Blogginlägget nedan är en bearbetning av en artikel skriven av en partikollega.

Ingress
Det står nu klart att den organisation som kallar sig för ”Sveriges Unga Muslimer” (SUM) tvingas återbetala 1,3 miljoner kr i tidigare utbetalda statsbidrag.
Bakgrunden är dels att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) bedömt att den organisation som kallar sig för ”Sveriges Unga Muslimer” (SUM) inte respekterar ”demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering”. Dels att Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att inte ytterligare pröva fallet.

Jag vill understryka att organisationen SUM, trots sitt namn, inte representerar de unga muslimerna i Sverige.

Del ett
Lena Nyberg – generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) – kommenterade Högsta förvaltningsdomstolens beslut i ett pressmeddelande på myndighetens hemsida.

– Det här är en av de första rättsliga prövningar av vad det innebär att verka i enlighet med demokratins idéer. Den är principiellt viktig och visar att vår tolkning av förordningen och att myndighetens beslut var rätt bedömning. Kammarrättens dom blir nu vägledande för vår och andra myndigheters bidragsgivning [min kursivering / Jh].

Tvisten kring SUM:s statsbidrag inleddes redan i december 2016.

Del två
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) beslutade då att avslå den ansökan om statsbidrag som organisationen  – som kallar sig för ”Sveriges Unga Muslimer – lämnat in för 2017.
MUCF avslog ansökan med hänvisning till att SUM inte respekterar demokratins idéer. Samtidigt avslogs även en ansökan om statsbidrag från Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbund SDU.

Men inte nog med att SUM:s ansökan för 2017 avslogs.

Myndigheten MUCF krävde dessutom att SUM skulle återbetala de statsbidrag som organisationen fått under 2016 (egentligen gällde återkravet även bidragen för åren 2011, 2012, 2013 och 2015, men MUCF valde att efterskänka dessa återkrav).

När SUM överklagade beslutet producerade myndigheten MUCF ett 57 sidor långt dokument ! med bevis för att SUM inte respekterar ”demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering”.

De uppfattningar som förts fram inom Sveriges Unga Muslimer, och som MUCF kunnat belägga, ligger långt ifrån uppfattningarna hos en majoritet av muslimerna i Sverige. I det 57-sidiga dokumentet beskrev myndigheten att SUM bjudit in talare som bland annat:

– gjort antisemitiska uttalanden,
– förhärligat martyrskapet,
– försvarat självmordsbombningar,
– förordat dödsstraff för personer som lämnar islam,
– uttalat sig nedlåtande om homosexuella,
– uttalat sig nedlåtande om kvinnor.

Förutom detta

kunde myndigheten MUCF även belägga att ett antal av SUM:s lokalföreningar haft samröre med våldsbejakande islamistiska extremister. Exempel: I Eskilstuna hyllade SUM:s lokalförening Islamiska Staten / Daesh, Södertörns unga muslimer hade ett samarbete med Al-Taqwa ungdomsförening. Ett flertal medlemmar ur Al-Taqwa reste till Irak och Syrien för att ansluta sig till IS / Daesh, o s v.

MUCF konstaterade även att SUM med stor sannolikhet haft internationella kopplingar till Muslimska Brödraskapet.

Del tre
Ärendet kring SUM:s statsbidrag har överklagats och omprövats i flera omgångar. I oktober 2019 fastslog dock Kammarrätten att det var rätt av MUCF att avslå SUM:s bidragsansökan samt återkräva de drygt 1,3 miljoner kronor som betalades ut för år 2016. I och med att Högsta förvaltningsrätten den 15 juni i år beslutade att inte pröva SUM:s överklagan av Kammarrättens dom är ärendet nu alltså avgjort. Högsta förvaltningsdomstolen beslut innebär följande:
a) SUM har förlorat den juridiska striden,
b) Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har vunnit den juridiska striden,
c) Beslutet innebär i sin tur en stort moralisk nederlag för de som är medlemmar i SUM och/ eller försvarar denna organisation – bl a socialdemokratiska politiker i Umeå,
d) Beslutet innebär även en stor moralisk seger för den grupp av debattörer och organisationer som har riktat kritik mot SUM – en grupp till vilken jag och Arbetarpartiet i övrigt tillhör.

Det har varit en medveten strategi från organisationer som SUM att visa upp ett ansikte utåt – mot bland annat myndigheter och media – där de använder sig av ord som demokrati, integration, jämställdhet, mänskliga rättigheter och feminism för att beskriva sin verksamhet i syfte att kunna ta del av olika samhällsbidrag. Innehållet i verksamheten har sedan – som kan läsas i den 57-sidiga rapporten som myndigheten MUCF gjort om SUM – varit något helt annat.

Under många år såg myndigheterna mellan fingrarna på detta. Men mycket tyder på att det nu är en förändring på gång.

Detta understryks inte minst av uttalandet från MUCF:s generaldirektör Lena Nyberg: ”Det här är en av de första rättsliga prövningar av vad det innebär att verka i enlighet med demokratins idéer. Den är principiellt viktig och visar att vår tolkning av förordningen och att myndighetens beslut var rätt bedömning. Kammarrättens dom blir nu vägledande för vår och andra myndigheters bidragsgivning”.

Sammanfattningsvis: Detta är en seger för alla som kämpar för demokrati och mot våldsbejakande islamistisk extremism. Detta är ett ännu större nederlag för det nätverk av organisationer med kopplingar till Muslimska brödraskapet som Sveriges Unga Muslimer ingår i. Detta är även ett nederlag för Rashid Musa – ordförande för ”Sveriges Unga Muslimer”. Detta är slutligen ett nederlag för alla politiska medlöpare – personer och partier.

Avslutning
Jag vill återigen upprepa: MUCF.s rapport om SUM: verksamhet, Kammarrättens dom samt beslutet från Högsta Förvaltningsdomstolen av inte fästa något avseende vid överklagan från den organisation som påstår sig företräda ”Sveriges Unga Muslimer” är en viktig seger för alla som kämpar mot våldsbejakande extremism, islamism och framväxten av parallellsamhällen.

Den största segern har den majoritet av muslimerna vunnit som accepterar Sveriges grundlagar. Och jag vill repetera: SUM representerar inte de unga muslimerna i Sverige.

Inledning
När jag långsamt går igenom mitt föregående blogginlägg, det som dels handlar om de MP-ministrar som försöker tjäna pengar på kol, olja, kärnkraft och flygplatser, dels handlar om Åsa Romsons tio ”Greatist Hits”, slås jag av en sak: hur uppenbart det är att Åsa Romson anpassade sig till islamisterna i MP. Och hur lätt det är att detta i sin tur leder till att man anpassar sig till (islamisternas) anti-semitism.

Del I
Jag påstår definitivt inte att Åsa Romson är anti-semit. Men jag hävdar med samma eftertryck att Åsa Romson anpassade sig till islamisterna.

För, som alla mina läsare vet, finns det islamister inom MP.
*Kom ihåg f.d bostadsminister Mehmet Kaplan – och dennes kontakter med Turkiets president Erdogan (Islamiska brödraskapet). Mehmet Kaplan, tidigare medlem i S+MP-regeringen, var (är) islamist,

*Kom ihåg hur MP:s gruppledare i Botkyrka, Ali Khalil, försökte köpa Moderaterna genom att första lova dem 3000 röster i kommunalvalet 2018 i utbyte mot ett bygglov till en ny moskè. Denne Khalil lockade med att dessa  röster, som han påstod dig kunna skaffa till M, genom att uppmana den muslimska församlingen i Alby att rösta på detta parti leda till ett maktskifte. Khalil, gruppledare för MP i Botkyrka, sysslade inte endast med moralisk politisk korruption. Han sålde också ut sina Socialdemokratiska allierade. MP och S styrde nämligen Botkyrka tillsammans. Khalil var i slutänden varken trogen mot MP, S eller M. Han var (är) desto trognare mot andra islamister.

Del II
Men åter till Åsa Romson.
När jag läste de två första punkterna i de tio händelser / uttalande som jag kallade för Romsons ”Greatest Hits” slogs jag av den perfekta symmetrin i hennes ”olyckliga” uttalanden. Uttalanden som inte kan ha varit annat än utformade för att passa islamisterna – i Muslimska brödraskapet samt bland de wahhabitiska salafisterna.

Låt mig visa på den perfekta symmetrin

1. Genom att reducera al-Qaidas terrordåd, eller krigshandlingar, den 11 september 2001 till ”olyckor” undvek Romson att kritisera de wahhabitiska jihadisternas tolkning av islam.
Romson undvek att kritisera al-Qaidas tolkning av islam – den tolkning av islam med vilken al-Qaida motiverade terrordåden, eller krigshandlingarna, i förhållande till världens övriga muslimer. Världens övriga muslimer var i huvudsak mycket kritiska till morden på drygt 2 700 civila med borgare i USA.
-Alla dessa, över en miljard, muslimer kallade inte det som hände den 11 september 2001 för ”olyckor”,
-Usama bin Laden kallade inte det som hände för ”olyckor”,
-Alla anhöriga till de över 2 700 som dog den 11 september kallade inte det som hänt för ”olyckor”

Men Åsa Romson kallade det som hände den 11 september för ”olyckor”. Det var hon troligen ensam om i hela världen.

2. Sedan förringade Åsa Romson Förintelsen.
Detta systematiska massmord på sex miljoner judar, en miljon romer och ytterligare miljontals motståndare samt andra som var ”undermänniskor” i nazisternas ögon.
Åsa Romson förringade Förintelsen genom jämföra situationen för flyktingarna på Medelhavet med Auschwitz – som representerar Förintelsen. Många flyktingar på Medelhavet hade det fruktansvärt – och många dog.
Men Förintelsen innebar ett försöket att förinta alla Europas Judar – och är världshistoriens värsta brott.
Att försöka jämföra det som hände på Medelhavet med Auschwitz innebära att försöka förringa Förintelsen. Och det var precis vad som Åsa Romson försökte göra.
Och ingen eller inget kan få mig att tro att dessa två uttalanden var tillfälligheter!

Del III
Ett idiotiskt uttalande av Åsa Romson kan passera som ett exempel på hennes bristande allmänbildning.
Men när det handlar om två idiotiska uttalanden, uttalanden som dessutom passar varandra som hand i handske, handlar det inte längre om tillfälligheter – eller brist på allmänbildning .

*Åsa Romsons ”olyckliga” uttalanden speglar den starka islamistiska strömning som finns inom MP.
*Dessutom speglar Romsons ”olyckliga” uttalanden en anpassning från hennes sida till islamisterna – och indirekt även till islamisters anti-semitism.

Avrundning
Jag antyder inte att Åsa Romson själv vare sig vara islamist eller anti-semit.
Definitivt inte.
Men det är det omöjligt att förneka att  det finns en stark islamistisk strömning inom MP. Kom ihåg Mehmet Kaplan som avsattes från regeringen på grund av sina kontakter med islamister i Turket. Och sedan har vi Ali Khalil från Botkyrka. Det finns många inom MP som anpassar till de islamistiska strömningar som dessa personer har utövat. En av dessa anpasslingar var Åsa Romson.

Det är endast islamister som har intresse av att kalla det som hände den 11 september för ”olyckor”.
Det är bara vara islamister som har intresse av att ”förringa Förintelsen” (förutom nazisterna).

Fråga: Hur kan Socialdemokraterna styra Sverige och en rad kommuner – exempelvis Umeå – tillsammans med Dagens MP. Detta kommer att straffa sig.

Inledning
_______

Gröna ministrar placerar i kol, olja och kärnkraft: ”Kommer sälja innehavet”
Dagens industri hade denna rubrik den 23 juli. Sedan följde denna text skriven av Fredrik Björkman.
”Två av miljöpartiets fem ministrar i regeringen placerar sina privata pengar i fonder som äger innehav i bland annat kärnkraft, kolkraft och flygplatser. När Dagens industri ställer frågor om innehaven, meddelar ministrarna att de kommer att göra sig av med fonderna.” Så långt Dagens industri.

De ministrar det handlar om är:
* Amanda Lind, Kultur- och demokratiminister – med ansvar även för idrottsfrågor,
* Per Bolund, Finansmarknadsminister – med ansvar för bostadsfrågor samt biträdande finansminister.

Dessa båda MP-ministrar sätter sig över både bokstav och anda i vad som påstås vara det MP-politik? Detta genom att placera pengar i kärnkraft, olja och kol samt flygplatser! Misstag? Får ministrar som vill avveckla kärnkraft, kol, olja och samt Bromma flygplats försöka tjäna pengar på fonder som i sin tur försöker tjäna pengar på kärnkraft, olja och kol samt flygplatser?

Finansmarknadsminister (samt bitr. finansminister) Per Bolund borde veta lite om finansmarknaderna. Och om fonder. Han borde åtminstone kunna fråga andra till råds. Och sedan upplysa partikollegan Amanda Lind om svaren. Men så fungerar det uppenbarligen inte inom MP. Det orimliga i agerandet från Amanda Lind och Per Bolund får säkert fler än mig att minns Miljöpartiets tidigare språkrör och minister Åsa Romson.

DEL I

Åsa Romson fick fina titlar. Många. Inom MP var hon ett av två språkrör under fem år. I regeringen fick hon vara både Klimat- och miljöminister samt ”vice-statsminister”. (Men hon var aldrig utsedd att bli Stefan Löfvéns ställföreträdare om något skulle hända statsministern – denna roll var i hemlighet avsedd för Margot Wallström). Men Åsa Romson fick en fin titel – som lurades. Vice-statsminister. Det är roligt med titlar. Och med pengar. Låt mig här och nu påminna om Romsons ”meritlista” vad gäller uttalanden och handlingar (uoh) både i hennes roll som minister och som privatperson. Jag vill varna känsliga läsare. För detta kommer att bli plågsamt. Det handlar alltså om en politiker som bokstavligen ”lyftes” upp till minister. Och som i denna roll, gång på gång, agerade plågsamt pinsamt. Och orimligt.

Romsons politiska personlighet speglar väl identiteten hos DAGENS MP – här följer tio av Romsons ”greatest hits”.

1.Hon kallade al Qaidas terrordåd ”9/11” (9 september 2001) mot bland annat World Trade Center för ”olyckor”. Detta så sent som 2015. För somliga tar det lång tid att fatta vissa av de absolut viktigaste världshändelserna sedan millennieskiftet – alltså under de  senaste två årtiondena. Romson hade haft 14 år på sig att förstå att de militanta jihadisterna inte ”körde fel” (vi talar här som om vi kommunicerade med ett barn via en pekbok – med bilder i) med de plan som de kapat i brist på en ”luftkarta”. Nej. De körde in i WTC´s båda torn för att döda så många människor som möjligt.

”Nine eleven” var inga olyckor – det var en serie krigshandlingar, från en icke-stat mot en stat, som har kostat oändligt många människor livet. Direkt den dagen. Och oändligt många fler senare via invasioner och krig.

Romsons kapacitet att minnas, och förmåga till inlärning, hade kunnat hjälpas ifall hon förstått vad al Qaida var. Al-Qaida har sin religiösa grund i Wahhabi-rörelsen och rörelsens slutmål är att deras tolknig av islam ska gälla för alla muslimer i världen. Romsons kapacitet att minnas, och förmåga till inlärning, hade också kunnat hjälpas ifall hon hade önskat förstå att det var den irakiska grenen av al-Qaida som senare, via namn som bl a ISIS, började kalla sig för ”Islamiska Staten”. År 2014 utropade dessa ett nytt Kalifat. Denna handling syftade till att övertyga alla muslimer i världen om att Islamiska Statens tolkning av islam är den rätta. Och att de är den ledande internationella militanta jihadistiska kraften^. Gruppen kallas idag för Daesh av en majoritet av muslimerna samt av exempelvis de franska och svenska regeringarna. Detta för att inte legitimera gruppens extrema variant av den wahhabitiska salafistiska tolkningen av sunniislam. Men det kan också vara så att Romson varken har dåligt minne eller bristande förmåga till inlärning.

Det kan vara så att Romsons brist på kunskaper är spelad och beror på Miljöpartiets svårigheter med att hålla en rågång mot extrema islamister. Vilket gör henne, och andra miljöpartister, immuna mot kunskap som är besvärande för partiet. Miljöpartiet vågar inte stöta sig med islamister som Muslimska brödraskapet och wahhabitiska salafister. Se bara på Mehmet Kaplan, som kom ända in i regeringen, via MP. Se vad som hänt i Umeå. Här samarbetar Nya MP med Islamiska Föreningen i Västerbotten. Det var i denna förening som en av de gripna imamerna (som dömts till utvisning i tre instanser) hade sin bas.

Då Åsa Romson kallade det som hände den 11 september för ”olyckor” var detta ett ställningstagande – och ingen olycklig felsägning. Det var en vägran från en ledare inom DAGENS MP – som både var språkrör och minister – att ta ställning mot de wahhabitiska salafisterna, och andra islamister, som förtrycker majoriteten av muslimer.

2.Samma år jämförde Åsa Romson situationen för flyktingarna med situationen för judarna under andra världskriget. Situationen för de som försökte ta sig över Medelhavet var ofta fruktansvärd och ledde till döden. Men det är helt orimligt, oacceptabelt, att jämföra den med judarnas situation under andra världskriget då Nazityskland försökte utrota alla judar i hela Europa. Ofta med hjälp av gasen Cyklon B i läger som Auschwitz och Majdanek. Det beräknas att sex miljoner judar mördades av nazisterna tillsammans med bland annat en miljon romer. Ingen, någorlunda allmänbildad människa och minister, skulle kunna säga det Romson sade. Detta yttrande är plågsamt orimligt. Det går inte att en partiledare (språkrör) och minister saknar allt – kunskaper om Förintelsen, förståelse för proportioner och respekt för den judiska befolkningen. I många länder och partier skulle sådana brister obönhörligen ha framtvingat ledarens avgång – både som partiledare och minister. Romsons jämförelse var ofattbar och osmaklig.

3. Då Romson skulle be om ursäkt för detta (punkt 2 ovan) använde hon sig av begreppet ”zigenare” istället för ”romer”. Detta då hon skulle förklara att hon, faktiskt, förstod att det var fel att jämföra situationen på Medelhavet idag med Nazisternas dödsläger för judar och romer under andra världskriget. Romsons plågsamt orimliga, och oförlåtliga, yttrande (som fällts under en partiledardebatt) gav alltså upphov till ett nytt plågsamt misstag. Ordföranden för Unga Romer sade följande i Aftonbladet:
– Hon [Åsa Romson / Jh] har förnedrat hela den romska nationen och speciellt de romska barnen och ungdomar som kämpar för att ha en fördomsfri vardag.

Inte bra för ett språkrör som även var Sveriges klimat- och miljöminister – med titeln ”vice statsminister”. Inte bra alls.

4. Auschwitz, igen! Sveriges Radios satirprogram ”Tankesmedjan” ville att Åsa Romson (språkrör samt klimat- och miljöminister med titeln vice-statsminister) skulle berätta var Auschwitz ligger. MP:s språkrör – och Sveriges klimat- och miljöminister med titeln vice-statsminister – svarade då ”södra Tyskland”. Plågsamt – orimligt – igen.
Det hade varit rimligt att Romson alldeles på egen hand, eller genom att någon person i hennes omgivning hade upplyst ”vice-statsministern” att Auschwitz – det mest kända koncentrations-, arbets- och dödslägret – ligger i Polen. Speciellt så efter Romsons tidigare katastrofer i ämnet. Men icke. En ny kritikstorm följde.

Den politiske chefredaktören på SvD ansåg att Romson skulle undvika ämnet ”Förintelsen”. Vem kan hysa någon annan åsikt.

5. Båtar, giftig färg och miljön – början. Miljöpartiet ville stoppa en giftig kopparbaserad färg. Men på bilder, upplagda på en hemsida, kunde ”alla” se hur Åsa Romson tillsammans med bland annat sambon målade botten på deras båt. Detta med samma giftiga kopparbaserade färg som MP ville stoppa. Detta avslöjades av Expressen. Först hade Romson ”… gott samvete”. Sveriges Miljöminister påstod, till en början, att den kopparbaserade färgen var godkänd för fartyg i Östersjön. Senare erkände Romson att hon haft fel. Men affären kan inte ha varit roligt för en Miljöminister – som redan visat sig vara plågsamt okunnig i geografi och historia.

6. Båtar, giftig färg och miljön – fortsättning. Sveriges Miljöminister Åsa Romson var / är jurist. Hon har t o m doktorerat i miljörätt! Och jurister letar, ibland – eller oftare än ”ibland” – efter kryphål.

Så ock Åsa Romson.

Sveriges Miljöminister kom plötsligt på att hon och sambon hade ett segelfartyg – inte en fritidsbåt. Och det var ju fritidsbåtar som inte fick ha den giftiga kopparbaserade färgen. Ett kryphål alltså. Ett kryphål som gjorde att reglerna skulle tillåta Romson att segla vidare med den giftiga kopparbaserade färgen på segelfartyget. Men ack, ack. Experterna underkände detta kryphåls-tänkande. De ansåg att vattenfarkoster som utnyttjas för sport- och fritidsändamål är … just det, fritidsbåtar. I sitt sökande efter kryphål hade Romson hakat upp sig på båtens konstruktion. Inte på dess nyttjande – som gjorde den till en … fritidsbåt.

7. Båtar, diskvatten och miljön – slutet. I samband med diskussionen om den giftiga kopparbaserade färgen på segelfartyget kom även andra frågor om båtar och miljö upp. Den som är Miljöminister och språkrör för MP förutsätts tänka på miljön. Det handlade om varthän s.k. gråvatten (disk- och badvatten) tog vägen från Romsons segelfartyg? Togs det om hand – eller gick det rakt ut i vattnet? Utsläpp av s.k. gråvatten bidrar nämligen till övergödningen av Östersjön. Denna gång fick Romsons pressekreterare besvara frågan. Det innebar dock ingen förbättring. Svaret blev nämligen så här: ”Det händer att gråvatten går ut i vattnet under de perioder de använder båten”. (Varför skulle ”gråvatten” gå ut i Östersjön under perioder då de inte använder båten?)

Men Romson gör ju bara som alla andra? OK. En av två partiledare i MP gör bara som alla andra. MP är som alla andra när det gäller att skada miljön. Uppenbarligen – om Romson utgör måttstocken. Men detta är inte tillräckligt för den som är språkrör för Miljöpartiet – som påstår sig värna om miljön – och som dessutom fått förtroendet att vara Miljöminister. Inte om folk ska tro på detta parti. Då måste Romson föregå med gott exempel. Inte framstå som ”en miljömyglare” (emm).

8. Från Bromma till klimatmöte i Milano. Den nya miljöministern Åsa Romson åkte på ett klimattoppmöte i Milano redan under sin första dag som minister. Romson åkte med regeringsplanet som avgick från Bromma. Problemet med detta var att Miljöpartiet vill lägga ned flygplatsen på Bromma och bygga bostäder där. Detta var ett av MP:s krav under valrörelsen. Romsons pressekreterare svarade, på frågan om ifall detta var konsekvent, att regeringens plan redan var bokat och att den då nytillträdda Miljö- och klimatministern inte kunde göra något åt detta. Pressekreteraren hade säkert rätt i att det var svårt – första dagen. Men det kom fler dagar.

Gustav Fridolin, tidigare utbildningsminister, kunde exempelvis ha gjort något då miljöpartisterna blivit varma i fåtöljerna i regeringsplanen. Fridolin ville, även han, stänga Bromma och bygga bostäder. Trots detta tillhör han, och hans följe, de som låtit sig hämtas upp på Bromma av regeringsplan som sänts dit från … Arlanda. För vidare transport. Det är endast 41 km mellan Bromma och Arlanda! Fridolin försvarade sig med att det var Försvarsmaktens beslut. Men han och gänget kunde ha tagit taxi, eller buss, till Arlanda och sedan åkt till sitt möte.

9. Knarkdömd tjänsteman en av Romsons medarbetare. År 2012 dömdes en topptjänsteman för narkotikasmuggling. Via nätet hade tjänstemannen skaffat sig den narkotikaklassade substansen ”Prilocin”. Han påstod, i förhör med polis, att han varit så full att han varken kunde säga om han genomfört beställningen eller inte. Det låter inte trovärdigt. Bara två år senare började han arbeta i regeringskansliet! I egenskap av politiskt sakkunnig för Miljöpartiet. Hans arbetsplats var samordningskansliet – mellan de båda regeringspartierna S och MP. Han skulle ha sin tjänst så länge som Romson var statsråd. Självklart ska ingen som begått brott stängas ute från arbetsmarknaden. Men frågan är ifall de ska åka ända in regeringskansliet, på en räkmacka, via Romson? Återigen kan hennes omdöme ifrågasättas. Kraftigt.

Så långt mina kommentarer till uppgifter publicerade SvD i juni 2015 och i maj 2016.

10. Romson borde fått en Oscarsstatyett för sina dubbla budskap. År 2015 sökte 1, 320 000 människor asyl inom EU. Talet om uppåt 60 miljoner flyktingar hade inget med Sveriges självförvållade flyktingkris att göra. Som exempelvis många från MP påstod. Krisen bestod i att Sverige inte ställde krav på övriga EU-länder att ta sin andel av de 1, 320 000 asylsökande. Men EU-länderna var lika ovilliga till samarbete då som när coronapandemin bröt ut 2019.

Så Sverige tog emot 163 000 asylsökande av totalt 1, 320 000. Sverige befolkning utgjorde endast två (2) procent av EU:s. Ändå tog Sverige emot över tolv (12) procent av antalet asylsökande! Detta var inte bara fler än något annat EU-land. Det var överlägset flest. Låt oss jämföra Sverige med några andra EU-länder. Sverige tog emot 16,6 asylsökande per 1000 invånare, Tyskland tog emot 5,5 asylsökande per 1000 inv – en tredjedel av vad Sverige tog emot, Danmark tog emot 3,8 sökande per 1000 inv och Frankrike tog emot 1,2 sökande per 1000 inv.

Detta är sanningen.

Sanningen är också att Sverige inte införde någon ny omänsklig, invandrarfientlig eller rasistisk flyktingpolitik i november 2015. Sanningen är att regeringen återgick till det som har varit det normala för Sverige. Sanningen är att det istället var de fyra åren 2012 – 2015 som varit onormala. Det som hände 2012 – 2015 byggde på en uppgörelse i mars 2011 mellan Alliansen och MP. Allt annat är en mytbildning byggd på lögner.

Men Miljöpartiet är för fri invandring. De drar sig inte för att ljuga. MP tillhörde de som ville mörka vad som egentligen hände genom att tala om 60 miljoner flyktingar när det handlade om 1, 320 000 som sökte asyl i något EU-land. Minns det osmakliga spelet kring den 24 november 2015. Åsa Romson stod och grät, bredvid Stefan Löfvén, över det beslut som hon själv varit med och fattat! Tala om falskhet med hjälp av dubbla budskap från MP:s sida. Romson lämnade Stefan Löfvén att försvara regeringens (där MP ingick) gemensamma beslut. Själv fällde hon följande kommentarer: ”Det är fruktansvärda beslut som regeringen nu känner sig tvingad att fatta … Det skulle fattas ännu mer fruktansvärda beslut i Sverige om vi inte hade en regering av den här konstellationen”.

Hade inte MP varit så makthungriga skulle partiet ha gjort som språkröret för deras ungdomsförbundet ville – och lämnat regeringen. Vilket hade varit utmärkt. Men se lämna makten ville inte Romson, Fridolin och den övriga MP-ledningen. Men det kröp det fram att kommun- och landstingspolitikerna inom MP levde i verkligheten. De hade övertygat Romson, Fridolin och de övriga i partiledningen om att beslutet att stoppa vågen av asylsökande var det enda rätta.

Låt mig än en gång sammanfatta vad som hände 2015. Sverige, med endast två procent av invånarna i EU, tog emot över tolv procent av antalet asylsökande! Detta var nästan tre gånger så många som det land som tog emot näst flest asylsökande. Romson talade om de fruktansvärda som hände i Sverige detta år. Det fruktansvärda i Sverige var lögnerna från bl a MP. Till detta kommer att EU-länderna var lika osolidariska i samband med flyktingkrisen som de var då coronapandemin bröt ut i fjol. Socialdemokraterna har varit oförmögna att försvara sig själva i denna fråga. De verkar befinna sig i en oacceptabel beroendeställning av MP. Vore jag sosse skulle jag framhålla tre argument mot alla gråtande lögnare:
1. År 2025 tog Sverige emot oändligt många fler flyktingar än alla andra EU-länder och visade solidaritet,
2. Den förändring som ägde rum i november 2015 innebar ingen ny och omänsklig flyktingpolitik från svensk sida – förändringen innebar en återgång till den traditionella svenska asylpolitiken – allt tal om en ny, omänsklig, invandrarfientlig eller rasistisk politik är direkta lögner,
3. För att klara av att integrera alla som fått asyl under den rad av år då Sverige tagit emot fler flyktingar måste landet lägga sig på EU-snittet vad gäller uppehållstillstånd – samtidigt måste andra EU-länder ta sin del av ansvaret vilket de inte gjort tidigare.
Klarar inte Socialdemokraterna detta själva ställer vi gärna upp. Sedan en sista sak:

Det finns fortfarande medlemmar i MP som bryr sig om klimat och miljö.
Och som även förstår skillnaden mellan islamister och muslimer.
Tyvärr blir dessa färre och färre då partiet krymper.
Men vi samarbetar gärna med dessa.

Fortsättning följer i DEL III ….. MP under fyraprocentsspärren

 – Detta är inget blogginlägg om styrketräning – och får därför inget nummer –

Förklaring

Detta blogginägg är ett svar på en insiktsfull kommentar till min föregående blogg.
Den ”styrkeblogg” som hade nummer 9 – ”lumparhistorien” som bland annat handlade om de två främsta anledningarna till att jag har tränat styrketräning, först hemma och sedan i gym, sedan jag var cirka tio år. Jag har tränat för att kunna slåss – vilket kom att förebygga många slagsmål, och för att lindra den söndagsångest som grundskolan skapade. Och som lever vidare trots att jag gick ut nian för ca 50 år sedan.

*Här följer ett utdrag från den i mina ögon insiktsfulla kommentaren
” … Det råder tystnad kring skolvåldet, trots att det påverkar psykisk hälsa och välmående i vuxenåren. Förklaringen idag är dålig impulskontroll och neuropsykiatriska diagnoser hos våldsverkarna. Under min skoltid var alkoholism (och dålig hemmiljö p g a det) orsaken, i alla fall som jag minns det. Tänk ändå vad tiderna förändras (ironi) …” [boldningen är gjord av mig / Jh].

Men beslutet att försvara Henne var den andra saken jag gjorde som var bra.

A. Våldet bland de unga

I. Jag har bearbetat mitt ursprungliga svar på kommentaren ovan till ett blogginlägg
Det du skriver är bara alltför sant – tiderna förändras men våldet består. Det tog ett tag innan den ökande organiserade brottsligheten fick den uppmärksamhet som den förtjänade. Men den går bättre att passa in i gängse modeller (kriminellt våld, offer och polis) än vad tabu-frågor som exempelvis hedersförtryck och islamisternas strävan efter shariastyrda parallellsamhällen gör – som alltså har lett till att debatten ligger minst tio år efter händelseutvecklingen i de sistnämnda frågorna.

Danmark har till och med infört gränskontroller mot Sveriges med den organiserade brottslighet som uttrycklig motivering! Så till slut fick även känsliga PK-journalister och dito politiker tvingas acceptera att den organiserade brottsligheten vuxit till ett verkligt problem. Men att den ibland lever i symbios med islamisterna (inte med muslimer i allmänhet) är ännu för magstarkt för många PK-iter. Den organiserade brottsligheten går även bra att skildra i böcker, radiopjäser och på spelfilm samt i dokumentärer. Det fanns alltså pengar att göra här.

Men den organiserade brottsligheten ”rinner” nedåt i åldrarna. Tolvåringar och uppåt rekryteras. Och, återigen, Danmark har infört gränskontroller mot Sverige p g a ”vår” organiserade brottslighet. Samtidigt har fenomenet ”förnedringsmisshandel” uppstått.

Vissa ungdomar spöar andra och tar sedan deras mobiler och, ibland, till och med kläder. Det går att förneka att detta är ett resultat av Sveriges misslyckade asyl- och integrationspolitik. Och istället gå med i MP, FI, V samt i delar av S för att där få argument för att den misslyckade asyl- och integrationspolitiken inte alls har med detta att göra. Det går också att förneka att jorden är rund. Och istället gå med i föreningar som hävdar att jorden är platt och i dessa få argument för att du ramlar av jorden då du kommer till ”kanten”. Men det vore dumt. I båda fallen. De nya inslagen i våldet bland unga har bland annat att göra med de motsättningar som hederskultur och islamisterna (inte muslimerna i allmänhet) har bidragit med. Nya typer av motsättningar i samhället är både ett resultat av – och har bidragit till – den ökande segregeringen i Sverige. Utanförskapet växte först fram på grund av sociala och ekonomiska – klassmässiga – skäl. Islamisterna försöker förstärka utanförskapet i syfte att skapa shariastyrda parallellsamhällen.

Det svenska misslyckandet, när det gäller att integrera många av de människor som har kommit från andra länder, har inneburit att nya motsättningar har lagts till de gamla.

II. Samtidigt finns alla de gamla problemen kvar.
Allt oftare blandas idag ”traditionella” sociala problem med den nya typer av utanförskap. Barn drabbas fortfarande av sina föräldrars problem med arbetslöshet, alkohol och knark samtidigt som den nya typen av utanförskap – baserad på  hederskultur och islamisternas (inte muslimerna i allmänhet) strävan efter shariastyrda parallellsamhällen  – tillsammans skapar en ny nivå när det gäller spänningar i samhället.

Dessutom: Sedan årtionden tillbaka har det pågått en intern folkomflyttning i Sverige.

Denna har bestått i att många ur majoritetsbefolkningen – exempelvis etniska svenska barnfamiljer med två föräldrar där båda har fasta jobb – har gett upp vissa bostadsområden och flyttat till andra. Detta har ytterligare skärp segregeringen. Denna grupp, barnfamiljer med fasta jobb, är en av de viktigaste byggstenarna för att skapa ett socialt stabilt samhälle / stadsdelar. Dessa har genomfört en väldig, och alltför lite diskuterad, folkvandring inom Sverige.

I detta läge har vissa yngre – barn i tonåren och ”yngre vuxna” – insett att den organiserade brottsligheten kan utgöra ett alternativ till arbetslöshet och lågavlönade jobb med otrygga anställningsvillkor. Det går till och med att göra ”karriär”, på de lägre nivåerna, inom den organiserade brottsligheten. Ur denna häxkittel har bland annat skjutningar och sprängningar växt fram. Detta förråar i sin tur det ”vanliga” och mer individuella våldet. Även bland unga ungdomar. Från tolv och uppåt. Det kanske finns få verkligt farliga personer. Kanske. Men även de som inte misshandlar eller dödar kan hålla en hel skola, eller stadsdel, som gisslan. Detta visar mitt eget liv från det trygga lilla Umeå på 60-talet.

B. Slåss eller inte slåss …

III. Problemen var påtagliga då jag gick i grundskolan – i form av en brutal hackordning.
Detta tilldrog sig under 60-talet. Både i mellanstadiet på Sofiehemsskolan och i högstadiet på Mimerskolan. Det var en våldets hackordning i vilken även jag ingick. Det handlade inte alltid om fysiskt våld. Bland tjejerna var det ofta en fråga om utfrysning av andra tjejer. Men våldet fanns under ytan. Det visste alla som inte valde att blunda. Jag var inte värst. Men jag var heller ingen ängel. Som jag skrivit tidigare: Slogs du inte påtvingades du istället fler slagsmål! Skaffade du dig ”respekt” (gjorde du folk rädda) genom att visa att du kunde slåss, behövde du slåss mindre ofta. Du var själv ett offer men bidrog samtidigt till att skapa andra offer.

Det värsta med den tiden, för mig, är inte de smällar som att jag själv fick ta emot. Fysisk smärta, som inte ger permanenta skador, är inte så farliga i sig. Insåg jag. Chocken och de mentala effekterna är värre. Anser jag. Det var hemskt att se rädslan i ögonen hos andra, då de såg på mig, och lägga märke till att de gick närmare väggen för att slippa ”stöta ihop” i skolkorridorerna. Jag, och många andra, hade inte ”råd” att säga ”förlåt” till de man gjort illa. Eller till kompisar man svikit. Detta hade tolkats som svaghet (fast jag vet naturligtvis, sedan länge, att detta hade varit att visa verklig styrka). Men på den tiden hade ingen, i det skikt av elever som jag befann mig, sett saken så. Inte heller jag.

Jag spöade inte så många. Men jag gjorde det. Och jag var också utsatt. ”Kungen” på skolan tog en gång stryptag på mig, i samband med att vi bytte om till en gymnastiklektion, och vi stod låsta framför varandra i en kraftmätning som jag inte skulle vinna. Han tryckte hårdare och hårdare och läget började bli kritiskt – inte för att han hade tänkt döda mig – men jag hade hittills inte visat någon rädsla för honom och han kände sig sannolikt tvungen att visa mig vem som bestämde på skolan. Vi båda saknades emellertid på uppställningen och gymnastikläraren kom och ”bröt upp” vår kraftmätning. Detta var den andra, och sista, gången jag hade nytta av en lärare i ett sådant sammanhang.

Jag drogs inte in i så väldigt många slagsmål under dessa tre år. Men eftersom ett slagsmål kunde bryta ut VILKEN DAG SOM HELST tvingades du alltid vara på helspänn. Eller åtminstone på din vakt. Sannolikheten att du måste slåss, en viss dag, var liten. Men den fanns alltid där. Under hela sjuan och allra mest i åttan samt under halva höstterminen i nian (sedan försvann ”Kungen”) var detta dominerande inslag i det liv man levde. Och situationen i skolan tog många med mig med sig hem.

Under åttan gick jag, och en av mina två ”bästisar”, aldrig mer än en meter ifrån varandra på rasterna. Tillsammans var vi säkra för ”Kungen”. Men inte en och en. Under höstterminen i nian försvann alltså ”Kungen”. Ingen visste att berätta var och varför. Men det var inte svårt att gissa att det hade med rättsväsendet att göra. Då var det som om hela Mimerskolan slappnade av. Våldet försvann inte. Men det minskade. Rejält.

En enda elev hade alltså kunnat hålla en hel skola som gisslan!

Detta beroende på att lärarna valde att blunda och att vi elever var rädda för att ta ansvar för det brutala slagsmål som hade krävts för att bryta ”Kungen” välde. Vi hade behövt vara fler än en – och vi kunde inte veta ifall han hade kunnat låta bli att använda sig av sin butterfly-kniv i ett sådant slagsmål.

IV. Ska man verkligen inte slåss – som princip
Jag hade kompisar som jag borde ha slagits för, precis som på Sofiehemsskolan, för att skydda dem. Alla kanske inte kan förstå detta. Då jag såg filmen ”Ondskan” grep den mig djupt. Mimer var inte så. Men inte långt ifrån. Återigen: Jag borde alltså ha slagits för att skydda. Vissa fattar bara inte detta. Jag har berättat om hur det var på Mimerskolan 1966-69, bland annat för folk som trodde på ”fredsfostran”, under 80-talet. Först trodde flera mig inte då jag berättade hur det var. Men sedan började de accepterade att det kunde har varit så. På 60-talet. Men på 80-talet hade vi ju ”fredsfostran”! Då jag förklarade att jag borde ha slagits för att skydda mina vänner svarade vissa: ”Men man ska ju inte slåss”!

Situationen för de människor som berördes av andra världskriget var naturligtvis – som alla förstår att jag förstår – ofattbart mycket värre än situationen på Mimerskolan. Men trots det tänker jag nämna andra världskriget. Min farsas generation var beredda att slåss, och därmed att riskera att dö, för att försöka stoppa Nazityska trupper från att inta Sverige. Från att avrätta och våldta delar av befolkningen. Farsan var inkallad, båda omgångarna, under andra världskriget. Han låg så nära gränsen att han kunde se de tyska soldaternas uniformer. Vad skulle hans generation ha sagt, ifall de tyska pansardivisionerna hade kommit rullande? ”Herzlich willkommen kanske? Och sedan ”Vill ni ha hjälp med att samla in alla ”judedjävlar” och ”kommunistsvin” så att det blir lättare att sända dem till dödslägren?”

Eller skulle farsan och hans generation ha försökt skydda de svenska medborgarna – inklusive de judar som bodde i Sverige och de kommunister samt andra radikaler som redan befann sig i svenska koncentrationsläger – mot den militariserade nazismen? Naturligtvis skulle de ha slagits. De som skulle försvara Sverige hoppades slippa kriget och få leva, jobba och bilda familj. Men vid gränsen gjorde de sig samtidigt beredda att strida och de visste att de troligen skulle dö. Alla som förklarade sig vara pacifister, i detta läge, anser jag vara fega stackare.

Jag menar inte att alla måste ställa sig upp och slåss. Personligen. Förutsättningarna är för olika för det. Det är i första hand fråga om principen. Det jag anser vara så fruktansvärt fel är försöket att göra principen om icke-våld till en överhistorisk, i alla lägen gällande, princip. Detta är ett intellektuellt fegt icke-ställningstagande. Och det provocerar mig. Återigen: Det går naturligtvis inte att jämföra andra världskriget med det som hände på Mimer. Men i båda fallen ställdes frågan ifall du borde slåss för att beskydda.

En av mina två bästa kompisar tvingades rulla från Mimerskolans bakgård, över Skolgatan, ned till Nygatan, längst hela Nygatan fram till ÖK, över ÖK, och en bit till. För där låg ”matan” där vi åt skollunchen. I snön. På våren 1967. Framför fötterna på ”Kungen”. Inför hundra, eller fler, elever från Mimer. Många i ”kungens följe” skrek och skrattade. Ingen gjorde något. På platsen. Och efteråt kom det aldrig någon reaktion från varken lärare eller föräldrar.

Är det någon som tror att detta inte satte spår hos min kompis? Är det någon som tror att jag hade kunnat stoppa ”Kungen och hans följe” genom att säga att jag inte trodde på att slåss. Men att jag allt tyckte att han bar sig lite ovänligt åt och borde betänka att min kompis kanske kunde bli både yr förkyld. Om det ville sig illa!  Om någon tror detta så är denna idiot. Det hade krävt det brutalaste av slagsmål – just där, just då – för att stoppa den pågående fysiska och mentala misshandeln av min kompis. Och jag svek.

När lärarna hade tagit sin Mats ur skolan, och inte ville se, måste du ta saken i egna händer. Alltså: Jag borde ha sagt ”ställ dig upp kompis – nu befriar vi Mimerskolan från ”Kungen” en gång för alla”. Och sedan hade det fått gå hur det ville. Så borde jag ha gjort. Men jag gjorde det inte. Ingen annan gjorde det heller. Men jag tillhörde den skara som åtminstone kunde ha försökt. Och jag kunde definitivt ha förhindrat andra trakasserier. Men jag gjorde inte det heller. Ingen enskild elev orkade sätta sig upp mot hackordningen. Men några av oss borde ha försökt.

Det var ett par saker som jag gjorde bra. En dag kom det en ny, naivt snäll, kille till vår klass. Jag tror det var i åttan. Honom räddade jag undan åtminstone vissa trakasserier. Jag tror att han kom från Hagaskolan p g a av mobbing. Och så skickade de honom till Mimer. My Sweet Lord! Han berättade om detta för mig, utan att ha talat med mig tidigare, redan första dagen på Mimer. Han ville sannolikt ha kompisar. Desperat gärna. Han visade mig, hjärtslitande, sina nya gymnastikbyxor. Och frågade om jag tyckte att de var fina. Jag blev matt. Det stod ”offer” skrivet över hela killen. Hade han talat med fel person så skulle hans fina svarta kortbyxor, med guldränder, på sidorna kastats upp i en av björkarna nere vid Kungsgatan där cyklarna och mopederna stod. Jag tog faktiskt hand om honom genom att visa andra att vi var kompisar. Jag tog med honom till gymnastiken som man tar med en kompis. Jag kunde inte annat än att ge honom denna form av ”beskydd”. Men ett sådant åtagande innebar en risk. För mig. För blev killen sedan påhoppad förväntades det, åtminstone av vissa, att jag skulle försvara honom. När jag skriver detta inser jag hur mycket man förstår då man är 14-15 år. Och att en elev inte borde behöva göra sådana överväganden. Men det var just så det var. Försvara eller offra.

Jag bidrog alltså själv till att skapa offer. Aktivt eller genom att blunda. Jag slogs och djävlades för att slippa andra slagsmål och för att själv slippa ta skit. Det är denna insikt som är svårast att leva med. Jag var en del av hackordningen och jag förtryckte andra, samtidigt som jag själv tillhörde de som löpte risken att tvingas slåss mot ”Kungen”. På varje gymnastiklektion, som var gemensamma för honom och mig, trots att vi inte gick i samma klass. Som tur var skolkade han mycket. Det var egentligen endast honom som jag var rädd för. Även om det fanns andra som var större och starkare än mig så var jag inte rädd för dom. Man har ju rätt att också gå oavgjorda ”matcher”.

Men tillbaka till icke-våldet. Det krävs att båda parter är överens om denna princip för att den ska fungera. Om så är fallet är jag för att lösa konflikter genom förhandlingar. Men då förhandlingarna misslyckas? Då vietnameserna ville ha bort USA från Vietnam – liksom de tidigare hade velat ha bort Kina, Frankrike, Japan och sedan Frankrike igen – gällde inte principen om icke-våld. Jag anser att detta är övertydligt då kolonierna världen runt befriade sig från kolonialmakterna.

Det är skillnad på det våld som en förtryckande nation utövar mot den förtryckta, och det våld som den förtryckta nationen utövar mot förtryckaren. Det är skillnad på det våld som en våldtäktsman utövar mot kvinnan, och det våld som kvinnan använder sig av mot en våldtäktsmannen. Det är skillnad på anfall i syfte att förslava, och försvar i syfte att undgå slaveri. Kort sagt: det är skillnad på våld och våld. Jag är mycket kritisk mot de som, likt de tre aporna – blundar, håller för öron och mun – för att slippa se, höra och berätta. Jag är kritisk till de som förnekar verkligheten. Verkligheten är hemsk. Många behöver hjälp med att förstå varför. Men de som varken vågar, eller vill, se verkligheten anser jag vara fega stackare.

V. Jag var faktiskt nära att gå en ”titelmatch” mot ”Kungen”.
Den tjej jag var ihop med kom gående längst en korridor på Mimer. Och ”Kungen och hans följe” hängde i samma korridor. Var tredje eller var fjärde tjej som gick förbi dök han på. Det gick till så här: Kungen ställde sig mitt i vägen, lade en hand på vardera bröstet, och då tjejerna skrek till och lyfte händerna för att skydda sig tog han dem mellan benen. Då Hon kom, mitt livs första verkliga kärlek, sade de oskrivna reglerna på Mimer att du skulle skydda den tjej du var ihop med. Men det krävdes inga regler för mig, i Hennes fall, varken skrivna eller oskrivna. Hon skulle skyddas. Av mig.

Oavsett konsekvenserna.

Kungen gick på de tjejer han ansåg vara snyggast. Och de som såg ”vuxnast” ut. Det innebar att han definitivt skulle ge sig på Henne. Jag kastade in skolväskan i mitt skåp, vred om nyckeln och började röra mig mot honom. Om han då hade stoppat Henne skulle det ha blivit blodigt på marmor- eller stengolvet. Mitt blod. Mitt inre öga såg honom sitta över mig och dunka mitt huvud mot marmor- eller stengolvet. Kungen var helt kapabel till något sådant. Och med sin butterfly-kniv skar han bort en bit hår från vissa av sina offer. Som en trofé. Men jag tänkte sälja mig så dyrt som möjligt. Kungen skulle aldrig fatta vad som hände – under mina första fyra slag. Sedan skulle han ta över kommandot. Det visste jag. Om jag inte fick in en lyckträff så han gick i däck.

Men Hon fick passera. Vilken lättnad. Tack min lyckliga stjärna. Kungen hade sannolikt ledsnat på tjejerna – för den dagen. Men jag skulle verkligen ha gått titelmatchen mot Kungen ifall han hade försökt röra Henne. Detta beslut att försvara Henne var den andra saken jag gjorde som var bra. Men vi killar svek tjejerna, i allmänhet, i sjuan och åttan. Vi var dock några som började skydda klassens tjejer mot en viss lärare. Det var faktiskt en tredje bra sak.

Då större delen av klassen träffades igen – hösten 2009, då det hade gått 40 år sedan vi lämnat Mimerskolan för sista gången – vandrade vi runt i de gamla skolkorridorerna. Jag hade fått låna nycklarna av kommunen och släppte in de övriga i vår gamla skolklass. Jag nämnde då händelse med ”Kungen” för min stora kärlek i högstadiet. Jag sade: ”Här höll jag på att offra livet för dig”. Hon svarade: ”Jag minns”. Detta gjorde mig lycklig. Att även hon mindes. Men det smärtar också. För det understryker att jag borde ha utmanat ”Kungen” då han tvingade min kompis att rulla i snön.

C. Till slut hjälper det inte att säga förlåt – skadan är redan skedd

VI. Tyvärr väntar man ofta till dessa att det är för sent.
Jag kan inte glömma konsekvenserna av denna hackordning. Jag måste berätta om det svåraste. En av tjejerna från vår klass ville inte komma på återföreningen 2009. Vi var två killar och två tjejer som höll i organiseringen av återföreningen. Då vi fick beskedet blev vi tysta. Vi visste ju, alla fyra, varför hon inte kom. Vi hade varit så djävliga mot henne genom ord, utfrysning och på andra sätt.

Men ingen av oss kunde påminna sig varför. Hon hade aldrig gjort något ont. Tvärtom. I den stunden (som varar än idag) skulle vi ha gjort nästan vad som helst för att få det hela ogjort. Men det går ju inte. Vi var skyldiga. Och vissa mer än andra.

Många har sagt till mig, då jag talat om tiden i högstadiet på Mimerskolan, att du/ni var ju så unga. Du måste förlåta dig själv och gå vidare. Och gått vidare har jag. Men varken jag eller andra har glömt. Vad ska sägas till tjejen som inte ville komma trots att det hade gått hela 40 år? ”Knäpp med fingrarna: Det kanske är lättare att glömma nu än när det bara hade gått 30, 20 eller tio år. Dom som plågade dig då var ju bara barn”.

För mig är problemet är att tiden i högstadiet har skapat ett självförakt. Om jag inte kan glömma hur illa andra elever for, hur skulle då hon kunna glömma, hon som inte ville komma. Jag var inte den som råkade mest illa ut. Sanningen är att vi var tillräckligt gamla för att förstå. Men vi var inte tillräckligt starka för att stå emot hackordningen. Det klarade inte ens de vuxna. Men det räcker inte med att konstatera detta. Efter en tid hjälper det inte med att säga förlåt – för skadan har lämnat för djupa sår. Såret har läkt och blivit till ett ärr. Ett ärr man tvingas leva med. Ärren från Mimerskolan.

Vissa vill och kan förtränga. Andra kan det inte.

D. ”Jag minns det som igår”.

VII. Jag har sagt förlåt till ett par killar från den tiden.
Till den av mina två bästisar för att jag inte ställde upp då han tvingades rulla i snön. Och till en annan kompis som jag spöade då jag var förbannad på honom. Mer än en gång. Han var tidvis mycket utsatt – från flera håll. Det var faktiskt honom som jag skyddade på Sofiehemsskolan (läs förra bloggen). Varför just dessa två. Därför att vi fortfarande träffas då och då. Vi är vänner och umgås med jämna mellanrum. Därför har det fallit sig naturligt att tala om de gamla ”goda” tiderna. Dessa båda sade att jag inte hade något att be om ursäkt för. De hade inte heller ställt upp för mig i vissa situationer. För övrigt påstod de att ”det där” var glömt för delas del.

Men det är inte sant. Jag vet att det inte är sant. De är till stor del också kvar på Mimerskolans skolgård. Precis som jag är.

Precis som mitt liv har påverkats av högstadietiden har den även påverkat deras och många andras liv. Både på Mimer och på andra högstadieskolor. Många, många andras. När jag skrev om några av de värsta händelserna från tiden på Mimer – händelser som faktiskt var skälet till att jag började blogga regelbundet under hösten 2017 – var det många som skrev kommentarer och egna berättelser om utsatthet till mig. Vissa ringde. En av kommentarerna kom från USA:s västkust. Kommentaren var på fem ord. Den löd så här: ”Jag minns det som igår”.

Som igår … efter 50 år.

Jag tittade snabbt på namnet och såg det amerikaniserade svenska namnet bakom och visste omedelbart vem kommentaren kom ifrån. Vi hade varit kompisar, efter högstadiet på Mimer, och tillhört det lösligt sammansatta mc-gäng som körde lättviktare då vi var 16-17 år. Jag hade faktiskt även hälsat på honom, på USA:s västkust, under sommaren 1999 då jag ändå befann mig i krokarna.

Men varför talade ni inte med lärarna? Den frågan har jag ofta fått .

Svaret är att på Mimerskolan var det som i maffian. Åtminstone bland killarna. Men jag tror att det var detsamma hos tjejerna. Jag syftar på den tystnadskultur som råder inom den sicilianska maffian. Den kallas för ”Omerta”. Tystnad. Ingen sade något till lärarna. Och detsamma verkar ha gällt även i förhållande till föräldrarna. Vem vill väl förstöra sina föräldrars liv genom att berätta att ens eget liv blivit ett helvete. Jag tror att tystnaden från elevernas sida var total.

Vad som än hände.

Aktningen för den kille som skvallrade för lärarna skulle ha sjunkit ned till botten, och under, i ögonen på de övriga. Lärarna måste själva ha VALT att inte se. Även de som var rastvakter. De körde ut vissa elever som var livrädda för att gå ut då de riskerade att bli slagna och förnedrade inför hundra andra elever. I åttan hade ”Kungen” sin absolut värsta period. Under sjuan och åttan angrepp han ett antal killar – oftast de lite större och / eller de som var duktiga i gymnastik – som han bedömde skulle utgöra en skalp i hans bälte (små plugghästar  brydde han sig inte om  de var ingen ”merit” att spöa). De han gick på fick följande uppmaning: ”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful. 

Den som fick uppmaningen hade maximalt fem sekunder på sig innan slagen kom. Allt detta utspelades på rasterna, inför alla andra elever, som räknades i hundratal. Och bland dessa fanns kanske din käresta eller bästa kompisar. Hur som helst skulle ”alla” få redan på vad som hänt. Skulle inte en sådan förnedring sätta spår? Naturligtvis. Det var en förnedring som var ofattbar. Flera tog emot ett eller två slag och låtsades sedan ”segna ned” som det minst dåliga alternativet. Vissa blodiga. Andra inte. Till saken hör att ”Kungen” hade en fysik som hos en vuxen man redan i åttan. Och han drog sig inte för att oprovocerat slå folk i ansiktet med knuten näve.

Jag slapp Kungen, utom vid det tillfälle då han tog stryptaget på mig, i omklädningsrummet till gymnastiksalen. Det kunde ha gått illa.  Men då vi saknades på uppställningen inför gymnastiklektionen kom alltså läraren in och ”bröt”. Jag visade mig helt oberörd. Som om jag aldrig varit rädd. Istället gjorde jag mitt bästa för att tackla Kungen, så hårt som möjligt, under basketmatchen som jag tror följde. Visa ALDRIG svaghet. Den väcker blodtörsten hos rovdjuren.

Inte undra på att ingen duschade efteråt!

Du var aldrig så utsatt som då du bytte om. Ingen kunde garantera att dina kläder inte skulle kunna ligga utslängda och blöta på golvet. Även på vintern. Eller att din handduk inte skulle ryckas av dig och att vissa andra skulle stå och högljutt kommentera storleken på dina könsorgan (uttrycken var naturligtvis mer vulgära än de jag använder nu). Naturligtvis.

Jag kan aldrig kan hitta vissa som jag borde be om förlåtelse. Och idag skulle orden inte hjälpa. Men jag skulle säga dem ändå. Så jag tränar styrketräning. För att kunna slåss och förebygga angrepp. För att lindra söndagsångesten – för efter söndag följde måndag och därmed nästa skoldag. Det är därifrån ångesten kommer. Fortfarande. ”Jag minns det som igår”.

E. Skolgymnastik för alla – eller ännu mer elitidrott

VIII. Min dotter växte upp i Sporthallens tyngdlyftarlokal.
Hon satt på läktaren, lyssnade på Sune på sin bandspelare, och ritade. Detta medan jag och hennes mamma, min dåvarande sambo, tränade styrketräning tillsammans. Ibland kom dottern ned och visade upp sina teckningar. En gång knuffade hennes mamma i mig och pekade över min axel. Jag vände mig snabbt om. Synen var underbar. Fyraåringen hade tagit två av de lättaste hantlarna (1 kg styck), lagt sig på en ledig bänk och körde nu bänkpress med hantlar. Helt på eget initiativ! Jag lade genast till knäböj, marklyft och latsdrag (tror jag) till hennes program. Hon hade alltså alla förutsättningar för att gilla ”skolgympan”. Men istället kom hon att hata skolgymnastiken. Hon bojkottade den. Helt. Fast hon var väldigt noga med allt annat skolarbete.

Tanken på att duscha skrattade hon åt. Bittert. Hon bytte inte ens om inför gymnastiklektionerna. Från fjärde klass till dess att hon lämnade trean på gymnasiet. Istället snubblade hon, klädd som den gotare hon då var, omkring på höga sulor. Svart, svart, svart. Åtminstone i högstadiet. Jag hjälpte henne att få betyg i gymnastik genom att tala med (och delvis lura) hennes gymnastiklärare. Och vad händer sedan, då hon gått ut gymnasiet, jo, hon börjar åter träna. Med vikter i ett gym!

Helt frivilligt.

Ibland i pappas gym. Men det fanns få kompisar där. Naturligtvis. Så det blev träningskort bland annat på gymmet på gamla badhuset intill Gammlia och på Tenton. Dottern tränar fortfarande på gym. Jag vill inbilla mig att hennes mycket tidiga bekantskap med denna miljö har något med hennes frivilliga träning att göra. Men vilket betyg sätter hennes historia på skolgymnastiken?

För mig visar det på vilket nederlag som skolans undervisning i gymnastik har lidit. Jag har hört mig för. Min dotter, idag vuxen, är inte den enda – långt, långt, långt därifrån – som har haft samma, extremt negativa, upplevelse av skolgymnastiken. Och olusten och rädslan finns inte endast hos tjejerna. Den finns även hos killar.

IX. Vad gäller idrott är kommunens största uppgift att få alla att elever att delta i skolgymnastiken.
Jag anser att Umeå kommuns satsning på två (2) fullstora fotbollsplaner inomhus är absurd. Som jag minns det var det under 20 kommuner i hela Sverige (det finns 290 kommuner) som över huvud taget hade en (1) fullstor hall (eller tält) för innefotboll för elva spelare i två lag. Men Umeås skulle ha två (hallar och /eller tält)! Det fick kosta vad det ville. Och det gör det också. Kostar.

Det finns idrottsledare i Umeå som har krävt en tredje, fullstor, plan för fotbollsspel inomhus. I lilla Umeå. Hall eller tält. Jag och det parti jag tillhör var för en (1) fullstor fotbollsplan inomhus. Hall eller tält. Den andra inomhusplanen för fotboll var vi emot. Och tanken på en tredje hall är absurd. Jag hoppas att coronaviruset har fått vissa idrottsledare att inse att idrott varken är livet. Eller döden. Men att covid-19 är på liv och död.

Det är alltså många, inte endast tjejer utan även killar, som är rädda för att gå ned i omklädningsrummen på skolgymnastiken. En del går ned i alla fall. Andra inte. Och det är många som inte gillar tävlingsmomentet. Det finns många skäl som tillsammans leder elever att skolka från, eller bojkotta, skolgymnastiken. Låt mig nämna några av skälen:
a) de stressande tävlingsmomenten,
b) rädslan för omklädningsrummen,
c) stressen för de som vill hinna duscha innan nästa lektion.

Vad grundlägger skolgymnastiken hos dessa tjejer och killar?! Kanske en livslång avsky för fysisk aktivitet av ”idrottslig” karaktär? Alla har inte föräldrar som själva tränar, en pappa med eget gym som har gått kurs för att bli en PT (personal trainer) och som kan ställa vikter och maskiner till förfogande i en trygg och säker miljö. Och som därför kan försöka bidra till att väga upp de negativa erfarenheterna från skolgymnastiken.

Umeås val står mellan skolgymnastik för alla – eller en fortsatt satsning på elitidrott genom en tredje fullstor inomhushall för fotboll. Eller något liknande – nytt, kostsamt och oansvarigt – projekt.

E. Fel att förlåta vinnarskallarnas våld

X. Våldet finns bland ungdomarna – och på vissa håll växer det.
Och idrotten är inte något självklart universalmedel mot våldet. Speciellt inte elitidrotten. Varken på läktaren eller på plan. Den kanske mest kända av Umeås alla fotbollsspelare, i modern tid, sparkade en liggande spelare från motståndarlaget. Under match. Med sina hårda  fotbollsdojor. En lokal journalist skrev att detta inte var för första gången. I lättsamt tonfall. För hon var ju ”en sån vinnarskalle”.

Fy fan. Det är fel att förlåta vinnarskallarnas våld. Och för varje kvinna som gör så, i skydd av idrotten, finns det hundra karlar.

Det är exakt denna förlåtande mentalitet – på plan, på läktarna och på sportredaktionerna – som gör att många inte vill vara med. Inte på skolgymnastiken. Inte idrotta alls. Alla typer av våld speglar sig i skolorna. Och självklart i gymnastiksalarnas omklädningsrum. Ska detta vara så förbannat svårt att förstå. Nej. Och alla säger sig förstå detta om man tar upp det i fullmäktige. Men vad händer? Utan vuxnas närvaro kommer det inte att ske någon förbättring. Och det måste dessutom vara rätt vuxna! Skolan speglar samhällsutvecklingen. Och lärarna orkar inte med att stoppa samhällsutvecklingen. Dagens lärarkår pluggade en gång för att få undervisa barn. Inte för att stoppa slagsmål och kanske själva utsättas för hot – och ibland till och med våld.

Jag vet inte ifall våldet bland unga har det ökat eller minskat sedan 60-talet. Kanske är det färre som använder våld. Kanske har våldet blivit brutalare. Jag vet inte. Men jag ska ta reda på det. En sak vet jag dock med säkerhet: Under 60-talet talades det för lite om våldet bland de unga. Detsamma gäller idag. Det räcker inte med några artiklar om ungdomars svåld i en viss kommuns utanförskapsområden. Vid ett tillfälle. Och några artiklar om ungdomars våld i ett annat utanförskapsområde. Vid ett annat tillfälle. Våldet bland unga finns där – hela tiden. Och det kommer att avspegla sig i skolorna som utgör de ungas största samlingsplats. Och då även i omklädningsrummen. Det talas om poliser och vaktbolag. Å ena sidan. Det talas om en en tredje fullstor inomhushall för fotboll i lilla Umeå. Å den andra. Det är uppenbart att befolkningen, även i Umeå, lever i skilda världar.

Som jag ser det: Antingen trygg skolgymnastik för alla – eller ännu mer av elitidrott. För pengarna räcker, sedan länge, inte till allt. Dessutom ska inte vinnarskallarna ursäktas för att de är vinnarskallar – det vill säga en produkt av idrottsrörelsen.

Avslutningsvis

Vi får lära oss, både direkt och indirekt, att samhället alltid går framåt-uppåt. Både ekonomiskt och vad gäller de mänskliga relationerna. Men detta är så fel. Så fel. Vi får även lära oss att det är fult att slåss. Som vore detta självklarheter.
-Det går inte automatiskt framåt.
-Samhället blir inte automatiskt rikare,
-Rikedomen fördelas inte automatiskt rättvist,
-Folk uppträder inte självklart på ett mer mänskligt sätt mot varandra,
-Och i mina ögon finns det både situationer i vilka det är rätt att slåss – och andra där det är fel.

Jag anser att vi är inne i en epok som präglas av en omfattande bakåt-nedåtrörelse.

Denna bakåt-nedåtrörelse avspeglar sig självklart även bland ungdomar.
Både i och utanför skolorna – både offentliga och privata.
Det är den vuxna ”eliten” som går i täten.
De som sparkar på redan liggande.

Det behövs nya förebilder.
Definitivt.

                                                                                   _____________________

PS. Måste jag träna för att försvara mig?

Våren 2018 hotade en kille på cirka 35 att ”döda” mig ifall att jag fortsatte tala i mikrofonen på Rådhustorget. Det var under valrörelsen och jag fortsatte att prata. Och hamnade i TV4 i Stockholm p g a just den händelsen. Jag hade först försökt nå fram till killen mentalt. Men det gick inte. Jag uppfattade att han var berusad men inte på sprit. De som druckit sprit brukar lugna ned sig om de får säga vad de har på hjärtat. Men detta var något annat. Killen såg mig rakt in i ögonen och sade att han skulle ”döda” mig ifall jag fortsatte att tala. För första gången någonsin sedan 1975 ringde jag polisen – som tog hand om saken väldigt snyggt. En eloge. Men det tog självklart en stund innan de kom. Vad skulle jag ha gjort ifall killen hade försökt att äntra talarstolen intill ”standing man” där jag stod? Såvitt jag visste kunde han ha en kniv. Jag skulle, naturligtvis, ha hindrat honom från att ta sig upp på podiet. Om han hade försökt. Och då skulle antingen han, eller jag, eller båda, ha gjort sig illa. Hoten varierar. Men söndagarna kommer väldigt regelbundet. Med över 50 års tyngd. Så, ja. Jag måste träna för att försvara mig. Både mot det som hände under 60-talet. Och det som kanske händer i morgon. DS.

Styrketräningsblogg nr 9.

Ingress
Jag ber om ursäkt för min uteblivna blogg i lördags. Jag hade ingen som jag kunde diktera för och jag vågade inte skriva själv på grund av ”tennisarmbågarna”. Det konstiga med denna åkomma är att jag kan köra bänkpress, göra rodd-, ben och magövningar (träna så hårt att jag blir sjuk) utan att detta förvärrar problemen. Men skulle jag försöka skruva i en skruv, slå i en spik eller skriva på ett tangentbord återkommer smärtorna i armbågarna. Omedelbart. Då det har gått åt rätt håll nu, under några dagar, vågade jag inte ta risken att skriva själv. Därför blev det ingen blogg igår. Jag långt mindre ont idag än vad jag hade efter resan, till och från Stockholm, där vi tömde den lägenhet i vilken mamman till kvinnan jag är gift med bodde – och då problemen med ”tennisarmbågarna” åter gjorde sig påminda. Jag har haft problem, som kommit och gått, ända sedan 2004.

Jag inledde denna bloggserie med att berätta att jag aldrig har tränat för att det skulle vara nyttigt. Jag har tränat för att avskräcka andra från att vilja slåss med mig och för att klara mig bättre ifall ett slagsmål blir oundvikligt – samt för att bekämpa den ångest jag har haft varje söndag sedan jag började mellanstadiet för cirka 55 år sedan. Denna ångest blir särskilt stark söndagar som denna (den sista semesterdagen).

I. Jag måste skjuta upp den tredje bloggen om Bänkpress
Min plan för lördagen var att berätta om s.k. ”forced training” i Bänkpress. Efter detta ska jag ta itu med Knä- eller benböj. Men jag kunde alltså varken skriva eller diktera för någon igår. Idag (söndag) har jag en person som kan hjälpa mig. Men idag vill jag hellre berätta en ”lumparhistoria” som definitivt berör styrketräning – på ett indirekt sätt. Blogginlägget om ”forced training” i Bänkpress kommer nästa gång jag skriver om styrketräning.

Vi ska i alla fall kosta på oss en bild av den sista av De Tre Stora övningarna i styrketräning: Knä- eller benböj. Bilden ska ses som en aptitretare inför kommande blogginlägg om denna kungliga övning i min serie om styrketräning. Se nedan.

Foto: Ulf Liljankoski (CC BY-ND 2.0)

Här ser vi en kille som värmer upp, utan vikter, på stången.
Jag anser att ingen (som saknar skador) kan påstå sig träna styrketräning, seriöst, och samtidigt hoppa över Ben- eller knäböj. Men ifall du har en skada, eller sjukdom, som hindrar dig från att göra denna övning – något som periodvis har varit mitt öde – gäller naturligtvis inte detta. Men, återigen, det är min uppfattning att all seriös styrketräning måste innehålla övningen på bilden ovan. Du behöver inte träna med tunga vikter. Det kan räcka med din egen kroppsvikt. Vi har alla skilda förutsättningar. Detta både vad gäller den egna fysiken samt möjligheten att ta oss till en lokal för styrketräning. Knä- eller benböj: ”kungligt” som Dolph Lundgren skulle ha sagt.

II. Jag tvivlar på att idrott är nyttigt rent fysiskt – men förnekar inte att den kan vara viktig av andra skäl.
Jag har alltså aldrig tränat för att det skulle vara fysiskt nyttigt. Men tränat har jag. Och det under hela mitt liv. (Jag ska träna ikväll kl 18.30). Farsan tog med mig ut för att springa i terrängspåret på Gammlia redan då jag var sex år. Det var roligt. Jag tränade löpning, 60-80-100 meter, på kvällarna tillsammans med en av mina två ”bästisar” i grundskolan, Lasse. Under mellanstadiet. Det var också roligt. Jag sprang 25 varv på Sporthallens 400-metersbana (1 mil) då jag hade gått ut fyran och var elva år. Det var roligt – så roligt att jag sprang ett varv extra ifall vi skulle ha råkat räknat fel på antalet varv. Lasse, den bästa sprintern på Sofiehemsskolan, tyckte att jag var knäpp. Med viss rätt. Han satt på gräset under mitt privata 10 000-meterslopp och hjälpte mig att räkna varven. Två år senare, när jag var tretton, åkte jag ett lopp där alla som kom i mål ”vann”. Det var på tre mil och gick från Bjurholm till Agnäs. Det var en av de sista gångerna som det var roligt att ”tävla”.

Redan då jag var cirka tio år fick jag styrketräningsredskap. De första var ”Kungsfjädern” och ”Muskel- eller ryggsträckaren”. Senare kom Bullwalkern. Kungsfjädern var för vissa delar av armarna och för överkroppens framsida. ”Muskel- eller ryggsträckaren” var för andra armmuskler och för ryggen. Men jag tränade alltså inte för att det var nyttig. Det är nyttigt att ta en rask promenad på cirka 25 – 30 minuter varje dag med svängande armar. Det är vad vetenskapen kan bevisa. Men att idrott, i allmänhet, skulle vara fysiskt nyttigt är ingen oomstridd vetenskaplig sanning. Tvärtom, faktiskt.

Mina föräldrar var med i vad som då hette ”Skid- och Friluftsfrämjandet” (idag Friluftsfrämjandet eller bara ”Främjandet”) och ville ha mig med ut i friska luften. För dem var den fysiska aktiviteten både rolig och nyttig. De ville ha mig med både på sommaren och på vintern. På vintern var det skridskor, turåkning på skidor i fjällen (vilket öde), slalom samt improviserade störtlopp. Och givetvis längdlöpning, som jag hade talang för, och blev verkligt bra på. Jag blev även bra i andra av dessa ”vintergrenar” och hade stor nytta av detta i skolan. Det märktes på betyget i gymnastik. Då jag började skolan fick vi betyg redan i andra klass.

Men det slutade snart att vara roligt.

Det hölls slalomkurser på Bräntberget som avslutades med en slalomtävling. Jag mådde fysiskt illa, av ångest, över att behöva delta i denna lilla, obetydliga, tävling. Och jag ville inte vara med och tävla (detta var under mellanstadiet). Men föräldrarna, som inte förstod vilken ångest tävlandet medförde, övertalade mig att åka. Och jag gjorde som de ville och vann faktiskt denna lilla, obetydliga, slalomtävling. Det stod faktiskt att läsa en kort notis om den i lokaltidningarna (jag har klippet kvar, tack vare min stolta mamma). Men någon Stenmark var jag, definitivt, inte.

”Jag tvivlar på idrotten” heter en bok av arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson. Jag instämmer. Men idrotten kan vara viktig på andra sätt. Men den skapar även sjuka ideal. Och kan vara brutaliserande. Det vet de flesta.

III. Skolan och våldet
För mig var styrketräningen alltid ett sätt att hävda mig på skolgården. Behovet blev mycket tydligt då jag började i fyran. Detta efter att vår skolklass under de första tre åren – på den lilla Östermalmsskolan nedanför Hamrinsberget (omdöpt idag, naturligtvis, av klåfingriga politiker) – splittrades. Den ena delen fick börja fyran på Berghem. Jag och de övriga fick börja fyran på Sofiehemsskolan. Jag var då tio år.

Det var många tuffa killar på Sofiehem.

Sofiehemsskolan var dessutom deras ”hemmaplan”. De hade gått där ända sedan ettan och vissa av dem såg på oss som inkräktare. På Sofiehem fanns ett antal ”brödragäng”. Småbröderna i min ålder hade äldre, och ryktbara, bröder. Vissa av de äldre bröderna var så ryktbara att även polisen kände till dem. Väl.

”Småbröderna”, de killar som hade äldre och tuffa bröder, var man rädd för. De rökte ofta och var själva tuffa. Som sina äldre bröder. De hade brylkräm i håret och en stålkam som de använde för att skaffa sig en Elvis-look – och någon gång som vapen. Jag tog efter. Jag tror också att det var då som jag insåg att man aldrig fick visa svaghet – i form av rädsla eller genom att fälla tårar – även om man fick stryk av en sjätteklassare. Och att aldrig ge sig i ett slagsmål. Jag minns när jag fick stryk av en sjätteklassare som djävlats med mig redan då både han och jag gick på Östermalmsskolan. Jag i ettan och han i trean. Han var naturligtvis mycket större än vad jag var. Det värsta var chocken av att bli påhoppad helt utan förvarning och orsak. Till min stora skam fick chocken mig att börja gråta. Men även om han slog mig på kroppen (det var ovanligt att man slog varandra i ansiktet) – och hade övertaget i den följande brottningsmatchen, som för övrigt följdes av hela Sofiehemsskolan – så gav jag aldrig upp. Han vann inte. Och jag förlorade inte. Han lyckades nämligen aldrig låsa fast mina armar. Och jag märkte att hans kondis var mycket sämre än min och att han tappade i styrka. Så brottningsmatchen fortsatte och fortsatte till dess att någon hämtade vår klasslärare som bröt ”matchen”. Det är en av två gånger i mitt liv som jag fått hjälp av en lärare i ett sådant sammanhang. Och jag tror att det var första gången jag var med om att en massa jämnåriga elever skrek och hejade på mig samtidigt som de äldre, sexorna, skrek att min motståndare skulle spöa mig. Idag skulle detta ha kallats för misshandel och lett till ett väldigt pådrag. Men denna typ av ”incidenter” var närmast dagliga vid denna tid.

Insikten om den inverkan som en chock kan ha tog jag med mig. Den har jag haft nytta av under hela mitt liv. Hemskt. Men jag anser att livet är hemskt.

Vi var ett gäng på två-tre stycken på Östermalmsskolan som alla var duktiga i gymnastik. Och som alla var ”starkast i klassen”. Fast vi gick alla tre i samma klass. Och vi var vänner. I trean var vi tre starkast på ”hela” denna lilla skola. Av ”de starkaste” var det endast jag som flyttade till Sofiehemsskolan. Där uppfattade jag att det fanns ett outtalat krav på mig att försvara de andra från Östermalmsskolan, både killarna och tjejerna, om de utsattas för tuffingarna från Sofiehem. Och jag försvarade de andra. Rätt ofta. Vilket ledde till fler brottningsmatcher och kroppsslag, på och utanför skolgården, än vad som annars hade blivit fallet. Detta gällde i fyran. Då vi började i femman hade vi och ”sofiehemmarna” smält samman. Dessutom kom det nya elever från andra delar av landet. Det lilla länslassarettet blev ett stort regionsjukhus och Umeå universitet var på gång. ”Utsocknes” folk kom till Umeå. Och deras barn började ofta på Östermalms- och Sofiehemsskolorna.

Men beskyddarverksamheten upphörde inte. Istället formaliserades den. I femte klass ingicks ett formellt avtal. Jag och en av mina bästa kompisar lovade att försvara två mindre och svagare killar om de angreps av större och starkare typer. För förmånen av detta beskydd skulle de bära våra skolväskor och kalla oss ”baron” (vi läste om kungar, hertigar och baroner i historieboken vid denna tid). Sedan var en tjugofemöring inblandad. Jag minns inte om vi, ”beskyddarna”, skulle betala våra ”skyddsobjekt” 25 öre. Eller om de, ”skyddsobjekten”, skulle betala oss, beskyddarna, 25 öre. Men beskyddade blev dom. Denna historia har sina poänger. Men dessa tar jag vid ett annat tillfälle.

IV. Visa aldrig svaghet
Detta är den viktigaste och bestående kunskapen som grundskolan gav mig. Visa aldrig svaghet. Det spelar ingen roll hur rädd och hur ont det gör. Det var inte alltid som man klarade att inte visa svaghet. Men man försökte. Alltid. Som om det gällde livet. Vilket det, på sitt sätt, också gjorde. Detta är en av de lärdomar som definitivt har format mig. Inte den enda lärdomen. Naturligtvis. Men det är en av de insikter som har betytt mest. På gott. Men också på ont.

Så kungsfjädern och Muskelsträckaren – vissa träningsredskap var inköpta redan i lågstadiet, ibland av den berömde skidåkaren Assar Rönnlund som jobbade på Monark under en tid – började användas allt flitigare. Så även boxarhandskarna. Jag hade två par. Jag och mina kompisar gick matcher hemma i mitt pojkrum. Det var oftast jag, Lasse och Peter. Lasse var starkast. Och han slog definitivt hårdast.

När jag var arton fann jag alltså vägen ned till tyngdlyftarnas styrketräningslokal på Sporthallen. Och ett verkligt gott kamratskap. Även om man inte själv var tyngdlyftare (jag var det inte) så släpptes man in i deras gemenskap – om man tränade regelbundet. Jag kände dock till Sporthallen sedan jag var ”liten”. Det var när farsan hade tagit med mig dit för att titta på bowling i just det utrymme som sedan tyngdlyftarna tog över – och som jag tror är ett gym än idag. Senare hängde min kompis Lasse och jag mycket på Sporthallen under mellanstadiet. Detta bland annat för att kolla in en mycket duktig sprinter som brukade träna där. Våra förebilder på den tiden var Muhammad Ali (eller Cassius Clay som han först hette), 100-meterslöparen Bob Hayes och ”Löparn” – som vi kallade IFK Umeås duktige sprinter. Han fick en kniv i magen, helt oprovocerat, utanför Domus, en lördag tror jag det var. Men det gick bra. Han kunde återuppta träningen. Han var alltid vänlig mot oss småkillar, tog sig tid och gav oss generöst med träningsråd.

På vägen till tyngdlyftarlokalen hade jag först gjort ett försök att träna boxning, under en dryg månad då jag gick i nian, på Sporthallen. De som ledde träningen, både för nybörjare och för de som kommit en bit på vägen, var bland annat Lars Dahlkarl och självaste Kennet Israelsson (den senare blev svensk mästare fem gånger och nordisk mästare en gång)! Men själv gick jag aldrig ens en riktig sparringmatch, uppe i ringen, utan ”boxades” bara mot mina kompisar som inte heller tränat boxning. Däremot lärde jag mig att slå en slagserie och att ducka. Samt att hoppa hopprep – 190 varv på en minut! Jag var kär i en tjej som hotade att göra slut, om jag kom med ett blåöga eller fläskläpp, till UG (ungdomsgården). Och detta – tillsammans med insikten att boxning krävde väldigt mycket och verkligen kunde vara farligt – gjorde att jag slutade träna redan efter en dryg månad. Men jag lärde mig tillräckligt mycket för att ha nytta av kunskapen i ett slagsmål. Vilket ju också var det egentliga målet. Tyvärr gjorde tjejen slut, ändå, och sade samtidigt att jag måste ”skärpa mig”. Hon hade rätt, och hon gjorde rätt, måste jag tyvärr erkänna. Även det är dock en annan historia. Jag skriver inte ut vad hon heter. Men hon var med i ett band som hette ”Greenfingers”.

V. Lumpen och det underförstådda våldet
Nu till den historia som jag egentligen skulle berätta. Men ibland inser man hur nära allt hänger ihop. Och att förhistorien är viktig. Jag gjorde värnplikten åren 1973 -74, vid Norrlands sjunde skyttekompani, första pluton, första grupp. Vår plutonschef hette Edholm och kompanichefen Nilsson. På grund av olika problem kunde du bli förflyttad till en form av lättare tjänstgöring. Du blev inte malaj utan fortsatte att vara skyttesoldat – rent formellt – med vissa lättnader i tjänstgöringen. Detta hade den militära ledningen på I 20 hittat på, tillsammans med regementsläkaren, och var olagligt. Syftet var att I 20-regementet skulle få den lägsta andelen, till malajer, ”nedklassade” värnpliktiga i hela Sverige. Vilket de lyckades med. Men det fanns inslag i detta, vi berövades rätten till en viss del av sjukvården, som var så olagligt att Expressen slog upp det hela stort. Tidningen tog till och med upp olagligheterna på löpsedlarna (men mer om detta en annan gång). Denna lättare tjänstgöring innebar en förflyttning till en ny kasernbyggnad med nya logement där de som fått denna lättare tjänstgöring förlagts. Vi tillhörde därefter något som kallades för ”Målpluton”. Vi var den fientliga styrkan (målet) i samband med den större slutövningen före muck. Och vi skulle givetvis förlora slaget. Men vi fick mycket lösammunition och många rökhandgranater. Men vägen till denna slutövning var lång och smärtsam. På alla sätt.

En kille, vi kan kalla honom Hasse F, hade fått besked om att han skulle bli förflyttad till ”Målpluton”. Och fram till dess behövde han inte göra någonting. Så medan vi andra, vanliga skyttesoldater, var ute och kröp i den av snöblandat regn upplösta leran – med våra tunga AK 4:or – låg Hasse F. på luckan och läste porrtidningar.

Då vi återkom till logementet kom han ständigt med kommentarer om hur kul vi verkade ha det ute i blöt-leran, kylan och blåsten. Han var slängd i käften. Och till en början var hans kommentarer roliga. Men med ett allt djävligare väder blev hans tråkningar mer och mer provocerande för oss som skulle ut i det hårda vädret – hösten gick då mot vinter. Men Hasse F. fattade inte att han borde ha hjälpt oss att rengöra gevären och visa sig vara en bra kamrat. Istället blev bara hans spydigheter, och citat från porrtidningarna, outhärdliga.

Det var jag som först bad honom hålla käften.

Då alla redan var så less på Hasse F. ställde sig grabbarna på luckan, likt en man, bakom mig då det verbala bråket eskalerade mellan honom och mig. Han började avsky, kanske till och med hata, mig. Hasse F, smart på många sätt, fattade aldrig att hans uppträdande – då alla vi övriga kom tillbaka till ”luckan” skakande av köld, snuviga och fruktansvärt trötta och med en massa jobb kvar för att få kläderna torra inför nästa djävla utedag – redan hade vänt alla på ”luckan” emot honom. Och att det var hans eget fel. Så medan kamratskapet växte bland oss som delade helvetet under utedagarna straffade Hasse F. ut sig själv ur gemenskapen. Men i hans värld var det jag, Jan Hägglund, som hade vänt grabbarna emot honom.

Hasse F. förflyttades sedan till Målpluton. Där hade han redan kompisar. Speciellt tre stycken stod honom nära.

Samtidigt förvärrades mina problem i ländryggen. Jag kunde vanligtvis träna, efter att ha värmt upp, om jag fick genomföra kontrollerade övningar. Men min skadade ländrygg – stel på grund av den nedkylning som bara kombinationen av svettblöta kläder, kyla och (det värsta av allt) blåst – blev till ett allt större hinder för mig att klara övningarna. Varför gick du inte till sjukan – kanske någon undrar? Det gjorde jag. Men den vridning av bäckenbenet i förhållande till ryggraden som jag hade syntes då ännu inte. Varken för ögat eller på röntgen. Sedan många år syns det nu att mitt vänstra ben är kortare än det högra – men inte då 1973-74. Så den jag hatade allra mest, militärläkaren, ansåg att jag simulerade. Detta tog mig hårt. Jag hade mycket svåra smärtor så gott som varje dag. Redan på uppställningen innan vi skulle ut gjorde smärtorna i ländryggen, och den ischias detta ledde till, att jag hade svårt att stå still och rak. Det gick mycket bättre att gå eller springa. Det enda skälet till att jag ändå klarade mig, så pass länge, berodde på all kondis- och styrketräning.

Men till slut blev även jag förflyttad till Målpluton.

Där var stämningen inte alls lika bra som i min grupp, i min pluton vid sjunde skyttekompaniet. Hälften var verkligen simulanter. Och skröt om det. Andra hade verkliga problem. Vissa psykiska. Det var inget fel på grabbarna där. Men Hasse F. hade skapat en fientlig stämning bland många av dem riktad mot mig redan innan jag förflyttades dit. Han visste att jag skulle komma och han var definitivt ute efter hämnd. Hasse F. hade berättat sin version om våra verbala sammandrabbningar på ”sjunde” och hur jag hade vänt killarna där mot honom. Så de flesta på Målpluton såg negativt på mig då jag kom. Hasse F. hade en verbal förmåga, som gjorde honom populär hos grabbarna där (utom de han drev med), samt tre kompisar som alla var öppet aggressiva mot mig. Detta tvingade många andra att välja sida. Och jag var den nye, som de hört negativa saker om, så det var säkrast att inte ta mitt parti. Stämingen var sådan att Hägglund skulle ”tas ned”. Detta insåg jag redan första dagen efter att jag hade förflyttats till den nya kasernen och till de logement där killarna på Målpluton skulle ”bo”. Trakasserierna började omedelbart.

Det gick till så här: varje gång jag skulle säga något började Hasse F, eller någon av hans tre kompisar, att tala högt. Eller skrika. Ofta oartikulerat och rakt ut. Den som var störst och starkast av de tre visade på den oundvikliga utvecklingen – han började nämligen agerade fysiskt aggressivt. Varje gång jag hade köpt Aftonbladet i kiosken utanför grindarna, och stod och läste i väntan på uppställning, slog han på tidningen. Och skrek. Ofta just oartikulerat – rakt ut i luften. Jag tog det lugnt, ett par dagar, i förhoppning om att det skulle gå över. Men det hela bara eskalerade. Hasse F. höll sig själv i bakgrunden. Men jag fick veta att han drev på de övriga – speciellt sina tre kompisar – av killar på Målpluton som han djävlades med verbalt. Jag måste alltså agera. Och det snart.

Jag började också fatta att mitt rykte innebar en fördel – ett rykte som Hasse F. själv hjälpt mig att bygga upp – hos grabbarna på Målpluton.

– Alla på Målpluton visste att jag lyfte mer än någon annan, där, i Bänkpress som var den styrkeövning genom alla mätte sig mot varandra. Bänkpress tränar också just de muskler man använder då man slår ett snabbt och hårt slag,
– Alla där visste att jag hade tränat boxning (men ingen visste hur lite). Det var sådant som kom fram i snacket på luckan – där jag och Hasse F. tidigare hade ”bott” tillsammans med 14 andra,
– Alla visste att jag hade haft flera motorcyklar och varit med i mc-klubben UMCC – där det var justa killar och tjejer. Men att ha varit med i en mc-klubb gav mig ytterligare status av hårding. Ingen där kände till UMCC.

Tillsammans gjorde detta att Hasse F. och hans tre hejdukar hölls tillbaka. Jag hade en aura runt mig av att vara farlig – vilket bidrog till att vissa av grabbarna på Målpluton ställde sig neutrala och till och med började visa tecken på vänskap. Trots allt var det befälen och regementsläkaren som var fienden för dem – inte jag. Men huvudsakligen var det ”hårdingen” mot den, åtminstone delvis, populäre Hasse F. Jag var tvingad att spela de kort jag hade fått. Och, naturligtvis, aldrig visa svaghet. Då hade det varit kört.

Hasse F. själv var ingen match för mig.

Men en av hans tre kompisar var ett nummer större än mig. Och han hade haft övertaget om vi båda hade varit otränade. Hans problem – vi kan kalla honom ”Mannen” – var att han inte var säker på hur stark jag var. Eller på hur bra jag var på att slåss. Jag hade ju, trots allt, kört båge, tränat boxning och tränade styrketräning så ofta jag kom åt. Detta visste alla på Målpluton – tack vare Hasse F. – och det gjorde ”Mannen” osäker trots att han alltså var ett nummer större än mig. Jag uppfattade hans provokationer som om han försökte bedöma mig genom att se hur jag skulle reagera. Men hans provokationer uppmuntrade även mina andra direkta fiender  – Hasse F. och hans två andra kompisar – och jag förstod att situationen skulle bli ohållbar. Hasse F och de andra två lät ”Mannen” göra grovjobbet. Själva sysslade de med politiska nålstick. Jag var sosse och de ansåg sig vara ”kommunister” – och verkade sympatisera med någon bokstavskombination. Men det kan också bara ha varit skitsnack för att komma åt mig. Men sossehatet, eller föraktet, hos Hasse F. och hos vissa av hans tre kompisar var däremot inte något skitsnack. Det var definitivt på riktigt.

Allt detta utspelade sig i en förråande atmosfär som, vissa, av befälen försökte skapa. Det gällde människosynen i allmänhet och synen på kvinnor i synnerhet. Men, detta vill jag understryka, det gällde definitivt inte alla befäl. De litet äldre, som hade egna barn (läs döttrar), var helt normala och hjälpte ibland grabbar som mådde psykiskt dåligt. Och det gjorde många. Mellan var tredje och var fjärde värnpliktig mådde psykiskt dåligt under dessa år enligt tidningsartiklar jag tagit del av. Jag är ingen pacifist och jag anser att vi ska ha både en militärt och en civil värnplikt. Samt att tjejer ska vara med båda i det militära och civila försvaret. Detta kommer att ha en oerhört positiv effekt. Både på stämningen och på försvarats effektivitet. Dessa saker hör nämligen ihop.

Men tillbaka till mitt läge på Målpluton. Jag hade sett hur det gått för hackkycklingar i grundskolan – och jag tänkte inte bli någon själv. Något måste alltså göras.

Jag visste vad jag skulle göra redan efter den första veckan på Målpluton. Jag måste utmana Mannen fysiskt.

Det var bättre att utmana en kille, fysiskt, än fyra. Något annat alternativ stod mig inte till buds. Det fick ske i samband med kvällstjänsten den andra eller tredje veckan på Målpluton. Jag visste att Mannen skulle slå på mitt Aftonblad och skrika något i stil med ”sossetidning” eller ”sossedjävel” då han gick förbi mig. Mannen hade också för vana att ha på sig militärens vintermössa. Inomhus. Han tyckte troligen det såg tufft ut. Hans vintermössa och Aftonbladet var centrala delar i min plan. Så efter middagen, under pausen före uppställningen inför kvällstjänsten, gick jag ut och köpte ett Aftonblad. Och ställde mig att läsa. Jag var mentalt inställd på mitt kanske blodigaste slagsmål någonsin. Den mentala inställningen kan vara helt avgörande.

Vi var alla cirka tjugo år. Många av oss hade väntat med lumpen i ett, eller två, år och ett slagsmål under värnplikten utspelades mellan (kroppsligt) vuxna killar. Och stengolvet skulle kunna göra ett slagsmål verkligt farligt för den som föll ”med huvudet före”. Men det stod för mycket på spel för att detta skulle avskräcka mig. Och jag var alltså beredd. Det var inte Mannen.

Mycket riktigt: då Mannen gick förbi mig kunde han inte låta bli att slå på min tidning och skreka något (mitt hjärta slog så hårt att jag inte hörde vad). Sedan var det min tur. Mannen bara gick vidare som om inget hade hänt. Han spelade cool. Jag tog några steg och kom ifatt honom (så när som på en meter – ett lämpligt avstånd för min plan) och sa med tillkämpat lugn ”Mannen”. Han vände sig överraskat om. Med sin militära vintermössa på huvudet.

Med en provocerande långsamhet slog jag av honom hans mössa – som föll ned på stengolvet.

Och stirrade honom rakt in i ögonen. Vad fan gör du – skrek han – med tillkämpad ilska. Både han och jag visste vad detta handlade om. Jag synade hans kort, inför de övriga 25 – 30 andra killarna, på Målpluton. Symboliken blev extremt tydlig. För alla. Han hade bara ett val mellan två alternativ. Och maximalt fem sekunder på sig att välja. Antingen försökte han klippa till mig. Eller så böjde han sig fysiskt – och därmed även mentalt – för mig. Detta genom att plocka upp sin mössa.

Jag svarade, med fortsatt tillkämpat lugn, att han mycket väl visste vad det handlade om. Han alltid slog på min tidning och skrek som en idiot. Vi stod och stirrade på varandra. De andra hade bildade en gles halvcirkel. Alla visste vad detta handlade om. Alla hade väntat på att något skulle hända sedan jag kom. Och nu hände det.

Men Mannen var inte mentalt förberedd. Som jag. Han böjde sig ned och plockade upp mössan.

Där upphörde också trakasserierna. Mitt rykte och min mångåriga träning i att aldrig visa svaghet avgjorde. Men utan all den fysiska träningen hade jag aldrig gått iland med detta. Jag har alltså nästan alltid tränat. Men aldrig för att det skulle vara nyttigt. Jag har tränat dels för sådana situationer som jag just beskrivit. Alltså för att kunna slåss. Vilket helst ska förebygga att man behöver slåss. Dels har jag tränat för att dämpa den söndagsångest som har plågat mig i över 55 år.

Idag anser jag inte att det är omanligt att visa att man är ledsen. Eller att erkänna att man har ångest. Men det hjälper inte mig. Tyvärr. Jag blir aldrig av med minnena av det som hände i grundskolan. Det handlar både om andras och om min egen roll. Därav söndagsångesten. Däremot hoppas jag, verkligen, att både kvinnor och män får chansen att tala om vad som skapar deras återkommande ångest och att de kan bli av med den. Men jag vet att långtifrån alla får det. År 2020.

Jag slutar här. Idag är det ju söndag.

Dags för gymmet.

___________________

Tidigare bloggar i serien om styrketräning har
publicerats den 21, 23, 26 och 27 juni samt den 4, 11, 13 och 16 juli.
Den tredje delen när det gäller Bänkpress måste skjutas upp till på tisdag.

Styrketräningsbloggen – den åttonde

Jag har alltid haft svårt att hålla igen då jag tränar. Detta oavsett om det gällt längdlöpning på skidor, utförsåkning, löpning eller styrketräning. Jag har alltid kört väldigt hårt när jag väl tagit mig till skidspåret, backen, banan eller tyngdlyftarlokalen på Sporthallen. Samma sak idag när jag har ett eget gym (jag har all nödvändig utrustning för att kunna ta emot kunder – utom en lokal i vilken man får ta emot kunder) där jag och kvinnan jag är gift med tränar. Mitt problem har istället varit att ta mig till stället där man tränar tillräckligt ofta för att det ska bli några verkligt goda resultat. Men förutom att
– Jag har tränat för sällan har jag inte heller skött fysiken på en rad andra sätt,
-Jag har inte ätit rätt och sällan regelbundet,
-Inte sovit tillräckligt mycket och inte heller tillräckligt regelbundet,
-Inte klarat av att stretcha mina stela muskler tillräckligt – vilket har varit särskilt viktigt för skadan i ländryggen.

MEN, när jag väl hittat till terrängbanan eller träningslokalen, och inte haft bråttom, har jag inte kunnat låta bli att träna väldigt hårt. Detta kan få negativa konsekvenser. En person som en gång rökt tjugo cigaretter om dagen, men som har slutat röka, och får ett återfall på en fest – och då röker tjugo cigaretter – kommer att må verkligt dåligt dagen efter. Personen kan bli sjuk på riktigt eftersom kroppen kommer att vara förgiftad. Den tål inte alls nikotin på samma sätt längre. På vägen till att röka tjugo cigaretter om dagen bygger man upp en tålighet mot nikotinet via fem, tio, femton cigaretter varje dag under ett antal år. Och att då röka 20 cigaretter, efter att ha slutat röka och därför förlorat ”nikotintåligheten, kan vara direkt livsfarligt.

Jag vet. Även om jag aldrig rökt så mycket.

Däremot finns det en sorts parallell då det gäller mig och träning. Jag har inte kunnat låta bli att träna nästan, eller lika, hårt som jag gjorde före ett längre träningsuppehåll redan första gången som jag tränar efter uppehållet. Detta har faktiskt fungerat. Oftast. Till saken hör att jag alltid har haft en väldigt bra kondition. Jag kunde springa en mil, minst, helt otränad och dessutom snabbare än mina kompisar. Lite ont i benhinnorna får man tåla. Allt annat var dalt. Dalt med stora bokstäver (D.A.L.T.) Det har har jag lärt mig. Alldeles själv.

Då jag gjorde lumpen på I 20 här i Umeå sprang jag den mördande banan under den tid som befälen bestämt – vilket innebar att jag, och några andra ”löpstarka”, fick träna på egen hand! Detta var en verklig ynnest. Då de övriga i min pluton (ca 40 grabbar) var ute och kutade i höstregnet kunde jag hålla till inne i regementets styrketräningslokal och lyfta skrot. Eller sova!

* Det ger mycket att träna – även om det endast blir en gång i veckan eller mindre
Jag har alltid försökt att (som ett minimum) träna varje söndag. Söndag är den dag då jag, efter att ha börjat grundskolan, alltid har haft ångest på. Den dagen är bara en enda lång väntan på måndagen. Och skolan. Jag gick ut grundskolan 1969. Men ångesten finns kvar. Och träning motverkar ångest. Ju hårdare träning desto bättre. Det märkte jag då jag tränade. Och jag har även läst en hel del om detta. På söndagarna har jag alltid kört helkroppspass – långa och hårda. Detta har gett en bra utdelning när det gäller träning. Men lika viktigt: det motverkar ångesten. Jag brukar alltid köra ben, överkropp framsida, ryggen samt magen. Oftast genom stora allroundövningar. Plus lite extra för triceps och axlar framsida för att ta igen det jag förlorat i Bänkpress. Givetvis.

Men på grund av studier eller semestrar, sjukdomar eller valrörelser har jag sällan klarat av att träna varje söndag. Jag har nämligen även arbetat politiskt på samma (mot min hälsa) destruktivt hårda sätt. För mycket arbete, för slarvig med mat, sömn och stretching. Men, man kommer faktiskt rätt långt med stark vilja och ett helkroppspass. Varje söndag.

* Med måtta …
Jag vill passa på att kommentera de träningsgurus som påstår att man måste träna 2 – 3 gånger i veckan. Minst. Det stämmer inte. Du kan komma långt genom att endast träna en gång i veckan. Gärna ett helkroppspass. Du blir naturligtvis inte bra nog för att vinna några tävlingar i tyngdlyftning, styrkelyft eller bodybuilding. Men du kan bli mycket starkare genom att träna de grundläggande övningarna endast en gång i veckan. Jag rekommenderar naturligtvis den som kan träna två eller tre gånger i veckan att göra det.

Men livet tillåter inte alltid detta. Jobbet, familj och barn, föräldrar, vänner och andra andra engagemang (exempelvis politiska) kan sätta begränsningar för antalet träningstillfällen. Men den person som ”bara” kan träna en gång i veckan (eller mindre) ) ska ABSOLUT träna – i alla fall. Fast med måtta. Det är just det där ”med måtta” som har varit ett av mina problem. Och det inte endast då det gällt fysisk träning för styrka och kondition.

Det har gällt allt.

Min far sa en gång då jag var en liten grabb på tio – tolv år: ”Dit det bär så bär det”. För de som inte känner igen uttrycket kan jag berätta att han ansåg att då jag fick ett intresse i skallen så överdrev jag alltid. Jag hade svårt med ”måttfullheten”.

Men vad vet väl en förälder.

* Ett år äldre varje år – en uppenbar missuppfattning
Under många årtionden klarade jag att köra lika hårt efter ett två månaders långt träningsuppehåll. Det gick exempelvis bra då jag var 27 år gammal (eller ung). På med skorna och ut i löpspåret. Eller till styrketräningslokalen och vikterna för ett rejält helkroppspass. Jag har alltid haft en strålande kondition. Detta hjälpte inte endast i löparspåret utan även i gymmet. Men åren gick. För ett antal år sedan fick jag veta att brosken i knäna var nästan bortnött, så att springa var uteslutet. Konditionen drabbades. Och det oturliga är, berättade en läkare som var fem – tio år äldre än mig, att människan blir ett år äldre VARJE ÅR.

Detta gällde även mig – verkade han mena! Han var då lika gammal som jag är nu. Gubbdjävel !

Ni hör ju själva hur dumt det låter. Helt klart en missuppfattning. Vad lär dom sig på läkarutbildningen egentligen. Alla skador jag dragit på mig, idag, och som jag inte drabbades av för exempelvis 40 år sedan beror naturligtvis, endast och allena på otur (eller någon gång?! kanske) på bristande kunskap vad gäller träning. Men att jag skulle bli ett år äldre, varje år, och att detta kunde spela in. Aldrig! Det är lika osannolikt som att inte få ett enda rätt på en stryktipsrad. Lika svårt som att få som 13 rätt.

* Det handlar om otur.
Nej jag blir förbanne mig inte ett år äldre varje år. Snarare tvärt om. Skador handlar om otur och, kanske, någon gång fel träningsmetod!

Med denna djupa insikt i fysiologi och filosofi gjorde jag comeback i mitt (och kvinnans) gym efter ett sommaruppehåll. Och jag gjorde precis som då jag var 27 år och hade strålande kondis. Jag körde ett helkroppspass med delvis (för mig) tunga vikter – och i ett högt tempo- under dryga tre timmar. Varför inte?

Jag klarade ju detta då jag var 27 år…

Så här såg programmet ut:

Benböj (knäböj): 4 set,
Bänkpress: 9 set (högsta vikt igår 85 kilo – mesigt, OK, men det var efter ett uppehåll),
Rotatorkuff: 3 sett (skadeförebyggande träning för axlarna),
Olika roddövningar: 11 set,
Mage: 3 set,

Summa 30 set.

* Efteråt mådde jag utmärkt.
Lite trött bara när jag kom hem. Mycket träningsvätska av olika slag hade gjort att energin aldrig slocknade under dessa (dryga) tre timmar. Jag bara öste på. Speciellt i Bänk och Rodd. Och roligt var det. Lite hungrig var jag då jag kom hem.

Sedan började underligheterna.

Jag vaknade klockan 04.00 av att jag var så fruktansvärt varm. Det brukar jag aldrig bli då den kombinerade kyl- och fläktmaskinen är på. Jag brukar sova kallt och gott. Men jag tänkte att det var kroppen som ”efterbrände” det överflödiga som jag har på magen. Bra. Tänkte jag och somnade om.

Jag steg upp och körde kvinnan i mitt liv till jobbet. Stel som stål – men ingenting som inte lite stretching kunde bota Själv skulle jag till jobbet kl tio för att få en ”överlämning” av en en kollega som hade jobbat under min semester – som tar slut nu på söndag. Vilken ångestdag.

Vår kombinerade parti- och tidningslokal brukar vara kall mitt på sommaren. Bostaden slår av värmen – då studenterna högre upp i byggnaden åker hem – samtidigt som vår lokal ligger i ständig skugga och aldrig värms aldrig upp av solen. Men jag tyckte ändå att det var varmt. Så varmt att jag klagade. Vi började med överlämningen av informationen om läget i partiet och om våra framtidsplaner (vilka artiklar ska med i nästa nummer av vår tidning och vilka medlemmar eller sympatisörer borde skriva dem).  Mitt under samtalet började jag plötsligt frysa. Och jag blev väldigt trött. Inte ens Red Bull gav mig vingar.

* Först då fattade jag – det fanns absolut ingen energi kvar i kroppen efter träningen dagen innan
Detta tog tid att fatta trots att jag varit med om samma sak minst hundra gånger – bara inte lika kraftfullt som denna gång. Jag hade inte hunnit äta rejält på morgonen. Resultat: Jag började frysa vid 12.00 och fortsatte sedan att frysa fram till dess att överlämningen var klar cirka 16.45. Jag åt allt som fanns på lokalen (inte mycket, semestertider) men inget hjälpte.

Därefter fick jag feberfrossa, en mage i uppror, ont i huvudet och började må illa under resten av dagen. Det handlar inte om Corona. Jag körde bara ett helkroppspass – på samma sätt som när jag var 27.

Och jag känner alltså igen allt: kroppen, totalt överansträngd, reagerar med ursinne eftersom viljan återigen varit starkare än köttet – (ungefär så står det). Kroppen har ingen motståndskraft kvar. Immunförsvaret är nere på ett minimum. Har jag tur slipper jag avsluta semestern med en sommarförkylning. Eller Corona.

*Här krävs tre rejäla åtgärder:
a) Jag hade tänk träna i morgon fredag. Men det får vara – till på lördag, Man lär sig ju av sina misstag …,
b) Allt detta bara för att man kör ett helkroppspass som om man var 27 år – och hade en förbannat bra kondition. Jag måste börja promenera mer, och få en bättre kondition, eftersom knäna (oturligt nog) inte håller för att springa med,
c) Påståendet att jag blir äldre – ett år för varje år – precis som alla andra måste motbevisas. Jag kanske ska börja äta och sova ordentligt. Och dra ned (lite) på alla Red Bull som jag dricker för att kunna jobba fram till 02.00 två – tre kvällar i veckan. Klarar jag det kommer jag att bli yngre varje år. Kanske inte med ett helt år varje år. Men åtminstone ett halvt år yngre varje år. Mat och sömn.

Rejäla åtgärder alltså.

Summa summarum:
Jag blev sjuk på grund av otur. Det har ingenting med dumhet att göra. Som mig närstående personer antyder.
Och att det skulle vara något fel med att göra som när man var 27 är en absurd tanke.
Jag längtar verkligen till på lördag …

Och på söndag måste jag träna.

___________________

Tidigare bloggar i serien om styrketräning har
publicerats den 21, 23, 26 och 27 juni samt den 4, 11 och 13 juli.
Den tredje delen när det gäller Bänkpress måste skjutas upp till på lördag.

Styrketräning – sjunde delen

Ingress
Året var 1985 och jag lyfte i alla fall tresiffrigt i bänk.
Inget märkvärdigt för den som tävlar – på riktigt. Men bra för mig som tävlade med mig själv. Sedan en tid tillbaka hade jag haft rent fördjävligt ont i vänster axel. Smärtan började under skelettet på ovansidan av vänster axel och gick sedan nedåt genom vänster arm via biceps för att mynna ut i vänster underarm. Speciellt ont fick jag då jag körde dips. Men även då jag körde bänk. Det hade gått så långt att jag inte kunde göra en enda dips-repetition utan att nästan-skrika. Smärtan hade funnits där sedan 1982. Och bara blivit värre och värre. Nu klarade jag inte mer. Jag var tvungen att gå till en sjukgymnast. Jobbigt, dom vill ofta att man ska göra sunda och normala saker. Och själv kan man bli lite knäpp – om man tränar för mycket. Mycket riktigt – jag tvingades börja träna på ett mycket bättre sätt. Men idag är jag väldigt tacksam. För utan denne sjukgymnast hade jag troligen förstört kroppen ännu mer.

A. Bestämda sjukgymnaster behövs
På Sport & Motion fanns en riktigt duktig kille, sa andra som tränade, och som jag litade på. Jag tror mig minnas att han både hjälpte ”Löven” och hockeylandslaget (men jag kan minnas fel). Sport & Motion låg vid den tiden intill Umeå Järnvägsstationen (mitt emot Bågenhusen). Hur som helst var sjukgymnasten duktig. Mycket duktig till och med. Och bestämd.
Kom nu ihåg att det var cirka fem meter från dörren som jag strax skulle gå in genom fram till stolen som sjukgymnasten satt i. Jag hade alltså bokat tid, knackat på dörren och hört hans ”kom in”.  Så jag öppnade dörren och klev över tröskeln. Jag ska redogöra för hans ord – och mina. Sjukgymnasten inledde.

Hans första ord, redan på 5 meters håll, var dessa: – Kör du mycket bänk?

Jag: – Öh, ah, ja-a. Hur vet du det?!

Han: – Du har så framåt-roterade axlar. Det syns på lång väg. Det är typiskt för er som kör för mycket bänk – i förhållande till rygg och skuldror. Om du bara visste hur vanligt det är (han var barsk men inte ovänlig).

Jag: – Jasså (med ett försök att låta misstrogen).

B. Efter en undersökning, inklusive smärtsamma rörelser för min axel och arm, kom sjukgymnastens ”dom”.
Min ensidiga träning hade förkortat bröstmuskulaturen vilket resulterat i framåtroterade axlar som lett till att en nerv kommit i kläm. Det var denna nerv som sköt dessa, allt ”giftigare”, pilar av smärtor från vänster axel ned genom hela armen. Sjukgymnasten suckade åt mig och alla dessa feltränade Bänkpress-entusiaster.

Han: – Vad brukar du träna på för vikter i bänkpress?

Jag (kaxigt): Efter uppvärmning blir det sex set med fyra reps på varje med 90 kilo.

Han: Det är slut med det nu. Du får i fortsättningen inte lyfta mer än 30 kg – stången plus tio kg till !!

Jag: Va! (misstroget). Mina kompisar kommer att skratta ut mig.

Han: Dina kompisar är ditt minsta problem. Kommer du ihåg smärtan som gjorde att du kom hit?

Jag (spakare): Javisst. Men bara 30 kg …

Han: – Du kör alltså en väldig massa Bänkpress. Hur tränar du ryggen. Mycket rodd ( lätt ironiskt)?

Jag: Nej. Det blir lite ryggresningar och latsdrag. Kanske tre set var – men inte varje gång?

Han: Och ingen stretching förstås?

Jag: Nej! (Jag försökte inte vara kaxig längre utan insåg att jag var en slagen man – som ville fortsätta att styrketräna).

Han: Okej: Skriv ned ditt styrketräningsprogram – på ett ungefär?

Han, igen, efter att ha läst vad jag skrivit: Tala om obalanserad träning? Du kör för att bli bra i Bänk och stark i benen. Men du verkar nästan har glömt ryggen helt och hållet. Typiskt för din generation av ”bänkpressare” (nu lät sjukgymnasten mer bestämd).

Jag (ömkligt): Men max 30 kg …

Han: – Vill du bli bra i axeln och armen så att du ska kunna lyfta mer i bänk om två år än vad du kan idag?

Jag: Just nu klarar jag just ingenting – utan att nästan skrika av smärta. Men jag kanske skulle kunna lyfta 50 kg i bänk? Samtidigt som jag börjar träna mer rygg så att jag slipper höra polarna skratta åt mig?

Han: – Lika tjurig som alla bänk-entusiaster med framåt-roterade axlar. Ska vi kunna fixa dig måste du helt sluta upp med att köra dips och flyes under en period. Du får köra bänk – men max 30 kg – som jag sa. Allt annat fortsätter att öka obalansen mellan din förkortade bröstmuskulatur och din otränade rygg vilket i sin tur gör att dina framåt-roterade axlar fortsätter att klämma på nerven – eller nerverna. 

Jag: – Mmm

Han: Nu ska vi gå och titta på hur vi kan lägga upp din träning – på rätt sätt (mer bestämd men fortfarande vänlig).

Jag: Okej (väl medveten om de plågor i vänster axel och arm som fått mig att söka upp sjukgymnasten).

C. Sedan gick vi igenom latsdrag, sittande rodd samt omvända flyes.
Vi fastnade för ett brett grepp som var böjt för att skona armbågarna för lats, plus ett medelbrett grepp samt ett smalt. För sittande rodd blev det ett smalt samt ett medelbrett grepp. För omvända flyes blev det lätta hantlar. Till detta ökade sjukgymnasten på med fler ryggresningar – en övning jag faktiskt gjorde – liksom för att understryka ryggens betydelse. Han avslutade med att lägga in stretching främst för bröstmuskulaturen!

Det blev många set och många reps för varje set, med låga vikter, för ett riktigt utförande. Så här kom programmet för skuldror och övrig rygg att se ut:
a) sittande rodd, i massor, fast lätta (senare medeltunga med dragremmar)
b) latsdrag, massor och lätt (senare medeltunga med dragremmar)
c) omvända flyes, många och lätta,
d) ryggresningar, många och många plus egen vikt,
e) samt stretching av bröstmuskulaturen – plus lite övrig stretching .

Till detta lades en ny besökstid, för uppföljning av program och utförande, samt för att kolla att jag höll mig till max 30 kg i bänk.

Avslutningsvis
Jag har alltså Wermelin att tacka för min fina start och sjukgymnasten för min ”come back”.
Däremellan hade jag dragit iväg och toktränat – på egen hand. Dumt! Det hade blivit mest överkropp framsida och ben. Jag hade blivit ganska kraftig på framsidan av överkroppen. Och när det gällde benen. Men jag hade nästan helt glömt ryggen. Detsamma gällde stretching. Vilket sjukgymnasten sett i samma ögonblick som jag klev över hans tröskel (jag måste säga att han var jobbigt imponerande). Men det behövdes. Det kändes ju som om jag höll på att bli invalidiserad.

Jag har alltså denne mycket kunnige, och lite barske, sjukgymnast att tacka för min ”come back”. Det var definitivt tack vare honom som jag började träna mer balanserat. Det vill säga ryggen. Plus lite stretching. Vilket motverkade den förkortning av bröstmuskulaturen som drog mina axlar framåt, klämde på nerven / nerverna och gjorde mig halvt invalidiserad.

Jag märkte snabbt att det faktiskt var roligt att träna skuldrorna samt ryggen i övrigt. Jag blev mycket starkare i ryggen, såg mer balanserad ut och kom – steg för steg – att slippa den hemska smärtan. Men garven från träningskompisarna för att jag tvingades ligga och köra bänk på 30 kg kom jag inte undan! Under en tid. Men sedan kunde jag stegvis börja öka på i bänk. Igen. Samt åter lägga till dips och flyes i träningsprogrammet.

Så jag är tacksam. Men poängen som jag vill göra i denna blogg är denna. Mina bristande kunskaper tillsammans med min vilja att träna hårt kom att innebära en väldigt smärtsam skada. Jag blev väldigt mycket bättre tack vare sjukgymnasten. Och senare genom egna kunskaper bland annat via kurser jag betalade för att få genomgå. Men, jag har aldrig har blivit riktigt bra i vänster axel och arm. Ännu efter 35 år känner jag av min felträning.

Tag lärdom av detta – om du är en entusiastisk ”bänkpressare”.

_______________

Tidigare bloggar i serien om styrketräning har
publicerats den 21, 23, 26 och 27 juni samt den 4 och 11 juli.
Den tredje delen när det gäller just Bänkpress kommer på torsdag.

Styrketräningsbloggen är tillbaka – här är sjätte delen

Ingress och tillkännagivande
Detta blogginlägg har jag dikterat och inte skrivit ned för egen hand. Jag har fortfarande s.k. tennisarmbågar och vågar inte hamra på tangentbordet. Så just nu sitter den kvinna jag är gift med vid tangenterna (vad gör man inte för sin livspartner)? Nåväl, hon tränar styrketräning själv, så det krävdes inte alltför mycket övertalning. Men jag ville nämna det. Jag nämner alltid de som hjälper mig med blogginläggen liksom de personer vars texter jag återpublicerar.

I. Bänkpress, en av de tre grenar i vilken man tävlar i styrkelyft, har alltid varit min favoritövning sedan jag började träna på Sporthallen (vad de än kallar byggnaden idag) i Umeå. Året var 1971. Jag är alltså en verklig ”oldtimer” i dessa sammanhang. Den som tog sig an mig – då jag lite nervöst stegade nedför trappan till vad som då kallades för ”tyngdlyftningshallen” (begreppet gym är för mig en typisk 80-talsföreteelse) – hette, och heter fortfarande, Tomas Wermelin. Han är en av Umeås mest framgångsrika tyngdlyftare genom tiderna. Nedan en bild på Wermelin – 20 år.

 

-Bilden är tagen från Wermelins facebook (jag hoppas att han inte misstycker). Det vi ser är alltså en tjugoårig Tomas – som inte ens vägde 72 kg trots att han tävlade i 75 kilosklassen – stöta imponerande 137 ½ kg! (Du som läser detta kan se vikten på tavlan bakom Tomas). Jag säger det igen: Mycket imponerande. Speciellt då det under dessa år varken fanns någon utbildad tränare för tyngdlyftarna, eller någon doping, i Umeå.
– Tomas Wermelin har alltså väldigt imponerande meriter som tyngdlyftare. Under den tid han tävlade (lite drygt sex år mellan 1969 – 76) satte han hela 101 distriktsrekord för Västerbottens län! Av dessa var 100 i tyngdlyftning. Men han satte också ett rekord i, som sig bör, … bänkpress! Wermelins största styrka, i mina amatörögon, var att han under dessa år var Umeås tekniskt skickligaste tyngdlyftare.
– Jag har Tomas Wermelin att tacka för väldigt mycket både när det gäller inspiration att träna hårt och för känslan av att höra hemma i vad som då huvudsakligen var tyngdlyftarnas lokal. Alla tyngdlyftare hjälpte till för att skapa en god atmosfär – och de delade generöst med sig av sina kunskaper – både med varandra och med oss som ”bara” tränade för motionens skull. Tyngdlyftarna höll även ordning och reda. Både på de som tränade och när det gällde redskapen i lokalen. Wermelin, och de andra tyngdlyftarna, var ”gymvärdar” decennier innan begreppet uppfanns. Utan att få betalt. Också detta imponerande.
– Jag vill därför ta tillfället i akt och tacka Tomas Wermelin för vad han har betytt för mig personligen – men också för många, många andra. Han såg till att jag fick en bra start. Detta bidrog mycket till att jag, nästa år, kan fira att jag har hållit på med att ”lyfta skrot” under hela 50 år. TACK Tomas. Eller ”Wermelin” – som vi sa.

Övningen är grundläggande för den som vill träna överkroppens framsida. De muskler som används, direkt, i Bänkpress är bröstmusklerna, framsidan av axlarna samt armens undersida (trissan). Eller om vi tar det på latin: Musculus pectoralis major, musculus deltoideus samt triceps – den muskel som sträcker armen.

Övningen utförs på följande sätt:
a) du ligger på en bänk med fötterna i golvet,
b) du lyfter (vanligen) av en skivstång från en ställning – där stången vilar över ditt huvud,
c) du sänker sedan, förslagsvis, sakta ned stången till dess att den tar i din bröstkorg,
d) därefter pressar du upp skivstången till dess att du har rätat ut armarna – i denna fas kan du tillåta dig lite högre hastighet,
e) du placerar slutligen skivstången i den ställning från vilket du hämtat ned den,
f) när det gäller greppet runt stången håller du tummen under och de övriga fyra fingrarna över.

Låt oss se detta på bilden nedan. Under bilden följer mina första tre kommentarer.

Foto: Pixabay

 

VI. Här kommer kommentarerna

– Bänkpress kan och bör även tränas med hantlar
I tävlingsgrenen styrkelyft är det skivstång som gäller. Själv kör jag huvudsakligen med stång. Men jag sticker emellan med hantlar då och då. Hantlar gör det möjligt att sänka ned vikterna djupare, eftersom de inte stoppas upp av bröstkorgen, vilket skapar en ”bottenstyrka”som hjälper till då du ska lyfta verkligt tunga vikter med hjälp av stången.
Dessutom förhindrar Bänkpress med hantlar (hantelpress) att den arm (och hela den sida av kroppen) som du är starkare i ”tar över” vikt från den armen (och sidan av kroppen) som du är svagare i – något som gör att du utvecklas olikformigt. Och det är naturligtvis inte bra. Risken för detta är speciellt stor då du kör tungt. Många bodybuilders tränar huvudsakligen bänkpress med hantlar (hantelpress). Detta ”skulpterar” bröstmusklerna (pectoralis) annorlunda än om du huvudsakligen använder en skivstång.

– Då du ska lyfta tungt bör du har någon som ”passar” dig
Jag har misslyckats med att få upp 112½ kg med en ”låst” stång. Att rulla denna vikt, koncentrerad till den smala stången, nedför kroppen i riktning mot höfterna var inte alls någon angenäm upplevelse. Man kan bli steril för mindre.
Lyssna noga nu: Om stången skulle få för sig att rulla baklänges, ned mot din hals och struphuvud, är risken mycket stor att du dör – och det plågsamt dessutom!
Alltså: om du ska maxa, eller tänker köra så många reps att du inte får upp stången (failure), ska du definitivt ha någon som passar. Speciellt om du är nybörjare. Annars finns en påtaglig risk att du drabbas av panik. Själv låser jag aldrig vikterna då jag kör Bänkpress ensam. Jag låser inte längre vikterna även om jag har någon som ”passar”. Olåsta vikter gör att man kan tippa stången, varvid vikterna hasar av på den sida du tippar stången åt. Sedan ”flyger” stången åt det håll där vikterna sitter kvar. Då är det bäst att ingen står i vägen.

– ”Förbjuden” dumhet vid Bänkpress:
a) att köra bänkpress med stång – med fötterna högre än huvudet (motlutande press),
b) detta blir ännu farligare om du har låst vikterna,
d) det blir kriminellt farligt och dumt om du gör detta utan passning.
Gör du detta, och missar, så att du inte får upp stången, så kommer stången – obönhörligen – att hasa ned mot din hals och struphuvud. Och du kommer, med stor sannolikhet, att dö. Ska du köra Bänkpress i motlut ska alltid följande förutsättningar vara uppfyllda.
1. Du ska ha passning – helst av två personer,
2. Vikterna får aldrig vara låsta,
3. Undvik att sikta på failure (att du inte får upp vikten) genom att maxa eller köra för många reps. Det är nämligen så att även de som ska passa dig kan drabbas av panik! Och inte klara av att hjälpa dig. Och då dör du likt förbannat.
4. Vid närmare eftertanke: kör ALDRIG bänkpress i motlut med stång. Du kan träna den nedre delen av pectoralis (bröstmuskulaturen) på andra sätt – som inte är livsfarliga.

                                                                             __________

Tidigare bloggar i serien om styrketräning har
publicerats den 21, 23, 26 och 27 juni samt den 4 juli.
Den andra delen, av tre, när det gäller Bänkpress kommer på måndag.

 

 

Styrkebloggen om Bänkpress måste vänta till på lördag.
Istället följer den andra och avslutande delen av en artikel om
Olof Palme som jag redan skrivit. Den heter  ”Vad stod Olof Palme
för – och vad hände med Sverige och S under hans politiska ledning?

___________

Förord
Tennisarmbågarna sätter fortfarande stopp för skrivande av nya blogginlägg rörande träning. Ironiskt! Jag som vill skriva om Bänkpress. Men försiktighet nu förkortar konvalescenstiden framöver – både för den period under vilken jag inte får träna och dito när det gäller att skriva blogginlägg. Men på lördag kommer jag att skriva om Bänkpress – om jag så ska diktera för någon annan som får stå för slagen på tangenterna. Och därmed även för korrekturfelen…

Istället bjuder jag på en uppdatering av den statistik rörande coronapandemin som jag tog med i mina blogginlägg en gång varje vecka, minst, före midsommar. Sverige ligger fortfarande på en skamlig femteplats när det gäller antalet döda i förhållande till befolkningens storlek. Du kan själv studera statistiken efter den andra och avslutande delen i min tidigare skrivna artikel om Olof Palme.

_______________

Andra delen
Vad representerade Olof Palme politiskt – och vad hände med Socialdemokratin och Sverige under hans 16 ½ år som partiledare och statsminister?
Drygt 34 år efter mordet på Olof Palme – ett mord som riktade ett slag mot demokratin i Sverige och innebar en tragedi för familjen Palme – är det angeläget att ta upp en diskussion om Palme som politiker och om vad hans ledarskap kom att betyda för Socialdemokratin och Sverige. Han var den dominerande politikern i Sverige under 16 ½ år. Under hela denna tid var han ordförande för Socialdemokraterna och under 10 ½ år var han statsminister.
Som jag skrev i den första delen av denna artikel: ”Palmes politiska personlighet kan bland annat beskrivas genom bredden på hans kontaktnät. Han spelade tennis med Volvochefen P-G Gyllenhammar, som han stod tillräckligt nära för att kalla ”Grynet”.
Han kunde också stå tillsammans med Fidel Castro, på ett podium i Kubas huvudstad Havanna, och hålla tal inför jublande kubaner. Vissa ansåg att alltså att detta var ett tecken på bredd och styrka. Andra ansåg att det var ett tecken på att Palme var politiskt schizofren och en potentiell landsförrädare med storhetsvansinne.”

Debatten kring Olof Palme, Sveriges dominerande politiker från 1969 fram till sin död, upphörde med mordet.
Detta är begripligt. Men det är både obegripligt och orimligt att debatten har lyst med sin frånvaro under nära tre-och-ett-halvt årtionde! Detta har skapat ett farligt tomrum i den svenska nutidshistorien. Skälet är att det hände så mycket under Olof Palmes tid som politiker – en tid som varade mycket längre än de 16½ år under vilka hans var partiledare och statsminister (minus sex år i opposition).

Jag tänker göra mitt för att fylla detta farliga tomrum i den svenska nutidshistorien. Håll därför tillgodo med den andra delen och sista delen av min artikel om Olof Palme och hans tid. Jag börjar med att repetera slutet av den första delen.

                                                 _______________

* IB – Palmes förbannelse
Men låt oss återvända till Palmes hårda nypor. Då journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt under hösten 1973 avslöjade den hemliga organisationen IB dömdes de till fängelse i tolv månader. För spioneri. Kritiken mot regeringen var besvärande. Och många ledande socialdemokrater trädde fram till dess försvar. En av dessa var ÖB Stig Synnergren.Men det var Olof Palme som gick hårdast fram i tidningar och TV. Han fällde bland annat följande kommentarer om IB-avslöjarna:”de här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”. Om Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” sa Palme bl a följande: den ”ger ett otäckt intryck. Där finns en teknik i utnyttjandet av citat, påståenden och falsk bevisföring som leder tankarna till 30-talets Moskva-processer. Det är en kommunistisk inkvisitionsteknik som verkar nästan sjuklig…”.

Detta var ett svårt övertramp av Palme.

Palme mobiliserade, genom sitt utfall, hela det förtroende som hela socialdemokratin ackumulerat under så många årtionden för att begå karaktärsmord på de två IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Men Palme kom, med tiden, att få mothugg inte endast från väntat håll. Utan även från det kanske allra mest oväntade hållet.

* Säpo-chef med dåligt samvete – under 40
Hjälpen, även om den var senkommen, kom från Olof Frånstedt! Denna var chef för Säpo då IB-avslöjandet kom och Guillou och Bratt dömdes till fängelse – skrev 2014 en både häpnadsväckande och tankeväckande debattartikel i DN. I denna argumenterar Frånstedt bland annat på följande sätt:

”… domen mot dem [Guillou och Bratt] kom att vila på en orättfärdig grund. Den beskrivning av men och den bedömning och de slutsatser som ÖB Stig Synnergren anförde om skador för riket och försvaret håller inte för en närmare granskning. Därmed borde domen undanröjas. Peter Bratt och Jan Guillou borde få resning i detta mål som vilar på bräcklig grund och ges en ny prövning”.

Det måste anses som häpnadsväckande att dåvarande chefen för Säpo Olof Frånstedt, hela 40 år efter fängelsedomen, vill undanröja densamma och ge Guillou och Bratt en ny rättegång. Detta eftersom Frånstedt anser att domen mot IB-avslöjarna ”kom att vila på en orättfärdig grund”. Skulden för detta lägger förre chefen för Säpo främst på tidigare ÖB Stig Synnergren. Det är svårt att hitta något exempel på dåliga samveten idag. Speciellt efter 40 år. Skillnaden mellan Frånstedt och dagens höga makthavare är slående.

* Jag har försökt visa på likheterna mellan Erlander och Palme. Men det finns även skillnader. En stor skillnad består i att Erlanders eftermäle fläckas, nästan inte alls, av hans stora ansvar för Sveriges koncentrationsläger. Men Palmes uppseendeväckande misstag, i samband med avslöjandet av IB och dess verksamhet, har överlevt honom själv. Detta visar bland annat Frånstedts debattartikel i DN 2014. Det är svårt att säga hur mycket IB-skandalen kommer att skada Palmes eftermäle. Men en sak är säker: Palmes politiska gärning kommer alltid att belastas av hans agerande i samband med IB-affären och av fängelsedomarna mot Guillou och Bratt. Detta gör det extra skrattretande då högerextrema kretsar påstår att Palme skulle ha varit kommunist. Vad IB-affären visar är att Palme, under ytan, var en gammaldags kommunistjägare!

* Den nya kursen och rosornas krig
Jag hade hunnit bli väldigt kluven till Palme vid mitten av 80-talet. Efter att ha återvunnit regeringsmakten 1982 påbörjade Socialdemokraterna en, visserligen försiktig, men dock omläggning av sin politik i borgerlig riktning. Detta innebar motsättningar inom och mellan partiet och fackföreningarna. Motsättningarna gav upphov till begreppet ”Rosornas krig”. Partiet försvagades. Men i valet 1985 firade socialdemokraterna, med Palme i spetsen, triumfer. Partiet tog initiativet genom att angripa Moderaterna för deras ”systemskifte”. Och S gick framåt i samband med valrörelsen. Deras andel av väljarna ökade från 39,1 procent i Sifos mätning i december 1984 till 44,7 procent i valet i september 1985. Efter valet började motsättningarna åter öka inom socialdemokratin och facket. En arbetaropposition kallad Dalauppropet såg dagens ljus. Palme verkade plötsligt väldigt trött.

Men ända till slutet kunde jag inte låta bli att be andra vara tysta då Palme talade i radio eller TV. Han fortsatte att fascinera som person. När han besökte Dragonskolan i Umeå, jag tror det var under våren 1985, gick jag dit för att lyssna på honom. Han berättade att han gjort lumpen vid K4 i Umeå. Palme tog även upp behovet av att störta apartheid-regimen i Sydafrika. Han var i god form, som jag minns det, den första och sista gången jag såg honom ”in person” den där gången på Dragonskolan.

* Avrundning
För att avsluta där jag började – i Olof Palmes mångfacetterade politiska personlighet. Palmes politiska personlighet kan bland annat beskrivas genom bredden på hans kontaktnät. Han spelade tennis med Volvochefen P-G Gyllenhammar, som han också stod tillräckligt nära för att kalla ”Grynet”. Han kunde också stå tillsammans med Fidel Castro på ett podium i Kubas huvudstad Havanna och hålla tal. Vissa ansåg att detta var ett tecken på bredd och styrka. Andra ansåg att det var ett tecken på att Palme var politiskt schizofren, en potentiell landsförrädare eller hade storhetsvansinne. Debatten om vilken uttolkning som var den rätta fördes under många år fram till och med mordet 1986. Nu lär debatten om vem Olof Palme egentligen var sätta ny fart.

Läs gärna även den första delen av artikeln som publicerades på VK blogg Jan Hägglund

____________________

Statistik över antalet smittade, avlidna och tillfrisknade

Det finns endast fyra länder i världen som har högre dödstal än Sverige
Detta i förhållande till storleken på ländernas befolkning. Uppgifterna kommer från EU:s smittskyddsmyndighet ECDC. I tabellen nedan har jag räknat bort San Marino, Andorra, Jersey och Sint Maarten då dessa länder/territorier har under 100 000 invånare.
Danmark, Norge och Finland har långt färre döda än Sverige. Även USA, som har flest dödsfall i världen i absoluta tal, har färre avlidna sett till befolkningens storlek än vad Sverige har.

Se nedan den tragiska listan över de stater som har flest döda i världen i förhållande till storleken på sin befolkning:

1. Belgien: 853 avlidna per 1 miljon invånare
2. United Kingdom: 666 avlidna per 1 miljon invånare
3. Spanien: 605 avlidna per 1 miljon invånare
4. Italien: 578 avlidna per 1 miljon invånare
5. Sverige: 532 avlidna per 1 miljon invånare
6. Frankrike: 447 avlidna per 1 miljon invånare
7. USA: 400 avlidna per 1 miljon invånare
8. Irland: 355 avlidna per 1 miljon invånare
9. Nederländerna: 354 avlidna per 1 miljon invånare
* Tyskland: 109 avlidna per 1 miljon invånare
* Danmark: 105 avlidna per 1 miljon invånare
* Österrike: 80 avlidna per 1 miljon invånare
* Finland: 60 avlidna per 1 miljon invånare
* Norge: 47 avlidna per 1 miljon invånare

Källa: EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) 8 juli

Statistiken globalt 8 juli
* 11 801 805 människor har bekräftats smittade
* 543 902 har bekräftats avlidna
* 6 588 485 har tillfrisknat

Källa: Siffrorna för antalet bekräftade smittfall och avlidna kommer från EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) 8 juli. Siffran för antalet tillfrisknade kommer från Johns Hopkins University 8 juli.

Sverige totalt
bekräftade smittfall: 73 858
bekräftade avlidna:    5 482

Källa: Folkhälsomyndigheten 8 juli

Spridningen av coronasmittan i Västerbotten
Måndag 6 april:              123 bekräftade smittfall, 1 avliden
Lördag 11 april:              181 bekräftade smittfall, 5 avlidna
Lördag 18 april:              230 bekräftade smittfall, 10 avlidna
Lördag 25 april:              284 bekräftade smittfall, 13 avlidna
Lördag 2 maj:                 327 bekräftade smittfall, 15 avlidna
Lördag 9 maj:                 363 bekräftade smittfall, 17 avlidna
Lördag 16 maj:               413 bekräftade smittfall, 18 avlidna
Lördag 23 maj:               464 bekräftade smittfall, 23 avlidna
Lördag 30 maj:               498 bekräftade smittfall, 26 avlidna
Lördag 6 juni:                 531 bekräftade smittfall, 28 avlidna
Lördag 13 juni:               572 bekräftade smittfall, 30 avlidna
Lördag 20 juni:               627 bekräftade smittfall, 30 avlidna
Lördag 27 juni:               690 bekräftade smittfall, 31 avlidna
Lördag 4 juli:                  734 bekräftade smittfall, 31 avlidna

Källa: Folkhälsomyndigheten. Statistiken börjar den 6 april då det var denna dag som den första personen i Västerbotten avled av coronasmittan.

Styrkebloggen om Bänkpress måste vänta
tills på lördag. Istället följer en artikel som jag redan har
skrivit. Den består av två delar och heter: ”Vad stod Olof Palme
för – vad hände med Sverige och S under hans politiska ledning?

                                                                      ___________

Ingress
Den 26 juni hade min ”Styrkeblogg” följande rubrik: ”Den avgörande skillnaden mellan ett nedbrytande jobb och uppbyggande styrketräning”. Idag måste jag, tyvärr, skjuta upp det utlovade blogginlägget om Bänkpress. Den andra av De Tre Stora allroundövningarna kring vilka jag bygger min egen träning och även denna ”styrkeblogg”. Skälet beror på ett nedbrytande jobb. Jag och kvinnan jag lever med åkte bil ned till Stockholm, jobbade sedan under tre dagar med att tömma en lägenhet och avslutade med att köra bil hem till Umeå. Jag körde eftersom det bara är jag som har körkort. Denna anspänning fick inte bara min skadade ländrygg att protestera. Anspänningen gjorde även att mina mångåriga problem med s.k tennisarmbågar återkom. Ett tungt pass Bänkpress utlöser inte det lilla helvete som s.k. tennisarmbågar innebär. Det är de många, många rörelserna du gör i samband med att du lyfter, vrider och vänder, och slutligen packar ned eller kastar bort mer eller mindre värdefulla föremål under tolv timmar, tre dagar i rad, som utlöser en vilande s.k. tennisarmbåge (en inflammation i muskler och/eller senor runt armbågarna). Det som blev halmstrået som knäckte kamelens rygg, och som utlöste denna gamla skada, var troligen den anspänning som bilturen hem, från Stockholm hem till Umeå, innebar – tillsammans med urlastningen av alla kartonger då vi väl återvänt. Så nu är jag själv ett exempel på ”den avgörande skillnaden mellan ett nedbrytande jobb och uppbyggande styrketräning”.

Det gör ont i båda armbågarna att skriva detta. Därför måste jag vänta några dagar med att skriva om min absoluta favoritövning ”Bänkpress” fram till på lördag.

Istället publicerar jag den första delen av en artikel som jag redan har skrivit. Den handlar om Olof Palme. Så kära, och allmänintresserade, läsare håll tillgodo med denna min beskrivning av den mångsidige, eller motsägelsefulle, Olof Palme. Del I.

Efter drygt 34 år är det mycket angeläget att ta upp en diskussion både om politikern Olof Palme samt om vad hans ledarskap kom att betyda för Socialdemokratin och för Sverige. Han var Sveriges helt dominerande politiker under de 16 ½ år som han var socialdemokratisk partiledare och statsminister (minus 6 år då han var oppositionsledare). Debatten om vad Palme betydde, för socialdemokratin och Sverige, dog fullt begripligt  i och med mordet på Palme. Men det har nu gått drygt 34 år sedan mordet ägde rum. Och det är en absolut nödvändighet att återuppta denna debatt. Det handlar om att fylla ett stort och farligt tomrum i det moderna Sveriges historia. Därför tänker jag göra mitt för att denna, i mitt tycke så nödvändiga, debatt ska ta fart. Därför: håll tillgodo med den första delen av två på temat: ”Vad representerade Olof Palme politiskt – och vad hände med Socialdemokratin och Sverige under hans 16 ½ år som partiledare och statsminister? Dags för debatt.

____________________

Första delen i artikeln om Olof Palme

*Olof Palme hade en paradoxal och motsägelsefull politisk personlighet.
Eller hade han en mångfacetterade och bred politisk personlighet. Svaret beror på hur man ställer sig till Olof Palme: för eller emot.

Konkret kan Palmes politiska personlighet bland annat beskrivas genom bredden på hans kontaktnät. Han spelade tennis med Volvochefen P-G Gyllenhammar, som han stod tillräckligt nära för att kalla ”Grynet”.
Han kunde också stå tillsammans med Fidel Castro, på ett podium i Kubas huvudstad Havanna, och hålla tal inför jublande kubaner. Vissa ansåg att alltså att detta var ett tecken på bredd och styrka. Andra ansåg att det var ett tecken på att Palme var politiskt schizofren och en potentiell landsförrädare med storhetsvansinne. Debatten om vilken uttolkning som är den rätta fördes under många år fram till och med mordet på Palme 1986. Nu kan debatten om Olof Palme – vad han stod för och uträttade som partiledare och regeringschef – förhoppningsvis ta ny fart. Mordet var en både personlig och politisk tragedi. Det har också, som jag skrev ovan, skapat ett stort och farligt tomrum i Sveriges nutidshistoria.

Fidel Castro, Olof Palme och P-G Gyllenhammar.
Foto: Kremlin.ru | Hans Hemlin | Vogler / Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Palme skolades i första hand in i arbetarrörelsen av Tage Erlander. Det finns intressanta paralleller dessa två emellan. Under Erlanders väg mot positionerna som partiledare och statsminister (1946) fick han bevisa att han hade hårda nypor. Om sådana skulle behövas. Erlander var i högsta grad ansvarig för skapandet av de, för den svenska staten, så skamliga läger där kommunister, radikala socialdemokrater och andra som ansågs opålitliga, placerades under början av andra världskriget. Tage Erlander har dock, med rätta, kommit att förknippas med många av de stora reformer som bidragit till välfärdsstaten. Striden om den allmänna tilläggspensionen (ATP) är kanske den reform som Erlander är allra mest förknippad med.

*Läger och åsiktsregistrering
Det finns i stort sett ingen som idag kopplar ihop Erlander med vad som i början på andra världskriget faktiskt kallades för just ”koncentrationsläger”. Så ock även i Sverige. Det handlade, naturligtvis, inte om några dödsläger. Men klangen är definitivt otäck. Alla tvingades dit mot sin vilja. Många förmådde aldrig tala om sin lägervistelse under resten av sitt liv. Och många hade svårt att få jobb efteråt. Idag vill de ansvariga gärna kalla dessa skamliga läger för ”interneringsläger” eller ”arbetskompanier”. Men på den tiden då det begav sig kallades de alltså för ”koncentrationsläger”.

På samma sätt som Erlander fick även Olof Palme visa att också han hade hårda nypor. Om det skulle behövas. Palme fick nämligen ta del i uppbygget av det som senare skulle komma att kallas för IB! Denna organisations verksamhet var olaglig i en rad avseenden. För det första borde den inte ens ha existerat. Det saknades all parlamentarisk insyn och kontroll. Verksamhetens syfte sades vara riktat mot främmande makt. Endast. Men det kom att visa sig att verksamheten även riktade sig mot svenska medborgare. Den riktade sig händelsevis mot just de grupper som under kriget hade hamnat i skammens läger. Det fanns dock en avgörande skillnad: under 1950- och 60-talen var det fredstid och nu måste andra metoder användas. Däremot inte nödvändigtvis lagliga metoder. IB bedrev olaglig verksamhet som kartläggning av kommunister, åsiktsregistrering, mm. Det går att läsa om Palmes inblandning i IB på många håll. Bland annat i en rapport från Säkerhetstjänstkommissionen (DN 20/12 – 2002).

*Arbetsrätt, jämställdhet och förhandlingar
Precis som Tage Erlander kommer även Olof Palme, när väl alla spekulationer kring mordet har börjat klinga av, att huvudsakligen bli ihågkommen för andra saker än IB. Huvudsakligen. Jag, liksom många andra, har nämnt Palmes internationella engagemang. Men det genomfördes en rad reformer av avgörande betydelse under Olof Palmes tid som regeringschef. Låt oss koncentrera oss på två områden: arbetsrätten och jämställdheten.

Löntagarnas ställning på arbetsplatserna kom att stärkas bl a genom den nu så aktuella Lagen om anställningsskydd (Las) och ”Medbestämmandelagen” (Mbl). Båda började gälla under mitten av 1970-talet. Bland de reformer som stärkte kvinnornas ställning kan följande nämnas: den obligatoriska särbeskattningen, som stimulerade kvinnorna att gå ut i arbetslivet, kom alldeles i början av 70-talet samtidigt som den stora utbyggnaden av barnomsorgen inleddes. Vid mitten av 70-talet infördes föräldraförsäkringen. För första gången fick både män och kvinnor rätt till ekonomisk ersättning då de var hemma med barnen. Dessa reformer innebar att grunden lades till jämställdhetspolitiken i Sverige. Vi måste dock komma ihåg att både Erlander och Palme kunde finansiera sina reformer tack vare den mycket goda ekonomiska tillväxten under 50-, 60- och delar av 70-talet.

Till sist måste även synen på Palme som en ensidig konfrontationspolitiker nyanseras. Och då kan jämvikts- eller lotteririksdagen tjäna som en bra utgångspunkt. Valet 1973 innebar att de båda blocken i riksdagen blev lika stora mandatmässigt: 175 – 175! Detta innebar tre år då det krävdes att S, med Olof Palme som statsminister, måste förhandla och kompromissa med ett eller flera av de borgerliga partierna för att kunna få igenom sina förslag i riksdagen. Det handlade även om vissa av de viktiga reformerna. Det var inte alltid som förhandlingar och kompromisser var möjliga. Då fick lotten avgöra. Därav begreppet ”lotteririksdagen”. Men om inte Palme hade haft förmågan att förhandla och, när detta ansågs möjligt, kompromissa med exempelvis dåvarande Folkpartiet skulle socialdemokratin sannolikt inte ha kunnat behålla regeringsmakten fram till valet 1976.

*IB – Palmes förbannelse
Men låt oss återvända till Palmes hårda nypor. Då journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt under hösten 1973 avslöjade den hemliga organisationen IB dömdes de till fängelse i tolv månader. För spioneri. Kritiken mot regeringen var besvärande. Och många ledande socialdemokrater trädde fram till dess försvar. En av dessa var ÖB Stig Synnergren.Men det var Olof Palme som gick hårdast fram i tidningar och TV. Han fällde bland annat följande kommentarer om IB-avslöjarna:”de här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”. Om Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” sa Palme bl a följande: den ”ger ett otäckt intryck. Där finns en teknik i utnyttjandet av citat, påståenden och falsk bevisföring som leder tankarna till 30-talets Moskva-processer. Det är en kommunistisk inkvisitionsteknik som verkar nästan sjuklig…”.

Detta var ett svårt övertramp av Palme.

Palme mobiliserade, genom sitt utfall, hela det förtroende som hela socialdemokratin ackumulerat under så många årtionden för att begå karaktärsmord på de två IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Men han kom, med tiden, att få mothugg inte endast från väntat håll. Utan även från det kanske allra mest oväntade hållet.

Från vilket håll detta var berättar jag i den andra och avslutande delen
av denna artikel – som kommer på torsdag i denna vecka.