Ingress – en repetition
I det förra blogginlägg som jag publicerade den 25 augusti hade en partikamrat till mig refererat och kommenterat rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?”

Rapporten visar hur enskilda anställda, och verksamheterna i Göteborgs kommun, påverkas av kriminella nätverk och av bärare av hederskulturens normer. Rapporten var djupt skrämmande. Det var häpnadsväckande hur djupt de kriminella nätverken, och de hederskulturella normerna, hade trängt in i kommunens verksamheter. Bland det mest skrämmande var hur tafatt som de politiskt ansvariga, de kommunala myndigheterna och staten, svarade på denna uppenbara utmaning från kriminella nätverken och från hederskulturens bärare. De kriminella, och de personer som bär upp hederskulturens normer, verkade möta ett mycket svagt och oorganiserat motstånd. Vissa delar av rapporten pekade faktiskt på det motsatta. Det vill säga att enskilda och modiga anställda som stod för de demokratiskt stiftade lagarna – och för de demokratiska traditionerna inom kommunens verksamheter som vilar på lagarna – mot kriminella och mot bärare av hederskulturen fick ofta inget stöd från kollegor och chefer. De kunde tvärt om bli ansedda som besvärliga och bestraffas genom att bli kallade för rasister och till och med få minskade budgetramar för sin verksamhet!

Rapporten från Göteborg är alltså en mycket skrämmande och omskakande läsning. Men rapporten visar också på något positivt. Rapporten visar att många anställda inser vad som pågår och reagerar mot det växande inflytandet från kriminella nätverk och klaner. Rapporten gav intryck av att en majoritet av de intervjuade verkar uppfatta problemen och kunde berätta om problemen på ett insiktsfullt sätt. Hur ska Göteborgs kommun och staten ta tillvara på de positiva inslagen i rapporten?

Vad ska samhället göra för att skydda sig mot kriminalitet, och försvara de lagar som utmanas av hederskulturens normer?

Några saker som är uppenbara om än inte uttömmande:

1. Det första består i att erkänna problemens omfattning och djup. Rapporten visar nämligen att problemen är så stora inom vissa stadsdelar att samhället, via myndigheterna, måste inleda en medveten motoffensiv riktad mot de kriminella nätverken, och mot bärarna av de hederskulturella normer, som hotar samhällets institutioner och deras demokratiska arbetssätt. Det handlar helt enkelt om att samhället måste ”återta kontrollen” av vissa stadsdelar. Detta genom att se till att lagarna, och de värderingar som bygger på lagarna, blir de dominerande inom de mest utsatta stadsdelarna, stadsdelar där det har etablerats parallella samhällsstrukturer.

2. En motoffensiv måste ha en flera kraftkällor. En av de viktigaste kraftkällorna finns hos de anställda inom Göteborgs kommun.Hur sla då denna kräftkälla kunna tas tillvara. Rapporten beskriver att de modiga och insiktsfulla anställda ofta känner sig ensamma. Arbetet för den del av personalen som utsätts för den starkaste pressen måste, så långt det bara är möjligt, organiseras så att ensamarbetet måste elimineras.

3. Personalen måste känna att de har chefernas stöd (förutom att de kan söka stöd hos varandra). Cheferna har ett väldigt ansvar i att vända den tystnadskultur – som rapporten riktar svidande kritik emot – till en kultur där de anställa vågar tala om problemen. Exempel på sådana arbetsplatser är bland annat socialtjänst och skolor. Här måste det till en helt ny attityd. Anställda som tar konflikter med bärare av hederskultur och representanter för kriminella nätverk ska inte behöva tveka ett ögonblick på att de kan räkna med stöd från sin kommunala arbetsgivare och från cheferna inom kommunen. Det kan handla om stöd med att upprätta en anmälan, vittna för polisen, klara av alla steg i en rättegångsprocess. Rapporten säger att de anställda som har fått stöd i sådana situationer har gått stärkta ur händelsen. Till detta kan läggas att det krävs fler anställda. Bland annat för att eliminera ensamarbetet inom utsatta verksamheter – som socialtjänst och skolor.

4. Kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser. Men de anställda på socialtjänst och skolor och måste känna sig säkra till liv och lem. Detta kräver att kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser återinför. Dessa fanns på 1970 och -1980 talen. Deras roll var att ständigt finnas ute i bostadsområdena. Och de skapade sociala band till befolkningen. Idag kommer denna uppgift att bli ännu viktigare – om brott ska kunna förebyggas och lösas. Kvarterspolisens och den fotpatrullerande polisens ständiga närvaro är en förutsättning för att de boende på vissa stadsdelar överhuvudtaget ska våga tala med polisen.

Men idag måste även kvarterspolisen stå för säkerheten och stöd till de som exempelvis arbetar inom socialtjänst och vårdcentraler, skolor och ungdomsgårdar (grupper som utsätts för påtryckningar). De sociala banden innebär slutligen en säkerhet för poliserna själva. Tyvärr har kvarterspoliserna försvunnit och traditionen att patrullera till fots har minskat.

5. Insikten om att kampen mot den klanstruktur som finns i vissa bostadsområden kommer att ta tid. Ett grundläggande inslag i denna kamp är att de boende i en stadsdel kan räkna med att de poliser de kanske vågar börja tala med efter ett år kommer att stanna kvar. Annars rasar alla positiva band som håller på att byggas upp att raseras.

6. Ett annat grundläggande inslag handlar om att bekämpa arbetslösheten. En person som nyss kommit till Sverige, och som inte har ett jobb, men bor i ett utanförskapsområde hamnar lätt utanför samhället. Och frågan kommer att ställas på sin spets: vilken identitet kommer denna person att få? Den som inte har ett arbete för heller inga svenska arbetskamrater – vilken naturligtvis minskar motivationen att lära sig svenska. Den som inte har ett arbete ställs också utanför gemensamma försäkringssystem vid exempelvis arbetslöshet och sjukdom. Dessa system utgör en styrka i det svenska samhället. För de som får ta del av dem.
Den som inte har ett arbete att livnära sig på, kan aldrig uppnå känslan av att ta kontroll över sitt eget liv. Den personen kommer inte att ha en lön som gör det möjligt att låna till ett hus eller en lägenhet. Detta gör att en sådan person, för att få en identitet, kan komma att vända sig klanstrukturerna. En invandrare (flykting) som går arbetslös länge kommer sannolikt att söka sig till sina landsmän för att ”höra hemma” någonstans. Och särskilt till sina släktingar om det finns sådana. Det är hos landsmän och släktingar som den arbetslöse måste vända sig om de behöver låna pengar. Den arbetslöse får inte låna på banken.

När det gäller kampen om en nyanländs identitet – ska personen bli en utlandsfödd del av det svenska samhället, med språkkunskaper och lojalitet mot arbetskamrater, fackföreningen och det svenska samhället i stort, eller ska den nyanlände få en identitet av och lojalitet mot klanen och dess strukturer – utgör arbetet och arbetskamraterna ett avgörande inslag.

Avrundning
Det finns mer som måste diskuteras. Behovet av ”säkra” ungdomsgårdar där umgänge över etniska gränser skulle vara möjligt, behovet av att bekämpa knarklangare och drogliberaler, med mycket mera. Men hör ovan finns några viktiga punkter.

En slutsats som vi drog av rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?” är att det i slutänden handlar om en kamp om själarna. Vilken identitet ska en nyanländ flykting få? Det är med denna frågeställning i bakhuvudet som vi arbetar.

Jag publicerar ibland andras artiklar då de är så bra och viktiga att de förtjänar den största spridning. Artikeln nedan är skriven av Patrik Brännberg som representerar Arbetarpartiet i Umeå kommunfullmäktige.

”Ny rapport ger skrämmande bild av kriminella nätverks inflytande i Göteborg

Rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?” visar hur kriminella nätverk och hederskulturella normer påverkar anställda och verksamhet i Göteborgs kommun och är en lika häpnadsväckande som skrämmande läsning. Rapporten bygger på djupintervjuer med en lång rad anställda inom Göteborgs kommun. De har fått berätta om situationer i arbetet där de har upplevt att kriminella nätverk eller hedersstrukturer påverkat verksamheten. Rapporten beskriver hot mot anställda, chefer som tystar anställda som slår larm samt anställda som tvekar att polisanmäla hot. Rapporten drar slutsatsen att ” kriminella strukturer har en stor påverkan på stadens verksamheter”.

Rapporten skriver att det ”i vissa områden finns en känsla av att kriminella strukturer kontrollerar området”. Kriminella gäng ”övervakar de boende, polisen och stadens anställda”. Gängen noterar ”vem som pratar med polisen efter en händelse”. Med hjälp av drönare håller de koll på om polis är på väg och kan i sådana fall avbryta narkotikahandeln. Brott sker öppet och stadens resurser används för brottslighet. Det kan handla om att ”narkotika förvaras i lokaler som tillhör kommunen”. Anställda som upptäcker brottsligheten slår inte larm, i rädsla för hämndaktioner från de kriminella nätverk som dominerar stadsdelen. Andra anställda berättar att de, när de påbörjade sitt arbete i ett utsatt område, blev filmade av ett gäng på ca 20 män när de anlände till jobbet. Gänget vill visa att de vet att den nyanställde börjat jobba i området. ”Att man blir filmad, det är självklart”, citeras en av de intervjuade.

Personal vittnar om otrygghetskänslor när ärenden rör personer eller grupperingar med ett känt våldskapital. Många menar att de värsta hoten är de som är subtila – där personer antyder att de känner till var den anställde bor, var den anställdes barn går i skola eller vilken väg den anställde tar till jobbet. Personer med känt våldskapital kan hänvisa till sitt nätverk. Ibland begärs lönelistor eller arbetsskadeanmälningar ut för att få personuppgifter på en anställd på en enhet.

Hederskulturen äter sig in i kommunens verksamhet
Rapporten beskriver också hur hederskulturen ätit sig in i de kommunala strukturerna. De anställda berättar om skolor i staden som inte har sexualundervisning. Män och pojkar som uppvisar en kontrollerande attityd mot flickor får ingen tillsägelse. Rapporten tar upp att vissa anställda själva är en del av hederskulturen. Utbildningsinsatser mot hederskultur har ifrågasatts och de som lyft hedersproblematik har kallats rasister av sina kollegor.

Rapporten berättar också om hur en del anställda, som själva är uppvuxna i de utsatta områdena, har svårt att ”arbeta gränssättande” mot sina barndomskamrater eller släktingar. Speciellt gäller detta om barndomskamraterna är kriminella. Denna ”lojalitet kan vara starkare än den till arbetsgivaren”. ”Om man pratar med …arbetsgivaren kan man bli kallad för tjallare”. ” Man kan få hela området emot sig”. Rapporten menar att denna dubbla lojalitet kan vara ännu svårare att hantera när det gäller ärenden som har med hederskultur att göra: ”Det uppfattas…som fel att gå emot äldre eller personer inom samma etniska grupp”. Rapporten beskriver också hur vissa anställda krävt att endast få arbeta med personer ur samma etniska grupp – en begäran som hade varit otänkbar om det hade gällt en svensk som vägrat jobba med någon annan än svenskar.

Rädsla för kriminella – stödet från chefer avgörande
Rapporten beskriver att många av de intervjuade ”skulle dra sig för att polisanmäla händelser…i rädsla för repressalier från kriminella strukturer”. Man berättar om händelser där den som anmält blivit uppsökta av den anmälde. Andra säger att anmälningarna ändå inte leder någonvart. En annan faktor är att många är osäkra på vilket stöd man skulle få från sin kommunala arbetsgivare om man gjorde en anmälan. Flera av de som gjort en anmälan, och hamnat i rättegång beskriver en känsla av ensamhet och utsatthet. Men där den anställde fått gott stöd av arbetsgivaren har man ofta gått stärkt ur händelsen.

Sammantaget har det alltså uppstått en situation där kriminella gäng dominerar vissa stadsdelar och öppet ägnar sig åt kriminella aktiviteter. Gängens våldskapital gör att kommunal verksamhet, i många fall, inte motarbetar kriminaliteten. I stället tystnar kommunens anställda och de kriminella vinner mark. Hedersnormer bekämpas inte. Istället äter sig hedersnormer och kriminella nätverk in i kommunens verksamhet.

 ”vill man göra karriär så ska man inte berätta hur illa det är”.
Rapporten redovisar åtminstone två faktorer som bidragit till att denna oacceptabla situation kunnat uppstå. Dels vittnar de anställda om en kultur inom Göteborgs kommun där medarbetare som lyfter problem med kriminalitet eller hedersförtryck tystas. Många av de intervjuade har uppfattningen att ”vill man göra karriär så ska man inte berätta hur illa det är”. De som har lyft problem har ansetts som gnälliga och till och med straffats genom att hånas inför kollegor eller fått en minskad budget. Rapporten ger bilden av att höga chefer och politiker tycker att ”varumärket ’Göteborg stad’ [är] viktigare än att hantera de utmaningar som staden har”.

Den andra faktorn som har bidragit till problemen är vad som skulle kunna beskrivas som en blandning av konflikträdsla och politisk korrekthet. I rapporten skriver man så här: ”I de sociala verksamheterna finns ett fokus på just det relationsskapande arbetet, att upprätthålla en god relation till den person som arbetet berör. Den goda relationen kan ofta bli svårare att upprätthålla när det handlar om gränsdragning och tydlighet”. ”Det finns hos många [anställda] en oro att de ska lägga ytterligare börda på en redan utsatt person eller grupp”. Man kan tänka sig ett exempel där en socialsekreterare märker att hennes klient utsätter sin dotter för hedersförtryck. Socialsekreteraren står då inför ett val: antingen ser hon åt sidan och bevarar därmed en god relation med sin klient. Eller så säger hon ifrån och riskerar att klienten blir arg – och kanske kommer med förtäckta hot. Rapporten konstaterar att tvivel kring det riktiga i att ta en konflikt ofta förvärras när man inte har kollegor att söka stöd hos.

Det är värt att påpeka att rapporten från Göteborg är en studie som bygger på intervjuer med ett antal anställda. Studien visar därför inte hur utbredda problemen är. Däremot visar det faktum att många av de intervjuade beskriver samma verklighet att problemen är högst reella.

De kriminella flyttar fram positionerna – medan samhället retirerar 
Det finns ingen anledning att tro att situationen i andra storstadsområden, som Malmö eller Stockholm skiljer sig från den i Göteborg. Under de senaste decennierna har statlig och kommunal verksamhet dragit sig tillbaka från många utsatta bostadsområden. Kvarterspoliser har försvunnit – men också hälsocentraler och annan kommunal service. Rapporten från Göteborg visar att det fysiska tillbakadragandet har kombinerats med en djupare form av reträtt. Det framstår som att ambitionen att upprätthålla Lagen håller på att vittra sönder. Men stat och kommun måste hävda lagarna mot de kriminella gängen.

Grundlagarna måste hävdas mot klanerna med dess hederskultur. I Göteborg har stat och kommun istället satt tystnad och acceptans i system – med höga chefers och politikers goda minne. Anställda som sagt ifrån har lämnats i sticket eller till och med mobbats. Detta är problematiskt nog. Men än värre är att kriminella nätverk och klaner som möter tystnad och acceptans får blodad tand. För varje fysisk och ambitionsmässig reträtt från stat och kommun att upprätthålla lagen kommer klaner och kriminella nätverk att ta ett steg framåt.

Hoppfulla inslag – trots allt
Rapporten från Göteborg är skrämmande läsning. Samtidigt visar rapporten också något positivt: många anställda har reagerat mot det tilltagande inflytandet från kriminella nätverk och klaner. En majoritet av de intervjuade verkar se problemen – annars skulle de aldrig berätta om dem. Här finns en kraft att mobilisera i en offensiv mot kriminella gäng och klanvälde. Frågan är hur detta skall kunna gå till?”

Vi återkommer med förslag på hur samhället ska kunna gå till motoffensiv –
och på vilka krafter en motoffensiv kan byggas

Ingress
”Under sitt sommartal från Runö i Åkersberga bekräftar Stefan Löfven (S) att han kommer att avgå i samband med partikongressen i november. ” svt NYHETER

Detta var en stor överraskning för mig och säkert också för de flesta andra.

Del ett
Innebörden är naturligtvis att någon annan kommer att leda Socialdemokraterna inför, och under, valrörelsen nästa år. Detta skulle kunna förändra den politiska spelplanen i Sverige inför valet. Men naturligtvis endast om Löfvens mycket sena avgång – med tanke på efterträdarens möjligheter att jobba in sig i rollen som både statsminister och partiledare inför valet i september nästa år – kommer att leda till en dramatisk förändring av Socialdemokraternas politik.

Del två
Då partiledare inom S byts ut brukar detta vara en välregisserad historia där efterträdaren redan är utsedd (även om bytet från Sahlin till Juholt, och från Juholt till Löfvén i båda fallen föregicks av ett turbulent förspel). Men själva partiledarbytena brukar ändå vara välregisserade där efterträdaren är klar. Men Löfvéns avgång bryter helt mönstret:
a) först och främst genom att det inte finns någon utsedd efterträdare,
b) besked från Stefan Löfvén kommer mycket sent – både med tanke på den ytterst komplicerade politiska situationen i Sverige och det stundande valet.

Detta bryter verkligen mönstret vad gäller byte av ledare inom Socialdemokraterna. Men S är inte heller längre samma parti. Det har inte längre samma stora andel av väljarkåren. Det har aldrig varit så otydligt vad som är socialdemokratisk ideologi som idag – åtminstone inte efter andra världskriget.

Del tre
Löfvéns plötsliga avgång beror på interna motsättningar: inom partiet, inom LO och mellan delar av av partiet och delar av LO. Vad än Löfvén och andra socialdemokrater säger utåt är det min fasta övertygelse att statsministerns och partiledarens plötsliga avgång beror på interna motsättningar inom partiet och fackföreningarna samt mellan dessa. Jag är vidare övertygad om att dessa motsättningar har ställts på sin spets i samband med:

a) misstroendeförklaringen tidigare i år då partier – som endast hade det gemensamt att de ville fälla S – gick samman,
b) Annie Lööfs och hennes partis (Centerpartiet heter det) ultimativa krav för att stödja regeringens budget i höst (S får inte tala budget med V),
c) Vänsterpartiets ultimativa krav – för att över huvud taget kunna tänka sig att fundera på att stödja en budget som de inte får vara med och diskutera – på ökade (och ofinansierade) satsningar på uppåt 25 miljarder kr.

Del fyra
Socialdemokraternas strategiska val – som kan avgöra partiets framtida identitet, ett arbetarparti eller ett ytterligare borgerligt parti – består grovt sett av följande två alternativ:
*antingen satsar partiet på att återerövra de arbetarväljare som gått till SD – något som är helt oförenligt med den arbetarfientliga politik som Annie Lööf står för. Detta genom sina angrepp på anställningstrygghet och kollektivavtal samt genom sina krav på nya ”rejäla” skattesänkningar som kompensation för att hon inte fick igenom kravet på fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter.
För att återerövra stödet från arbetarväljarna måste S bryta med främst Annie Lööfs Centerparti och försvara LAS och kollektivavtalen samt absolut inte fortsätta att sänka skatterna – vilket gör det omöjligt att satsa mer på exempelvis sjukvård och äldreomsorg. Och S måste tala budget med Vänsterpartiet.
Detta alternativ kan på kort sikt leda till en förlust av regeringsmakten – men fördelen är att S får en chans att behålla sin ideologiska-politiska identitet och får en chans att återvinna arbetarväljare från främst SD.

*eller så fortsätter S att ersätta förlusten av stöd hos arbetarna genom att ta över mer och mer av den borgerliga politik som främst Annie Lööf (men även MP) står för. Socialdemokraterna använde sig av denna metod efter valet 2014. Partiet tog över ännu mycket mer av borgerlig politik efter valet 2018. Dels i form av Januariavtalet mellan S, MP, C och L. Dels genom nya stora skattesänkningar – skattesänkningar som S hade lovade tillhörde en förgången epok på sin förra partikongress 2017.
Detta alternativ ökar teoretiskt sett S möjligheter att behålla regerings-positionerna (men inte någon regerings-makt) – den stora nackdelen består i att partiet, med största sannolikhet, kommer att fortsätta att förlora arbetarväljare till SD och även sin ideologiska-politiska identitet.

Avslutning
Stefan Löfvéns plötsliga avgång – som både statsminister och partiledare för vad som fortfarande är Sveriges största parti – utan att någon efterträdare är utsedd och så kort tid före valet visar på krisen: både inom det svenska politiska systemet och inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen och LO-facken.

En första kommentar.

Ingress.
Talibanerna är återigen på väg att ta över huvudstaden Kabul. Detta sker JUST NU. Idag pekar allt på att talibanerna kommer att kontrollera större delen av Afghanistan inom en månad.

Varför gick detta så fort?

Jag hör frågan ställas, om och om igen, i radion av utrikes-journalister till utrikesministern. Svaren från ministern är fullständigt meningslösa. Ingen ska vara förvånad. För vilken minister vill erkänna ett tjugoårigt tragiskt misstag som nu slutar i ett hotfullt fiasko. För detta är vad invasionen av Afghanistan år 2001 har varit.

Det är inte osannolikt att talibanerna, efter ett par år vid makten, kommer att få en starkare ställning i Afghanistan än vad de skulle ha haft om USA – stödd av andra västmakter – inte hade begått misstaget att invadera landet för tjugo år sedan!

Del ett.
Det finns två faktorer som är så uppenbara att till och med en utrikesminister som har allt att skämmas för, och en aningslös utrikes-journalist, borde kunna beskriva. Men icke. De mumlar och de hymlar. Men återigen: Det finns två (2) uppenbara skäl till att talibanerna, just i detta nu, tar över huvudstaden Kabul och kommer att ha tagit över nästan hela landet inom en månad.

Del två.
Den militära faktorn. Här handlar det om att beskriva ett enkelt samband av orsak och verkan. Den första faktorn är militär. USA:s regering meddelade i april i år att man skulle dra tillbaka sina trupper från Afghanistan. Detta efter nästan 20 års militär ockupation / närvaro. (USA invaderade Afghanistan år 2001).
Under maj-juni i år har USA lämnat sina största militära baser. Och idag tyder allt på att det bara är en (kort) tidsfråga innan talibanerna åter styr Afghanistan. Senast de styrde Afghanistan var under åren 1996-2001. Då kallade talibanerna landet för ”Islamiska emiratet Afghanistan”.

Jag repeterar: Sällan eller aldrig har orsak och verkan varit mer tydlig än när det gäller talibanernas kommande maktövertagande. USA drar tillbaka sina trupper efter 20 år – och TVÅ månader senare är talibanerna på väg att ta över Afghanistan. Men utrikesministern och den ”utfrågande” utrikes-journalisten är båda fullständigt oförmögna att ge en förklaring eller ställa rätt frågor. Det hela är fruktansvärt pinsamt.

Utan USA:s trupper tar talibanerna över. Och de ministrar som är förvånade över detta borde göra sig själva en tjänst och avstå från intervjuer.

Del tre.
Den religiösa faktorn. Den andra faktorn till varför talibanerna nu tar över så snabbt har, naturligtvis, med religionen att göra. Visserligen blev talibanerna rejält utrustade av USA:s ledning, militärt sett, under 1980-talet. Detta för att talibanerna skulle kunna bekämpa Sovjet så effektivt som möjligt. (År 1979 hade Sovjets ledare, precis som USA:s gjorde gjorde 22 år senare, gjort det stora misstaget att invaderade Afghanistan)!
Men USA har självklart även utrustat de trupper som kontrolleras av den regim som USA:s regering själv tillsatte i Afghanistan, efter sin invasion av landet, med ännu fler och ännu modernare vapen än vad talibanerna fick under 1980-talet. (Utvecklingen går ju, som bekant, framåt). Så det väldigt snabba sönderfallet av den, av USA tillsatta, regimen i Afghanistan – och av dess väpnade styrkor – beror inte på någon brist på vapen. De beror på samhällsstrukturen. Eller bristen på en sådan.

USA:s olika regeringar, och den regim som USA har tillsatt i Afghanistan, har varken haft vilja eller förmåga att skapa ett modernare samhälle som, av en större del av Afghanistans befolkning, har uppfattats som ett alternativ till klanstrukturer och islamism. Bristen på ett alternativ till ett shariastyrt Afghanistan är en helt avgörande faktor – speciellt om vi tittar på Afghanistan som helhet.

Därför har talibanerna idag, sannolikt, ett större folkligt stöd än den av USA-tillsatta regimen. Afghanistans korrupta regim – som hela den s.k. ”västvärlden” har stött i 20 år, Sverige inkluderat – har visat sig vara ideologiskt-politiskt svagare än talibanernas medeltida religion. De ministrar som inte förmår inse och förklara detta – utan som inte såg det komma, under 20 år – borde göra sig själva en tjänst och avstå från intervjuer. Detta tål att upprepas.

Del fyra.
Det som hade krävts var en massiv satsning på att utveckla Afghanistan. Detta land var inte rikt då Sovjet invaderade 1979. Idag har landet befunnit sig i krig – i vilka världens starkaste militärmakter varit inblandade – under hela 42 år! För att besegra talibanerna hade det även krävts en massiv satsning på att utveckla landet. Det hade krävts en massiv satsning på Afghanistans fysiska och sociala infrastruktur bland annat i form av högre levnadsstandard, utbildning och något sorts fungerande folkstyre. Visst har det sänts stora summor av biståndspengar till Afghanistan. Men den korrupta regimen har gjort att dessa inte haft avsedd effekt. Och även om dessa pengar hade gått till avsedda ändamål måste vi stanna upp ett ögonblick och tänka efter: befolkningsgrupperna i Afghanistan har invaderats och befunnit sig i krig mer eller mindre hela tiden mellan 1979 – 2021. Det handlar om 42 år (egentligen om mer)!

Vi måste ställa oss frågan: Är det någon politisk ledare/kraft i USA eller Europa som ställt sig i spetsen för en strategi som gått ut på att bekosta den massiva biståndsinsats som hade krävts för att bygga upp samhället igen och skapa ett positivt alternativ både till talibanerna och till den korrumperade regim som USA tillsatte – och som föll direkt USA:s trupper lämnade landet? Svaret på den frågan är nej. Men det som hade krävts för att besegra talibanerna var en massiv satsning på att utveckla Afghanistan.

Del fem.
Den afghanska regeringens trupper vill idag sannolikt slåss lika lite som soldaterna i den av USA tillsatta regimen i Irak (det land som USA:s regering invaderade år 2003). Den irakiska lyd-regimens soldater inte bara flydde, i vild panik, inför den s.k. Islamiska Statens (Daesh) krigare. Mer än så. Många höga officerare i Irak – som tidigare hade tjänstgjort under Saddam Hussein, och kände sig förnedrade av den regim som USA tillsatt i Irak – gick över till IS (Daesh). Denna organisation kunde därmed inte endast ta över massor av USA-tillverkade och moderna vapen. De fick även tillgång till militär expertis i form av Saddam Husseins tidigare officerare.

Detta hjälpte IS (Daesh) att besegra den regim som USA hade tillsatt i Irak och denna regims trupper samt bidrog även till IS (Daesh) militära framgångar i Syrien. Även IS (Daesh) avancerade chockartat snabbt och behärskade under en period ett område som var större än Frankrike. IS (Daesh) kunde utropa sitt kalifat, som då omfattade stora delar av Irak och Syrien, år 2014. Det som händer i Afghanistan idag är ingen kopia av det som hände då IS (Daesh) tog över stora delar av Irak och Syrien. Men det finns utan tvivel många paralleller.  Talibanerna kommer, med största sannolikhet, snart att kunna utropa sin motsvarighet till ett kalifat – i Afghanistan. Förra gången talibanerna styrde kallade kallade talibanerna det för ”Islamiska emiratet Afghanistan”.

Del sex.
Det var ett fruktansvärt misstag, på alla sätt, av Sovjets ledning att invadera Afghanistan 1979. Det var också ett fruktansvärt misstag, på alla sätt, av USA:s ledning att invadera Afghanistan 2001 och Irak 2003.

Det som utlöste USA:s invasioner var i båda fallen (Afghanistan 2001 och Irak 2003) attackerna på bland annat World Trade Center (WTC). USA:s regering hade förklarat ”krig mot terrorismen” och att ”de som inte var med USA var emot USA”. Invasionen av Afghanistan ägde rum den 7 oktober 2001, mindre än en månad efter den 11 september-attackerna på WTC samma år.

Del sju.
Terrorismen ska och måste bekämpas – de som följt min blogg vet att detta är en grundtanke i det jag skriver. Men jag vill även påpeka att de som påstår sig vilja bekämpa terrorism kan begå misstag. Även STORA misstag. Vissa misstag spelar motståndarna i händerna. Invasionerna av Afghanistan var, i mina ögon, fruktansvärda misstag. Både då de utfördes av Sovjet och drygt tjugo år senare av USA.

I den stämning som rådde i USA – efter Al Qaidas skrämmande och fruktansvärda angrepp på bland annat WTC – fattades inte de mest övertänkta besluten. Tvärtom. Detta visas inte minst idag då det framgår hur extremt lite som USA:s militära (och politiska) närvaro i Afghanistan, under hela 20 år, har betytt.

Sannolikt anser sig talibanerna ha en hel del räkningar att göra upp med alla de i Afghanistan som har samarbetat med USA och ”Väst” under dessa två årtionden. Alla ”räkningar” kanske inte görs upp omedelbart. Men ”räkningarna” kommer att göras upp.

Återigen: Det är inte osannolikt att talibanerna, efter ett par år vid makten, kommer att ha en starkare ställning i Afghanistan än vad de skulle ha haft om USA (stödd av andra ”västmakter”) inte hade begått misstaget att invadera landet år 2001.

Denna seger för talibanerna kommer dessutom att fungera som en inspiration till våldsbejakande jihadister och andra islamister över hela världen. Även i Sverige. Invasionen av Afghanistan har varit ett tjugoårigt tragiskt misstag – som nu avslutas i ett hotfullt fiasko. För Sovjet blev invasionen av Afghanistan en katastrof. För USA och ”Väst” har invasionen av Afghanistan visat sig vara ett 20-årigt tragiskt misstag. Ett misstag som kan komma att följas av en ny terrorvåg bland annat i Europa.

Jag tillhörde de som tog initiativ till en demonstration mot USA:s invasionen av Afghanistan år 2001. Jag ångrar inget av det jag sade i samband med att denna manifestation avslutades inne i Mimerskolans matsal för tjugo år sedan. Tvärtom.

Avslutning – denna gång.
Många länder har haft en egen militär närvaro i Afghanistan. Detta för att, åtminstone symboliskt, stödja USA:s militära och politiska närvaro. När nu talibanerna tar över, bara månader efter att USA börjat dra tillbaka sina trupper, innebär detta att det tragiska misstaget att invadera Afghanistan borde diskuteras i de länder som har deltagit i invasionen. Förhoppningsvis är de ärliga politiska och mediala krafterna tillräckligt starka för att kunna åstadkomma en sådan diskussion. Sverige är ett av de länder där en sådan självkritisk diskussion skulle behövas.

Men självkritiska diskussioner är inte Sveriges starka sida. Jag hoppas därför inte för mycket på någon sådan diskussion. Tiden får utvisa hur starka de ärliga de politiska och mediala krafterna är. I Sverige och i andra länder. Tyvärr bådar de första intervjuerna med utrikesministern, och de aningslösa frågorna från utrikes-journalister i radio, inte gott.

Om plakatet ovan:
Anställda vid Naturvårdsverket anser följande: Ett plakat av denna typ faller under en speciell lagstiftning. I denna lagstiftnings § 5 står bland annat följande: ”Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av kommunal myndighet…”
Representanterna för Ålidhems församling har inte brytt sig om att skaffa något tillstånd från någon myndighet!

Del fem
Representanterna för Ålidhems församling vill framställa sig som de som endast vill ha ”samförstånd” samt slippa ”onödigt bråk”. Men problemet för församlingens representanter är detta: Hundägarna har rätten på sin sida – flera gånger om. Och ifall representanterna för Ålidhems församling bara accepterade detta så slapp vi onödiga bråk och kunde uppnå samförstånd.

Avslutningsvis
Förstår representanterna för Ålidhems församling vilken strid de har hamnat i? Jag betvivlar detta starkt.

Islamisk rättstradition anser att hundar är ”orena” djur. För ett antal år sedan krävde en holländsk muslimsk politiker, Hasan Küçük, ett förbud mot hundar i Haag. Politikern krävde att hundar förbjuds i alla former i kollektivtrafiken. Detta inkluderade alla stadsbussar från och till alla områden som besöks av muslimska invandrare. Haag är den tredje största staden i Nederländerna. Vid tiden för förslagen bestod Haag av mer än tolv procent muslimer.

Det är samtidigt inte alla muslimska ledare som delar denna uppfattning. Stormuftin i Egypten, Shawki Allam, anser istället att det är möjligt att ”leva med en hund och samtidigt dyrka Allah” (Economist, 27/8-2020).

Det är islamisterna som hårdast står upp för uppfattningen att hundar är ”orena” djur. Islamisterna utgör extrema minoriteter bland Sveriges muslimer. Dessa islamister utövar ofta ett hårt åsiktsförtryck riktat mot andra muslimer.

Detta understryker allvaret i agerandet av representanter för Ålidhems församling.

Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

Ingress
Vilka är det som försöker hindra hundägare från att bada sina hundar på en badplats vid Nydalasjön – en plats där hundägare alltid har kunnat bada sina kopplade hundar under årtionden?

Jag berättade igår (2 augusti) att upprörda hundägare hade börjat ringa till mig redan under förra veckan och att dessa kontakter med upprörda hundägare fortsatte under helgen och även under början av denna vecka. En av de hundägare som jag talat med hade badat sin hund på denna badplats sedan i början av 2000-talet? Andra hade ”bara” badat sina hundar vid denna badplats under tio år eller fem år. För att sammanfatta: Hundägare har alltid haft rätt att utnyttja denna badplats för att bada sina hundar där.

Platsen är Kyrkstugan.

De, som från och med i år, gör sitt yttersta för att hindra hundägarna från att bada sina hundar vid den badplats som hör till Kyrkstugan är representanter för Ålidhems församling, Svenska kyrkan. Tyvärr använder representanterna för Ålidhems församling osanningar som metod för att stoppa hundägarna och deras hundar.

Ålidhems församling har inte ens rätt att sätta upp det ”förbudsplakat” som du kan se nedan.

Plakatet saknar all juridisk betydelse – för hundägare, hundar och alla andra. Detsamma gäller för de muntliga argument som representanter för Ålidhems församling använder sig av för att hindra hundägare från att bada sina hundar vid badplatsen intill Kyrkstugan. Deras muntliga argument saknar, också den, juridisk betydelse. Representanterna för Ålidhems församling har alltså, helt självsvåldigt, från och med i år  tagit sig rätten att med hjälp osanningar  göra sitt yttersta för att hindra hundägare från att bada sina hundar vid Kyrkstugan – något dessa haft rätt till under väldigt många årtionden. Och en rätt som de (hundägarna) fortfarande har.

Plakatet och den muntliga argumentationen saknar alltså all juridiskt betydelse – för hundägare, hundar och alla andra. Alla som har sin hund i koppel kan lugnt fortsätta att bada sina hundar vid Kyrkstugan – precis som under alla tidigare år och årtionden!

Om plakatet ovan.
Anställda vid Naturvårdsverket anser följande: Ett plakat av denna typ faller under en speciell lagstiftning. I denna lagstiftnings § 5 står bland annat följande: ”Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av kommunal myndighet…”
Representanterna för Ålidhems församling har inte brytt sig om att skaffa något tillstånd från någon myndighet!

Del ett
Kommentarer till ”förbudsskylten”:
* Hundägare och hundar räknas här som en del av allmänheten,

* Eftersom Ålidhems församling saknar tillstånd att sätta upp detta ”förbudsplakat” saknar plakatet all juridisk betydelse,

* De enda personer eller kyrkliga organisationer för vilket plakatet ovan skulle kunna få någon juridisk betydelse är för de som olovligen har satt upp plakatet. Jag vet inte om böter skulle utdömas vid en anmälan?

*Jag upprepar lagtexten: ”Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av kommunal myndighet…”.
Återigen: Eftersom representanterna för Ålidhems församling inte har brytt sig om att inhämta något tillstånd från någon myndighet –  men ändå har tagit sig rätten att utfärda ett ”förbudsplakat” samt muntligen kört bort hundägare – har de alltså brutit mot lagen (som ju kräver ett tillstånd från en myndighet).
Representanterna för Ålidhems församling har alltså ersatt lagens bestämmelser med osanningar. Och genom att ha agerat i församlingens namn har de (representanterna) även gjort församlingen ansvarig för osanningarna och för brottet mot de bestämmelser som gäller för ”förbudsskylten”.

*Återigen: Alla som har sin hund i koppel kan lugnt fortsätta att bada sina hundar vid Kyrkstugan – precis som under alla tidigare år och årtionden!

Del två
Representanter. Jag skriver konsekvent ”representanter” för Ålidhems församling. Jag vill nämligen inte lägga skulden för det som har skett på medlemmarna i Ålidhems församling. Och naturligtvis inte på hela Svenska kyrkan, till vilken Ålidhems församling hör.

Men inte desto mindre är de som försöker hindra hundägarna från att använda badplatsen vid Kyrkstugan representanter för Ålidhems församling, som utgör en del av Svenska kyrkan. I sina försök att avvisa allmänheten (till vilka hundägare med kopplade hundar hör) från ett område som är av betydelse för friluftslivet använder sig alltså representanterna för Ålidhems församling av osanningar. Tyvärr. Detta har jag visat när det gäller ”förbudsskylten” och den muntliga argumentation som ligger i linje med denna.

Del tre
Men är det inte bra att hundar håller sig borta från platser där det finns folk som kan bli skrämda av hundar? Och gör inte hundar sina behov i vattnet? Sådana frågor kan ställas. Svaren är följande:
Svar a)
Det får finnas hundar (i koppel) på bland annat den större badplatsen vid Nydalasjön. Även där kan det finnas hundrädda. Men det är betydligt lättare att lugna eventuellt hundrädda på en mindre badplats än på en större. Det är också mycket mindre liv och kiv på en mindre badplats än på en större badplats (med attraktioner intill som får glada barn att skrika högt). Detta gör ofta hundar lugnare på en mindre badplats.
Svar b)
Det kan hända att olyckor sker och att hundar gör sina behov i vattnet? Men det gör i så fall hundarna på alla badplatser runt Nydalasjön. Även på den stora badplatsen. Detsamma gäller för nästan alla barn. Och för många vuxna. Därför kloreras badhus.
Hundägare brukar vara väldigt bra på att se när det är dags för hunden – och ta upp efter sig. Det syns nämligen då en hund, under tillsyn i koppel, ska till och ”sätta sig”. Och då kan olyckor förebyggas. Sannolikt bättre än när det gäller mindre barn. Men självklart ska barn få bada. Liksom vuxna. Trots olyckorna. Precis som tidigare.

Del fyra
Men det avgörande är att hundar får bada bland annat på den stora badplatsen vid Nydalasjön. Om det skulle vara någon skillnad när det gäller a) hundrädda, eller b) hygienfrågan, är badplatsen vid Kyrkstugan sannolikt bättre än exempelvis den stora badplatsen vid Nydalasjön. Och än så länge har ingen föreslagit ett hundförbud vid den stora badplatsen – med alla attraktionerna – eller vid någon annan badplats runt sjön.

Det som ligger bakom att hundägare, som utan protester har kunnat bada sina hundar vid Kyrkstugan under årtionden, hindras just i år har inget med hundskräck eller hygien att göra. Bakom ligger helt andra skäl. Och dessa skäl ska jag återkomma till i ytterligare blogginlägg.

Avrundning.
En av de absolut tråkigaste delarna i denna historia är att de som vet bättre troligen har lurat feriearbetande? ungdomar att föra fram dessa osanningar. OM det skulle vara så att ungdomar får höra av ”äldre” församlingsmedlemmar att församlingen har rätt att sätta upp ”förbudsskylten” och OM de ”äldre” församlingsmedlemmarna dessutom skulle lära ungdomarna att de har rätt att ”köra bort” hundägare så gör sig de ”äldre” skyldiga till något som är värre än att fara med osanning.

De skulle i så fall lära andra, ungdomar, att fara med osanning. Och detta vore illa. Verkligen illa.

Till sist
Jag hoppas att Ålidhems församling själv, eller representanter för andra församlingar i Umeå, förklarar att det vore klokt att ta ned det ogiltiga och olagliga ”förbudsplakatet”, samt att sluta upp med att muntligen försöka hindra hundägare från att utöva sin rätt att bada sina hundar vid badplatsen intill Kyrkstugan.

_______________________

I kommande blogginlägg ska jag gå igenom vilka rättigheter som:
* Allemansrätten ger hundägare,
*Allmänna Lokala ordningsföreskrifter Umeå kommun ger hundägare.

*Jag ska dessutom berätta vem som äger fastigheten där Kyrkstugan ligger. De som arbetar där har tyvärr blivit felinformerade om detta – sannolikt av ”äldre” församlingsmedlemmar,

*Jag ska slutligen berätta sanningen om varför det görs nästan desperata försök att hindra hundägare från att fortsätta att bada sina hundar vid Kyrkstugan – just i år.

Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

Ingress
Under förra veckan började hundägare ringa till mig och berätta att de PLÖTSLIGT blivit hindrade från att bada sina kopplade djur i delar av Nydalasjön där vissa hade badat sina djur under fem, tio och till och med upp till 20 års tid!. Detta av mer eller mindre aggressiva personer.

Dessa samtal började alltså komma, helt plötsligt, under förra veckan. Samtalen fortsatte att komma in under helgen och har fortsatt både under gårdagen och idag. Sannolikt på grund av att det, HELT EGENMÄKTIGT, hade satts upp skyltar utan någon som helst juridiskt giltighet – som ett ytterligare försök att hindra hundägare från att bada sina hundar.

Det blev alltså dags att göra något.

Del ett
Efter att ha bett om hjälp med att ta reda på vad som verkligen gäller vill jag, med STORA BOKSTÄVER, säga följande:

Hundägare: Ni som har blivit bortkörda från delar av Nydalasjön med argumentet att ni inte längre får bada era hundar där ni alltid har badat dem tidigare har inte, helt plötsligt, tappat era tidigare rättigheter.
De som försöker hindra er från att bada era hundar gör det med hjälp av lögn och bluff!

Hundägare. Ni har samma rätt att bada era hundar – bara det sker i koppel och under er kontroll – som ni har haft tidigare under alla år.
Så bara bada på.
Antingen i baddräkt eller badbyxor tillsammans med era hundar.  Eller från strand/brygga utan egen badutstyrsel. Det enda som gäller, och som även har gällt tidigare, är att ni ska ha hunden under kontroll – i koppel.

Skulle någon försöka HINDRA er så ska ni säga följande: ”Jag har alltid badat min hund här och ingen har sagt något tidigare eftersom jag har följt reglerna – genom att ha hunden i koppel och under kontroll – och jag tänker fortsätta att bada min hund här eftersom jag fortfarande följer de regler som gällt tidigare”!

Skulle någon då hävda att DU INTE FÅR BADA DIN HUND DÄR DU ÄR ska du fråga följande:
a) vilken instans (kommunen, länsstyrelsen eller tingsrätten),
b) har fattat ett nytt beslut när det gäller rätten att bada hundar på denna plats,
c) vid vilket tillfälle fattades detta beslut (datum),
d) hur är detta nya beslut formulerat som säger att det plötsligt gäller nya regler (för hundar och bad) på denna plats.

Du kommer inte att få något svar på dessa frågor.

Del två
Skälet är nämligen att de som försöker hindra dig från att bada din hund där du alltid gjort detta – trots att du har hunden under kontroll i koppel – använder sig av lögn och bluff. Och OM de skulle säga att de själva kan bestämma eftersom de äger marken så är detta endast en ytterligare lögn.

Det är Umeå kommun som äger marken (eller tomten eller fastigheten). Detta är hundraprocentigt säkert. MEN även om så inte vore så har de som försöker hindra dig och din hund ingen RÄTT att göra detta. Alltså: lögn och bluff.

Avrundning
*I morgon ska jag berätta VILKA som försöker inskränka hundägarnas och deras hundars rättigheter,
*I morgon ska jag berätta vilka lagar och regler som verkligen gäller,
*I morgon ska jag även berätta vilka lagar och regler de som ger sig på hundägarna själva bryter emot!

Jag kommer inte att glömma det åttonde budordet.