till gränsen på 4 procent. Detta ger S, V och C tillsammans 47,6 procent av väljarna. Blocket med M, KD, SD och L får tillsammans 47,4 procent av väljarna. Det är alltså omöjligt att säga vilket av blocken som kommer att få bilda regering i höst.

PS. Socialdemokraterna böjer sig nu för Moderaterna i fler frågor än den om Nato. De böjer sig även när det handlar om kärnkraften. S-regeringen öppnar nu, bland annat, för helt nya reaktorer. DS.

Detta är mitt sista, personliga, blogginlägg denna sommar. För även om sommaren inte är slut, egentligen, så är min semester strax slut. Jag börjar arbeta på måndag. Så avskedens tid har börjat. Bland annat till sommaren.

För mig har avsked alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, varit ångestladdade. Ofta väldigt ångestladdade. Då de första, kyligare, kvällarna kan anas – ofta redan i slutet på juli – börjar processen av avsked. Jag älskar hösten. Men jag tycker att det är vemodigt, smärtsamt vemodigt, då jag kan ana den första lilla antydan om att sommaren, i år liksom alla andra år, kommer att ta slut. Då börjar avskedet. Men klarar jag bara av detta avsked, och det har jag gjort hittills, och lyckas ta mig igenom en period som brukar börja i slutet på juli och vara till andra halvan av september – den tid det tar för mig att acceptera att sommaren kommer att ta slut – så börjar jag må bra igen. För jag älskar verkligen hösten i alla dess faser. Den färgsprakande perioden i rött, gult och grönt som utmärker september. Oktobers regn och det tilltagande behovet av att klä sig varmt. Men också novembers kala och kalla period med aningar om snö.

För många som jag känner innehåller perioden från slutet av juli till andra halvan av september så mycket av sommar, sol och bad. De har hela augusti och mer därtill. Men för mig är det varken en fråga om antalet soltimmar eller om temperatur. Inte heller för mig är sommaren slut – men perioden av avsked har börjat och präglar det som återstår av sommaren. Har jag fyra veckors semester trivs jag mycket bättre under de två första veckorna. Då jag vet att jag har passerat mitten börjar redan avskedet. Ibland brukar jag försöka säga till mig själv ”men du har ju hela två veckor kvar och det är ju lika mycket som du har totalt sett under de somrar då det är val”. Men det går inte att lura sig själv. Naturligtvis. Avsked är en smärtsam process.

Sommaren 2009 hade jag arbetat för ett annat parti än Arbetarpartiet under hela 34 år. Jag visste att detta andra parti, som jag lämnade 2010 då vi bildade Arbetarpartiet, inte längre var förenligt med vad jag själv stod för. Vi var många som, mer eller mindre, hade insett detta vid den tidpunkten. Naturligtvis. För mig hade det dock förhållit sig på detta sätt under en lång tid. Inför valet 2006 hade jag och en av mina närmaste vänner, en politisk medkämpe sedan mitten av 80-talet, lovat varandra att detta var den sista valrörelsen för detta andra parti. Men det kan vara svårt att skiljas från något som man gett drygt 30 år av sitt liv till. Du hoppas på en förbättring in i det sista. Det är svårt att veta exakt när mina tvivel blev så starka att det skapade problem. Men jag minns att då detta partis medlemmar tvingades att ställa upp, ensamma, i valet till EU-parlamentet 1999 hade tvivlen börjat äta i mig på allvar. Denna hopplösa satsning, mot bättre vetande, gjorde tvivlen ännu starkare.

Senare, under hösten det året, ringde jag och stämde träff med Margot Wikström. Jag frågade henne om vi kunde träffas på Kafé Mekka och snacka lite. Hon svarade omedelbart ja. Och kom cyklandes dit. Vi samtalade under 3½ timme. Vi var politiska motståndare men hade en sorts respekt för varandra. Åtminstone jag för henne. Vi lovade varandra att det som sagts skulle stanna mellan henne och mig. Då vårt långa samtal var slut synade Margot mig och fällde sedan följande kommentar: ”Sök till forskarutbildningen”! Dessa ord visade att Margot, utan att jag med ett enda ord hade antytt mina politiska tvivel, hade förstått. Jag svarade därför bara: ”Märks det så tydligt?” Margot log, på sitt ibland lite sardoniska sätt, och replikerade med vänlig röst: ”Jag förstod ju att det fanns något skäl till att du ville att vi skulle träffas”.

Då jag var ny, och oerfaren, i fullmäktige 1991 skonade Margot mig vid ett par tillfällen. Detta genom att, i en paus, tala om vad jag hade missuppfattat. Hon hade kunnat ”krossa” mig i talarstolen vid dessa tillfällen. Om hon velat. Jag ångrar verkligen att jag inte besökte Margot under hennes sista år. Det är svårt med avsked – både de avsked som man genomlider och de avsked som man inser att man borde ha tagit.

I nästan elva år ytterligare arbetade jag vidare för det parti som jag slutligen kom att lämna våren 2010. Och jag gav inte mindre av mig själv. Men det som skedde var att en allt större del av min tid, och av min energi, gick åt till att neutralisera inflytandet från partiets centrala ledning på partiavdelningen här i Umeå. Tala om en destruktiv tid av mitt politiska och personliga liv. Slutligen, efter en rad av händelser under åren 2008 – 2009, tog jag tjänstledigt från det tidigare partiet. Detta efter att ha sökt och fått jobb på annan ort. För att få perspektiv på tillvaron arbetade jag då som kriminalvårdare i Västervik under en period året 2009.

Men det var inte om mina politiska kval som jag ville berätta. Det var om de, så svåra, avskeden.

Jag hade aldrig bott någon annanstans än här i Umeå innan jag arbetade som kriminalvårdare i Västervik. Detta understryker hur svårt jag har för avsked. Även temporära. Det som gjorde att jag klarade det hela var att jag hade bilen med mig. Och alla kassettband till bilstereon. Jag, och samma kompis som jag nämnt tidigare, åkte bil ända från Umeå ned till Västervik. Det blev 103 mil, inklusive en felkörning i Stockholm p g a vägarbeten, innan vi kom fram. Nåväl: Bilen och Musiken var en del av ”mitt” Umeå i det förbannade Västervik. Jag hade hört om sådana samhällen. Men aldrig upplevt något. I Västervik accepterades du inte ifall du inte hade, minst, fyra generationer med släktingar begravda på någon kyrkogård i denna avkrok av världen. En kvinna, ny liksom jag, som arbetade i ett annat av de sju husen som fängelset i Västervik då bestod av sökte upp mig under en lunch. Hon storgrät. Kvinnan tillhörde ett gäng på fyra kvinnor. De andra tre var alla från V-vik. Hur kvinnan än hade försökte så fick hon inga svar i deras ”gemensamma” samtal. De var fyra som bidrog till samtalen – men bara tre som fick något tillbaka. Kvinnan hade, nästan direkt, märkt att hon var en icke-person. Hon var nämligen inte från V-vik.

För mig var läget inte fullt så dåligt. Men även jag anade den stämning som kvinnan talade om. Varje dag. Detta gjorde även de killar som satt i fängelset. Då jag var promenadvakt under en lunch – då alla 25 killarna och två av oss kriminalvårdare var utomhus på den muromgärdade gården – ställde sig en kille som stannade inne i fönstret på andra våningen och skrek följande: ”Om man skulle vara ståuppkomiker här i Västervik skulle man begå självmord efter en vecka” !

Jag minns att jag skrattade mest av alla. Mer än killarna. Jag skrattade så att tårarna rann. Den andra kriminalvårdaren, vi var alltid två stycken på rasterna, var från Västervik. Han förstod inte alls vad som var så roligt. Men det gjorde alltså jag. Killen hade fattat det hela rätt – var du inte från Västervik skulle du aldrig släppas in. Som tur var för killarna var ingen av dem från V-vik. Men genom, vissa, av kriminalvårdarna kände även de av stämningen. Killar som sitter inne är verkligen otroligt känsliga – för vissa saker. Inte för andra.

Jag bjöd ned min tonåriga dotter till Västervik för att bo och umgås med mig på min lediga tid under två-tre veckor. Och till min enorma glädje kom hon. Detta gjorde tiden i Västervik sååå mycket bättre. Men jag minns den dagen då dottern skulle åka hem. Det var fruktansvärt. Jag hade tre veckor kvar på min tid där nere. Det kändes som en evighet. Den dag dottern åkte hem hade jag ett kvällspass på fängelset. Jag följde henne till tåget, kramade om henne hårt och såg henne försvinna. DET är ett av de värsta – fast helt normala – avskeden i mitt liv. Jag skulle ju själv snart återvända hem till Umeå. Men ändå kändes det som om jag skulle dö. Absolut förlamande tomhet. Jag hade förberett mig för denna känsla. Eftersom jag började sent den arbetsdagen hann jag köra ett halvtungt styrketräningspass på gymmet innan jag skulle till jobbet. Jag har alltid tränat styrketräning för att det dämpar ångest – och för att kunna försvara mig fysiskt. Så har det alltid varit. Jag har tränat regelbundet sedan jag var sju år. Först mest kondis och sedan jag fyllde 18 år även på gym. Men jag har aldrig tränat för att det skulle vara fysiskt nyttigt. Det är fysiskt nyttigt att promenera 25-30 minuter om dagen och köra lätt styrketräning. Det är inte alls fysiskt nyttigt att träna så hårt som jag, och många andra (som tränat mycket, mycket hårdare än mig) har tränat. Samtidigt kan jag inte leva utan träningen.

Det börjar bli dags att avsluta. Och ta avsked av de personliga blogginläggen. För denna gång.

På söndag tar sommaren slut. I år är det nämligen valår. För mig betyder detta att då jag börjar jobba, på måndag, är sommaren slut. Det spelar ingen roll hur fint vädret kommer att vara. Mina tankar kommer att vara riktade på perioden fram till och med valdagen den 11 september. Detta är en söndag, givetvis! Ett valår betyder att sommaren tar slut då semestern tar slut. Sedan jag började skolan har söndagarna alltid inneburit en lång dags färd mot natt. Söndagsångest inför måndagens skola grundlade jag tidigt. Det blir naturligtvis väldigt mycket värre den söndag då semestern tar slut. Och allra värst är det under den sista semester-söndagen ett valår.

Men jag har förberett mig. Jag kommer att åka till gymmet extra tidigt i morgon och köra ett extra långt och extra hårt styrketräningspass. Det fungerar alltid. Sedan en bra film, en av mina egna DVD-filmer, utan reklam. Och sedan kommer jag att fungera utmärkt på måndag. Tack vare styrketräningen. Det är som att gå igenom perioden från slutet av juli fram till andra halvan av september – fast i expressfart. För då jag väl har accepterat att sommaren är slut älskar jag hösten. Och då jag väl har accepterat att semestern är slut kommer jag att fungera under måndagen. Jag kommer att fungera även under de nio veckorna fram till och med valdagen den 11 september – och förhoppningsvis längre än så. Men roligt kommer det inte att vara.

Men just nu – och ännu mycket, mycket mer då jag vaknar upp i morgon söndag, på semesterns sista dag – uppfylls jag av tvånget att ta  avsked av sommaren 2022.

Det är ångestfyllt att ta avsked – både av människor, semestern och sommaren.

PS. Första gången jag hörde låten ”Sunday morning coming down”, med Johnny Cash, drabbade den mig som ett slag i magen. Det är så här det alltid har känts, för mig, på söndagar och som det kommer att kännas i morgon med. Och alla andra söndagar. Klicka på bilden och lyssna. DS.

Igår besökte jag, och kvinnan jag är gift med, återigen Vännäs motormuseum. Med var också min dotter. Vännäs motormuseum är en fantastisk skapelse – oavsett om du är motorintresserad eller inte. Det handlar om fordon som har motorer – men också som konst och historia!

                                                                                                   Foto: Ms Lee

Museet är inhyst i en före detta flyghangar som byggdes 1927 och som användes av flygvapnet fram till efter slutet av andra världskriget. Efter ett verkligt förnämligt arbete av ideella krafter kunde den första utställningen av olika motorfordon hållas år 1993. Vid varje besök på museet slås jag av av tre saker:
a) de fantastiska bilarna, motorcyklarna och alla övriga utställningsobjekt,
b) de hela miljöer som föreningens medlemmar har skapat,
c) den enorma arbetsinsats som ligger bakom alla delar och detaljer utstrålar en verklig kärlek som man sällan känner i samband med en utställning.

Jag blir alltid lika imponerad.

Då jag var tonåring, och även senare, hade jag två bilder i min plånbok. Båda bilderna var på motorcyklar. Den ena var på en Indian. Den andra på en Norton. De var mina två drömmotorcyklar. Norton har jag kunnat se på Umeås gator. Och jag hade till och med beställt en sådan, som dock aldrig kom. Men en gammal Indian hade jag aldrig sett i verkligheten innan jag besökte Vännäs motormuseum. Där finns idag hela två exemplar av denna, så vackra, motorcykel. Här handlar det verkligen om konst.

Igår (tisdag 5/7) såg jag bland mycket annat en Harley Davidson med sidovagn från år 1920. Det är sannolikt det exemplar av denna HD som innehåller mest originaldelar – i hela världen! Helt otroligt. Där finns också ett par fina exemplar av Husqvarnas verkligt klassiska båge Silverpilen. En begagnad sådan, årsmodell 1958, blev faktiskt min första motorcykel. Året var 1969 och jag var sexton år fyllda. Så där skulle jag kunna fortsätta, båge för båge, bil för bil, båtmotor för båtmotor, o s v. Men det ska jag inte göra. Det jag däremot ska göra är att upplysa mina läsare om, och rekommendera, detta verkligt fina utflyktsmål så nära Umeå.

PS. Motormuseet hyllar ”Grus-Kalle” med både bild och bil. Det är mycket fint gjort. DS.

Höga kusten är verkligen ett vackert område. Men man slås av hur jobbigt det måste ha varit att ta sig fram i dessa trakter innan det fanns motorfordon. Tänk att gå upp och nedför backarna. Eller cykla. Mördande uppförsbackar och våldsamma nedförsbackar. Ovsett om du gick eller cyklade eller tog dig fram med hjälp av en häst. Och vilket jobb att bygga alla dessa, en gång, så vackra hur så högt uppe.

Vi åt middag i Bönhamn. Fläskkarre med potatissallad. Väl tillagat kött och kapris i potatissalladen. Mycket gott. Vi tänkte att vi skulle göra en utflykt någon med regn. Fredagen var den första regniga dagen. Annars har vädret var nästan bedövande vackert. Ett tag regnade det rejält. Men landskapet var fortfarande fantastiskt med dimman som kom smygande nedför alla sluttningar.

Det är dåligt skyltat till Bönhamn inne i Nordingrå. Om man kommer från fel håll. Vi kom från Gallsäter och missade avfarten som ligger strax intill ett nedlagt hamburgerställe. Kommer du från Ullånger är det utmärkt skyltat. Men det redde upp sig. Vi träffade en person som visade oss fel väg och en annan som visade oss rätt. Båda klagade på skyltningen. Det gör vi med. Det var tur att vi for i tid. Det fanns, som tur var, mat kvar då vi kom fram.

Det blir sviter då man har opererat sig på det sätt som jag har gjort. Men igår vågade jag dyka för första gången denna sommar. Det gjorde inte ont eftersom jag dök brant. Det är djupt intill bryggan. Kallt längst ned intill botten och 24-25 grader varmt intill ytan! Otroligt varmt. Jag har tyvärr kvaddat ett revben på något sätt. Det gör, helvetiskt, ont då jag kör bänkpress. Men som tur var gick det bra att både dyka – och simma. Det är just det här med bänkpressen som är så smärtsamt.

Men skam den som ger sig. I morgon, söndag, kommer jag att köra bänk igen. I ett gym. Idag åker vi nämligen hem från denna vackra och vilsamma plats. Det är alltid sorgligt att lämna ett ställe som man tycker väldigt mycket om.

”Underbart är kort”, som Povel Ramel sjunger.

Därmed har en av semesterns två veckor kommit, och gått. Men jag har, i alla fall, en hel vecka kvar på semestern. Vad ska man betona. Att hela-halva semestern har gått. Eller att hela-halva semestern finns kvar? Det kan vara svårt. För mig i alla fall.

Jag försöker tänka så här: I januari, under en kortare period, visste jag inte alls hur sommaren skulle gestalta sig. Blir detta den sista sommaren? Sådana tankar kom, och gick. Nu är jag frisk. Men kommer att stå under kontroll under tio år. För säkerhets skull. Jag blir oändligt tacksam, för allt, då jag tänker så. Men det går så snabbt att glömma hur hemskt allt var, under en kort tid, då jag kände att hela min existens var hotad. Det går sååå snabbt att komma in i gamla (dåliga) vanor igen.

Jag måste försöka ta vara på livet så gott det går. Och inte endast leva i ”nuet” då det är svårt (för då är det lätt). Jag måste även försöka leva i ”nuet” då livet är bra.

Vi får försöka göra det bästa även av den vecka som vi har kvar.

Men, tyvärr, underbart ÄR kort.

Dock, livet kan vara bra – även om det sällan är underbart.

Uppdaterad 0938.

Ingress
De flesta politiska händelser kan jag ignorera under mina två veckors semester. Jag hade nämligen endast tänkt skriva personliga bloggar under ledigheten.

Men Socialdemokraternas svek mot kurderna kan inte ignoreras. Detta grymma (s)vek har skett i två steg: först genom (S) reträtt gentemot Moderaterna när det gäller anslutningen till Nato, sedan genom gårdagens reträtt inför Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Om detta handlar del ett av denna blogg.

Jag kan inte heller ignorera ”logiken” i statsminister Magdalena Anderssons agerande: uppgörelsen med Erdogan är nödvändig för att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I del två av detta blogginlägg bemöter jag detta påstående – ett påstående som inte ens Magdalena Andersson själv trodde på så sent som den 8 mars i år.
_     _     _     _     _

Del ett: Reträtten för Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

Låt mig, återigen, påminna om att Magdalena Andersson var emot en Nato-anslutning så sent som den 8 mars i år. Hon ansåg då att detta skulle leda till att norra Europa ytterligare destabiliserades. Sedan kom Socialdemokraterna på att de måste ändra sig i fråga om Nato-anslutningen. Inte av säkerhetspolitiska skäl. Utan på grund av att Moderaterna kunde tänkas tjäna några väljare på att vara för en svensk Nato-anslutning – om S var emot. Det socialdemokratiska partiet svängde sedan snabbt i Nato-frågan på det mest toppstyrda sätt som tänkas kan. Därmed var det fritt fram för S-regeringen att lämna in en ansökan om medlemskap till Nato. Detta skedde i mitten av maj.

Sedan dess har S-regeringen tvingats krypa för Turkiets president, den islamistiska Muslimska brödraskapet närstående, Recep Tayyip Erdoğan. Denne har krävt eftergifter av Sverige som är förnedrande för S-regeringen. Och Erdogan har fått igenom sina krav. Avtalet är i tio punkter och kallas för ”Trilateral memorandum between Turkiye, Finland and Sweden”. Låt mig nämna två eftergifter:

1. Sverige kommer att slopa sitt stopp för vapenexport till Turkiet. Sverige har inte exporterat vapen till Turkiet sedan 2019. Skälet är Turkiets militära offensiv i norra Syrien – riktad mot kurderna där. Dessa kurder var de som bidrog till att besegra den Islamiska Staten / Daesh!
Men inte endast det. Sverige har dessutom lovat att landet även kommer att förändra sitt ramverk när det gäller vapenexport till andra Nato-länder. Sveriges och Finlands vapenexport kommer i fortsättningen att ske i en anda av solidaritet med andra Nato-länder (punkt sju i avtalet med Erdogan).

Kommentar: Innebörden av detta är att Sverige, med största sannolikhet, inte kommer att kunna stoppa vapenleveranser till något annat Nato-land vad detta land än gör.

2. S-regeringen slopar sitt stöd till de kurdiska organisationerna. Stödet till de kurder som hela världen står i tacksamhetsskuld till, på grund av att de stred i främst ledet mot Islamiska Staten / Daesh, offras nu av Socialdemokraterna. 
Tidigare har Socialdemokraterna uttalat att de stöder det kurdiska) självstyret i nordöstra Syrien. I detta sammanhang har (S) även sagt sig vilja ”fördjupa” sitt samarbete med PYD (Demokratiska unionspartiet), stötta återuppbyggnaden efter kriget samt den nödvändiga, framtida, kampen mot Islamiska Staten /Daesh. Socialdemokraterna har även uttalat att organisationerna YPG / YPJ har en central roll att spela i detta arbete. Men nu lovar alltså Sverige, och Finland, att inte stötta dessa organisationer (punkt fyra i avtalet med Erdogan).

Kommentar: Återigen sviks kurderna. Inte endast Erdogan i Turkiet har anledning att fira. Även Syriens president Bashar al-Assad har anledning att glädjas. Socialdemokraterna i Sverige offrar sitt stöd till de kurder som alla står i tacksamhetsskuld till på grund av deras kamp mot Islamiska Staten / Daesh. Detta för att Erdogan ska släppa in Sverige i Nato. S offrar alltså sitt stöd till kurderna för, eventuella, valtaktiska fördelar inför den 11 september. Men egentligen det är värre än så.

Sammanfattning.
Om punkt fyra och punkt sju i avtalet med Erdogan läggs samman är det ingen överdrift att säga följande: Snart kan Turkiet importera vapen från Sverige för att sedan använda dessa mot just de kurder som vi alla står i tacksamhetsskuld till för deras kamp mot Islamiska Staten / Daesh. Det är alltså inte endast sitt stöd till kurderna som (S) offrar. S-regeringen offrar även kurderna. Och detta för eventuella taktiska fördelar gentemot M i valet …

Detta svek från S riskerar att kosta liv – och kommer inte att glömmas. Jag hoppas att Socialdemokraterna inte har glömt att det just är de kurder som de sviker som håller mördarna från IS / Daesh som fångar åt en rad länder. Bland annat åt Sverige. Vilka kurder, och andra folk i förskingringen, kan lita på S efter detta? Priset för detta kan bli högt för S.

Glöm inte att Sverige även ska godkännas av alla Nato-medlemmars parlament. S-regeringen kan tvingas till nya eftergifter. Inte minst av Erdogan via parlamentet i Turkiet.

_     _     _     _     _

Del två: Påståendet att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet.

Sverige ansöker om medlemskap i Nato samtidigt som denna USA-ledda militärallians genomgår en dramatisk förändring. Nato (North Atlantic Treaty Organization) grundades 1949 på initiativ av USA som ville skapa en politisk och militär allians riktad mot Sovjetunionen. Grundtanken med alliansen var att ett angrepp på en medlemsstat skulle anses utgöra ett angrepp på alla (artikel 5). Nato skulle bestå av USA, Kanada och olika europeiska stater. Under mer än 70 år har Nato, geografiskt sett, handlat om Nordamerika och Europa. Som det var tänkt. Men nu är det USA:s mål att Nato ska spela en global roll.

Sedan 2020 har militäralliansen tagit konkreta steg i syfte att kunna spela en militär och politisk roll även i Asien och Stilla havet. Detta genom Natos fördjupade samarbete med Australien, Sydkorea, Nya Zeeland och Japan. På Natos hemsida kallas detta för en ”milstolpe” i militäralliansens utveckling samtidigt som en ny global attityd lanseras. I praktiken innebär detta att USA, under Natos flagg, mobiliserar Europa samt Australien, Japan, Sydkorea och Nya Zeeland som förstärkning i sin kraftmätning med Kina. Detta ökar risken för ett storkrig.

USA-initiativet Nato var redan från första början även en politisk allians. Detta har sällan märkts tydligare än idag. Inte sedan åren direkt efter andra världskriget har USA påverkat den politiska debatten i Europa så direkt som idag. USA:s politiska press på Europa sker främst genom Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Politiskt agerar Natos generalsekreterare Stoltenberg som USA:s ambassadör i EU. Dennes åsikter tillmäts helt plötsligt större vikt än europeiska stats- och regeringschefers. Ett exempel är Stoltenbergs uttalanden den 19 juni 2022. Då sade Natos generalsekreterare, helt i Joe Bidens anda, att kriget i Ukraina kan komma att vara i flera år! Istället för att betona behovet av en snar och rättvis fred betonade Stoltenberg att världen måste förbereda sig på kostnaderna för detta fleråriga krig – både de militära och de ekonomiska. Ingen utrikes- eller försvarsminister från EU har vågat säga emot. Detta trots att de ekonomiska kostnaderna som Stoltenberg talar om kan bli fullständigt förödande – främst för Afrika, men även för Europa och resten av världen.

Nato håller på att utvecklas till en USA-ledd militärmaskin i vilken planen är att EU samt Australien, Sydkorea, Nya Zeeland och Japan ska ingå. Nato överger rollen som ”Atlantpakt” för att bli en global aktör med siktet inställt på Kina.  Risken för att Sverige dras in i ett storkrig ökar därför då landet går med i Nato!

Vår kritik mot Nato innebär inte ett stöd för Ryssland eller Kina.

Däremot för Arbetarpartiet en kamp för den demokratiska rätten till en tredje ståndpunkt. En sådan, tredje, ståndpunkt innebär att varken stötta USA / Nato, eller Kina och Ryssland. Vi är inte ensamma. Vi intar samma position som de länder som representerar en majoritet av världens befolkning intar.

Foto: Jan Hägglund

Jag, och den kvinna som jag är gift med, bor i ett mindre hus 50 meter från detta paradis. Hon tillbringar stora delar av tiden i solen på bryggan. Eller i vattnet. Jag tillbringar den mesta tiden, i skuggan, läsandes en bok om Harry Bosch samtidigt som jag tittar på allt detta vackra. Vi får båda ta det försiktigt med solen. Vi kom hit i lördags och det har varit ett otroligt fint väder alla dagar! Mer kan man inte begära.

Jag älskar att se landskapet – vattnets blåa färgnyanser och kluckande ljud, sjöns form, de skogklädda kullarna och himlen – badande i solljus. Men helst utifrån en skuggig plats. Innan mitt skägg blev grått var det rött. Jag har inte mycket pigment, är väldigt känslig för solen och får därmed ta det mycket försiktigt. Men det viktiga, för mig, är att få sitta ute och ”skåda” sommarvärmen. Men inte känna solen. Det pallar jag inte.

Jag har givetvis med mig en massa onödigt. Både filmer, musik ”nyttiga” böcker . Men i slutänden räcker alltid teven, radion och en deckare – helst om Harry Bosch. Men, om jag inte hade med mig allt onödigt skulle jag inbilla mig att jag saknade det jag inte hade med mig.

Däremot använder jag träningsredskapen.

Jag har med mig tre hantelpar. Två lätta och ett tungt. Plus två par träningsband av olika styrka. Med detta kan jag träna allt. Inte lika bra som i ett gym. Men ändå. Jag har, tro det eller ej, klarat av ett (1) träningspass: Marklyft, Bänkpress, Hantelrodd samt Ländrygg. I början av året, före min operation, har jag lyckats skada (troligen) ett revben på höger sida. Det gör väldigt ont, på höger sida givetvis, då jag kör bänkpress. Men det vore ju dumt att inte passa på och träna då det blir svalare på kvällarna. Och vill man bli fin (stark) får man lida pin. Smärta är härdande – säger den dumme.

Platsen där vi bor ligger en kort bit söder om Ullånger. Inåt landet. Men bara 2 km. Vi ska göra en dagsutflykt, i morgon tror jag, till höga kusten och äta. Hon jag är gift med hittade denna plats på våren 2011. Detta är femte gången som vi tillbringar sommaren här. Titta på bilden, igen, så förstår ni varför. Det är nämligen ALLTID fint väder på denna plats. Eller nästan alltid. Eller oftast.

Jag brukar tänka på denna plats – på sjön, vattnet, färgerna, ljuden och vilan, exempelvis i slutet på januari då det är kolsvart ute rdan 16.00 och vi i Arbetarpartiet träffas en söndag eftermiddag/kväll för att förbereda ett möte med Umeå kommunfullmäktige. Nu är det den tiden och den platsen som vi har längtan så mycket efter. Ett av mina stora problem är att leva i ”nuet”. Även då nuet är fantastiskt. Jag har extremt lätt för att älta alla mina misstag i det förgångna – samt fundera på vad jag borde göra bättre framöver. Svårigheten att leva i nuet blir ännu svårare under ett valår. Med endast två veckors semester.

Men platsen och vädret underlättar. Och boken om Harry Bosch. Och smärtan i höger sida då jag kör bänkpress med de tunga hantlarna.Mest underlättar kvinnan som jag är gift med. Och rapporterna från dottern om hur hon har det. Plus samma rapporter från fruns grabb.

Det slår mig just nu att det är svårt att leva i nuet – då livet är bra. Det är faktiskt mycket lättare att leva i nuet då livet är skrämmande. För mig i alla fall. Tyvärr tror jag inte att jag är ensam om denna åkomma.

Jag har det fantastiskt bra just nu. Det gäller att fatta det också. Jag ska strax plocka upp boken om Harry Bosch. Han behöver lite hjälp, stackarn, då han blivit lite till åren. Harry brukar hjälpa mig att leva i nuet – även om hans nu är en fiction. Harry bor i Los Angeles. Jag har varit där. Två gånger. Böckerna är skrivna så skickligt att även jag kan orientera mig, geografiskt, i handlingen. En sak är klar. Harry skulle trivas där jag är just nu. I flera dagar. Men inte mer. Los Angeles är hans plats. Min är Berghem. Men, den plats där jag befinner mig just nu (se bilden ovan igen) är den finaste semesterplats som jag vet. I Sverige.

Jag hoppas att du som läser detta har en lika fin sommar som jag har. Och att du har förmågan att uppskatta den = sommaren. Jag hoppas att du kan leva i nuet – även då livet känns bra.

Vi hörs.

Semester!

Det är svårt med semester – speciellt under ett valår. Men det gäller att se humorn i det hela.

Först drar jag alltid ned på antalet semesterveckor under ett valår från fyra till två. Så det blir två veckors sommarsemester denna ”valsommar”. Som alla förstår inbillar jag mig att jag är oumbärlig. Sedan brukar jag listigt förlänga den tid då jag arbetar extra hårt före semestern. Detta för att få tillräckligt mycket gjort, i förväg, för att kunna ”känna” mig ledig under semestern och inte endast vara fysiskt frånvarande från arbetsplatsen. I år arbetade jag extra hårt under två månader (jag var huvudansvarig för att färdigställa vårt Handlingsprogram). Alltså: två månaders extra hårt arbete för att kunna vara ledig i två veckor. Okej. Jag överdrev nog lite. Det var sex veckors extra hårt arbete för att kunna vara (även mentalt) ledig under mina två semesterveckor.

Men sedan: Det är verkligen svårt att gå ned i varv under en semester? Själv brukar jag ta en vecka på mig för att gå ned i varv (då tänker jag på allt som jag borde ha gjort men inte hann göra, åtminstone inte tillräckligt bra, plus att jag fortsätter att skriva bloggar och insändare, och ringa till jobbet och ge andra ”goda råd”, samt gå på något ”litet” möte). Den sista semesterveckan brukar jag sedan använda till att gå upp i varv (fundera på vilka arbetsuppgifter som nu ligger och väntar, ringa till jobbet och ställa frågor om detta, och då passa på att ge andra ”goda råd”, samt åter börja skriva politiska bloggar och insändare plus gå på något ”litet” möte). De semesterveckor som jag brukar känna mig mentalt ledig på är semesterveckorna två och tre. Semesterveckorna i den breda mitten. Problemet är att det just är semesterveckorna två och tre, de i mitten, som jag har rationaliserat bort eftersom det ju är valår. Jag har alltså två veckors semester och brukar använda den första till att gå ned i varv och den andra till att gå upp i varv. Det hela påminner om vissa plastförpackningar för ost som fanns (enligt ryktet) under 70-talet. På dessa stod det ”ät inte de skivor som ligger närmast plasten”. Det blev problem då vissa plastförpackningar endast innehöll två skivor ost …

Åter till semestern. Det bestående är, i alla fall, att jag hann arbeta extra hårt under sex veckor för att kunna ta semester. Det gjorde att jag inte oroade mig lika mycket som jag annars skulle ha gjort för den sjukdom som jag har fått veta att jag har blivit av med enligt vad läkarna kan mäta och se. Och för detta är jag oerhört tacksam. Tack alla ni som skrivit och hälsat på andra sätt.

Givetvis lyckades jag arbeta på midsommarafton. Allt annat hade ju varit direkt skamligt. Men jag ska erkänna att började dagen med att vara ledig och åka till till Klabböle för att besöka Kraftverksmuseét tillsammans med den kvinna jag är gift med plus två kompisar. Bra träning var det att gå nedför backen och sedan upp igen. Vi hann höra de sista tonerna av ett uppträdande och se barn dansa då vi kom. Så det blev ett midsommarfirande även detta år – trots arbete senare på kvällen. Jag skrev ett valflygblad (hoppas att det inte händer något som gör att det jag skrev hinner bli inaktuellt under min semester).

Detta är alltså min första semesterdag. Och det är svårt med semester – speciellt under ett valår – och extra svårt blir det om man är dum i huvudet. Som jag.

Hur ska jag, och liknande personer, göra för att få någon (mental) ledighet på semestern? Svaret är – lämna stan. Man behöver inte åka långt. Om några timmar ska vi åka till en plats i höjd med Höga kusten. Fast inåt landet. Med ett bra boende med utsikt över en vacker sjö i vilken vi kan bada. Självklart tillsammans med mycket läsning, många filmer på DVD, musik på CD-skivor och träningsredskap. Allt för att lugna mitt dåliga samvete för att jag inte ska hinna vara tillräckligt aktiv på semestern och kunna ”ta igen” det som jag inte hunnit göra innan semestern.

Så dumt. Då jag väl kommer dit vi ska (vi har ofta åkt just dit) brukar jag endast kasta en blick på allt som jag har tagit med och sedan brukar jag nöja mig med en deckare, under ett parasoll, och dagsutflykter. Men det är roligt att packa allt man inte behöver. Och fysiskt tungt.

Ha en bra semester, käre läsare

Vi hörs. För nu ska jag packa allt jag inte behöver.

PS. Jag har givetvis datorn med. Det kan ju hända något… DS.

Våra motståndare har infört en gräns på
3 % för att få bort oss från fullmäktige. Det handlar
om S, M, V och C. Dessa angrep även KD, MP, L, SD och FI.
Låt inte Lindberg + Ågren segra. Rösta på AP den 11 sept
_     _     _     _     _

Ingress
På gårdagens kommunfullmäktige debatterades, förutom Umeå kommuns budget för 2023, även ett nytt arvodesreglemente för främst kommunens arvoderade politiker (de som betalas av skattemedel för att arbeta politiskt på hel- eller deltid). Vi övriga är fritidspolitiker. Innan jag går vidare vill jag passa på att nämna följande: I slutet av förra året framkom att de två mest framträdande kommunalråden i Umeå, Hans Lindberg (S) och Anders Ågren (M), fick 28 000 respektive 21 000 kronor extra i månaden för att samarbeta med sina egna partikamrater i Region Västerbotten (landstinget).

Umeå kommun har bland de högsta arvodena för kommunpolitiker i Sverige! I en granskning gjord av Dagens Samhälle hamnade kommunalrådet Hans Lindberg (S), med sitt årsarvode på 1 149 420 kr, på sjätte plats bland Sveriges bäst betalda kommunalråd. På tio-i-topp listan återfinns nio moderater – och Hans Lindberg. Grattis Hans. Det är viktigt att hålla svälten borta från dörren.

Trots att de arvoderade politikerna – både från S+Mp och från borgerligheten – inte var underbetalda tidigare innebar förslaget att många arvoden skulle höjas inför nästa år! Beslutet var stötande. Arbetarpartiets ledamöter röstade inte för dessa ökade arvoden. Istället yrkade vi på att arvodesreglementet skulle återremitteras och göras om utifrån nedanstående principer:

Fritidspolitiker
1) Den huvudsakliga ersättningsformen skall vara ” ersättning för förlorad arbetsinkomst”. De ledamöter som sitter i Umeå kommunfullmäktige, eller i en nämnd typ Äldrenämnden, och som inte har någon förlorad arbetsinkomst (t.ex. pensionärer och studenter) ska istället få ett arvode. Grundregeln ska alltså vara att en politiskt förtroendevald inte ska få både arvode och ersättning för förlorad arbetsinkomst. Sedan kan det uppstå speciella situationer då en pensionär eller student arbetar.

Hel- eller deltidsarvoderade politiker
2) När det gäller ersättningsnivåerna för hel- eller deltidsarvoderade har detta två sidor: Den ena sidan handlar om att de förtroendevalde i en kommun av Umeås storlek har ett stort ansvar och inte minst medias ögon på sig. Ansvaret innebär att den förtroendevalde förväntas vara till gänglig både på kvällar och helger, vilket bland annat sannolikt kommer att påverka den förtroendevaldes privatliv.

Den andra sidan består av risken för att förtroendevaldas ersättningsnivåer blir så höga att de börjar leva i en annan verklighet än huvuddelen av väljarna. Ersättningsnivåerna för, i första hand, heltidsarvoderade förtroendevalda politiker bör därför motsvara exempelvis rektorer med ansvar för större gymnasieskolor eller högre polisbefäl eller överläkare.

Den heltidsarvoderade ska inte ha någon annan, betald, sysselsättning.

Allmänt
3) Alla ersättningar till förtroendevalda politiker ska ge rätt till sjukersättning och pension – som i övriga samhället.

4) En heltidsarvoderad förtroendevald politiker i Umeå kommun ska inte kunna erhålla sidoinkomster från exempelvis Region Västerbotten, SKR eller Nordeas styrelse. Kontakter med omvärlden ska ingå i det arbete som en heltidsarvoderad förväntas utföra.

5) En hel- eller deltidsarvoderad förtroendevald politiker har inte samma anställningstrygghet som en tillsvidareanställd. Den som arbetat som kommunalråd under tre mandatperioder, från exempelvis 38 år fyllda fram till 50-årsdagen och då förlorar ett val, eller sina partikamraters förtroende, har små chanser att återfå det arbete som den förtroendevalde tidigare lämnat. Det måste därför finnas ett Omställningsstöd under den tid då den tidigare politikern söker arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. De principer som gäller i Umeå kommun idag, för hur länge en arvoderad får behålla sina arvoden, bör kvarstå. Detta med ett tillägg: Det ska inte gå att både få ut denna ersättning och samtidigt ta emot lön, utom då lönen är lägre än ersättningen från kommunen som då täcker mellanskillnaden.

Avrundning
Jag blev invald i Umeå kommunfullmäktige första gången år 1991. Kritiken mot höga politikerarvoden har varit en röd tråd för oss i Arbetarpartiet under alla år. För 30 år sedan var gapet mellan politikernas arvoden och vanliga medborgares löner långt mindre än idag. Antalet fritidspolitiker var också större. Idag lever många förtroendevalda verkligen i en helt annan verklighet än huvuddelen av väljarna.

PS. Den näst bäst betalde regionpolitikern i Sverige heter Peter Olofsson. Han är ordförande i regionstyrelsen för Region Västerbotten och tjänar 98 746 kr i månaden. Och Olofsson är socialdemokrat, även han. Grattis Peter. DS.

I januari satt jag sent på jobbet och skrev in ”PI-RADS 5” (plus några bokstäver till) i sökfältet. Förklaringen var ungefär så här: Mycket hög sannolikhet för kliniskt signifikant cancer … Det är graderingen 5 gör denna slutsats så gott som oundviklig. Det är bättre med en 4:a eller en 3:a, och så vidare.

I sitt liv får man ett antal besked som skakar om ens värld hårdare än andra. Detta var ett sådant. Jag minns att jag satt och stirrade på orden. Och den fråga som infann sig var, naturligtvis, om jag skulle dö på grund av det jag just läst. Jag är född 1953. Då jag växte upp användes ofta begreppet ”kräfta” om cancer. Och på den tiden dog nästan alltid de som fått diagnosen cancer. Så är det inte idag. Den typ av cancer som jag (”med hög sannolikhet”) hade fått hade en god prognos – förutsatt att den hade upptäckts i ett tidigt skede. Men jag visste inte om ifall de ”misstänkta fynden” hade upptäckts i ett tidigt skede, den kvällen, på jobbet. Och jag kunde inte frigöra mig ifrån den laddning som cancer har för folk i min generation – en dödsdom. Eller näst intill.

Jag var inte helt oförberedd.
Steg ett på denna resa hade varit ett likaså misstänkt blodvärde som, tidigare, hade fått min distriktsläkare att reagera. Kraftfullt. Han sände mig så snabbt som möjligt till NUS för provtagning. Syftet var att utesluta, främst, cancer. Eller att bekräfta förekomsten av cancer.

Steg två blev att en specialistläkare på NUS kände med händerna och kompletterade detta med en ultraljudsundersökning. I detta läge såg allt ut att vara okej. Det var ett bra besked.
– Men för säkerhets skull ska vi göra en magnetröntgen, berättade läkaren. I detta läge uppfattade jag att vi, både läkaren och jag, hyste förhoppningen att en magnetröntgen skulle ”fria” och inte ”fälla”. Alltså, för säkerhets skull, en magnetröntgen. Detta blev steg tre i undersökningen. Det är väldiga krafter igång inne i ”tunneln” i samband med en magnetröntgen. Det ryckte starkt i vissa av mina ryggmuskler. Det var faktiskt en fascinerande upplevelse.

Jag väntade sedan – med en blandning av oro och förhoppning, förhoppning och oro – på brevet med de 60-talsinspirerade bokstäverna RV i vänstra hörnet. Då jag fick brevet öppnade jag det genast med förväntningen att det skulle stå något som bekräftade att det inte var någon fara – i linje med den fysiska undersökningen plus ultraljudet. Men istället stod det, kort och koncist, att magnetröntgen skulle följas upp med ett nytt besök på NUS för en biopsi-provtagning. Då jag läste detta brev, som alltså inte innehöll ett ”friande” i linje med den fysiska undersökningen och ultraljudsundersökningen, utan istället ett fjärde steg i form ett biopsiprov så förstod jag att jag hade cancer. Det var som när jag fick beskedet om sjukdomen Sarkoidos många årtionden tidigare (som jag är fri ifrån).

Men jag ville ändå kämpa emot ett cancerbesked. Redan dagen därpå ringde jag till mottagningen för att få reda på vad som magnetröntgen hade visat, och som motiverade ett fjärde steg, i form av biopsiprover. Jag fick veta att det fanns ”två misstänkta fynd” samt att det gick att läsa mer på 1177. Samtidigt avråddes jag från att läsa själv. Det var ett mycket bra råd. Men då jag samtidigt hade fått redan på att det fanns ”två misstänkta fynd” blev det helt omöjligt att inte läsa mer på egen hand. Jag stod emot ända till kvällen. Men då var jag tvungen att läsa om dessa ”två misstänkta fynd”.

Det var i detta läge som jag slog in ”PI-RADS 5” i sökfältet och sedan kunde läsa att siffran 5 innebar, mycket hög sannolikhet, för klinisk signifikant cancer. Det var inte roligt alls. Det var värre än hemskt.

En mycket kort tid därefter skrev jag till specialistläkaren på NUS och berättade att jag inte ville befinna mig i den fruktansvärda ovisshet som jag befann mig i. Jag ville veta om det jag drabbats av var obotligt. Eller om det fanns hopp. Till min oändliga tacksamhet fick jag fick ett mycket snabbt svar i form av ett telefonsamtal. Det var ett av de bästa telefonsamtal som jag någonsin har fått. Det fanns hopp! RADS 5 var, delvis, en subjektiv bedömning. Specialistläkaren sade bestämt att det jag hade gick att bota. Nu gällde det att gå vidare till biopsiprovtagningen.

Tack vare en kompis, en röntgenläkare, fick jag veta att det fanns något som hette Gleasonskalan och Gleasonsumma. Och efter biopsiprovtagningen, och utvärderingen av denna, förstod jag att det verkligen fanns hopp om livet. Det blev lättare att andas igen. Men ett kort tag var det tungt att leva – eftersom jag inte visste hur länge jag skulle just leva. Eller vilken behandling som jag skulle genomgå och hur denna i så fall skulle påverka livet.

För sju veckor sedan genomgick jag en avancerad operation med avancerad utrustning och metod (steg fem). Detta i syfte att avlägsna cancern. Varje dag sedan dess påminns jag om denna operationen på grund av de biverkningar som den har inneburit. Men biverkningarna har minskat vecka för vecka. Nu har jag också fått ett besked vars innehåll är ungefär så här: a) utifrån dagens teoretiska kunnande, b) och praktiska erfarenheter, c) samt existerande mätmetoder, kan ingen cancer längre spåras. Detta är ett så tydligt besked som någon kan få. Operationen för att avlägsna cancern lyckades.

Jag är oerhört tacksam mot sjukvården och mot dess anställda. Jag vill tacka de läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som jag mött under denna resa från oro till förtvivlan, från förtvivlan till hopp, från hopp till glädje.

Vad den avancerade operationen, två dygns inläggning i samband med operationen samt massor av rehabiliteringsartiklar kostade? Mig kostade det 220 kronor …
Jag tillhör de som anser att vi får en hel del för skatten.

Återigen: Tack alla ni på NUS och på vårdcentralen som har stöttat mig!
Tack alla vänner och bekanta som har hört av sig i samma ärende!
Tack, tack och åter tack.

Janne

Våra motståndare har infört en gräns på
3 % för att få bort oss från fullmäktige. Det handlar
om S, M, V och C. Dessa angrep även KD, MP, L, SD och FI.
Låt inte Lindberg + Ågren segra. Rösta på AP den 11 sept
_     _     _     _     _

Ingress
För en tid sedan kunde vi läsa om bristen på vikarier inom äldreomsorgen i Umeå kommun inför sommarens semestrar. Det saknades mer än 150 personer. Ledningen i Umeå kommun sade att detta var en ny situation, enligt lokalmedia.

Del ett
Att för få söker sig till äldreomsorgen är tyvärr begripligt. Under snart 30 år har grundbemanningen präglats av nedskärningar. I början av 90-talet gick det 0,9 årsarbetare på varje brukare. Idag ligger denna siffra på cirka 0,5. Det betyder att ett arbetslag på nio personer idag är nere på fem personer! Men antalet brukare som arbetslaget ska ta hand om har alltså inte minskat. Däremot har brukarna en högre medelålder idag och är därför oftare multisjuka. Detta beskriver den grundläggande utvecklingen inom äldreomsorgen. Till detta ska läggas tätare helgtjänstgöring och fler delade turer. Självklart har detta skapat en hårdare arbetsmiljö.

Del två
Då hälsoschemat infördes brast kommunikationen med personalen. Igen. Kommunikationen mellan ledning och personal har tidigare brustit, exempelvis i samband med det s.k. lustkontrakten 2010 och när det gällde sättet på vilket heltidstjänsterna infördes 2016.

Del tre
Det finns exempel på att erfaren och yrkeskunnig personal har sagt upp sig. Exemplen på detta är alltför många. Ofta är skälet att personalen vill ge mer till brukarna än vad som är möjligt utifrån personalens förutsättningar. Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå svårigheten med rekryteringen både av fast personal och sommarvikarier. Många av de anställda slits ned av arbetet. Både fysiskt och mentalt.

Del fyra
För att vända utvecklingen inom äldreomsorgen måste personaltätheten öka. Men det krävs även andra åtgärder för att göra yrket attraktivare. För att locka nya till äldreomsorgen i Umeå behövs även en ”karriärstege” för de anställda.

Karriärstegen borde bland annat innehålla följande:
* Grundutbildning: Alla som arbetar inom äldreomsorgen måste ges minst en utbildning till vårdbiträde – vilket inte är fallet idag,
* Språkutbildning: Alla som behöver måste genomgå undervisning i svenska språket,
* Vidareutbildning A: Vårdbiträden ges möjlighet till undersköterskeutbildning,
* Vidareutbildning B: Undersköterskor ges möjlighet att specialisera sig exempelvis inom demensvård, psykiatri eller handikappomsorg,
*Betald vidareutbildning: Kommunen måste bidra med lön under utbildningstiden,
* Utbildning ska löna sig: Den som har vidareutbildat sig måste märka detta i lönekuvertet.

Avslutning
De lagstadgade basverksamheterna måste prioriteras. En sådan satsning på äldreomsorgen är inte gratis. Men den är absolut nödvändig. Äldreomsorgen är en av kommunens lagstadgade basverksamheter. Och basverksamheterna måste prioriteras. framöver. Detta ingår i Arbetarpartiets Alternativbudget. Och har så gjort under en väldigt lång tid.