Lögnen om 200 000 invånare i Umeå

Av Jan Hägglund, 23 september 2011 kl 16:55, Bli först att kommentera

Om målet på 200 000 invånare år 2050 ska uppnås krävs att kommunen ökar sin tillväxt dramatiskt. Umeå har under perioden 1969-2010 växt med, i genomsnitt, 1 174 invånare per år. Om målet ska uppnås krävs att kommunen ökar med 2 113 per år, varje år, under de kommande 40 åren.

Ökningstakten måste alltså fördubblas. Men detta mot bakgrund av en nedgång i ekonomin som av många ekonomer beskrivs som historisk. Många talar om ett decennium innan obalanserna inom världsekonomin återställts.

Umeås tillväxt under de senaste 40 åren har baserats på offentlig sektor. Det handlar om arbetsplatser som de två universiteten och Universitetssjukhuset. Men den nya ekonomiska krisen kommer att slå mot offentlig sektor. Runt om i Europa lanserar regeringar gigantiska nedskärningspaket som drabbar offentlig sektor. Umeå kommer inte att kunna räkna med nya stora offentliga investeringar, av typen universitet eller NUS, under de kommande 40 åren. Inte heller den svenska exportberoende privata sektorn kommer att kunna komma undan krisen. Under krisen 2008 var Sverige ett av de länder i världen som drabbades hårdast – just på grund av landets exportberoende. (Motsvarande 50 % av BNP går på export) Några nya Komatsu Forest eller Volvo Umeverken kommer inte att etableras i Umeå inom överskådlig tid. Även om detta vore önskvärt.

Arbetarpartiet är inte ensamma om att anse att målsättningen om 200 000 invånare år 2050 är orealistisk. Folkpartiet, C och Mp tror inte heller på målet.

Men vi var de enda som röstade emot de översiktsplaner som bygger på denna målsättning. Skälet var att det är med hjälp av målet om 200 000 invånare till 2050, som en hel rad hänsyn kan kastas överbord.

Exempel: Centrala Umeås identitet har under mer än hundra år byggt på att bebyggelsen ska vara högst fyra våningar. Detta har inneburit en trivsam atmosfär där höga hus inte kastat sina skuggor över parker och torg. Nu försvinner så gott som alla restriktioner när det gäller höjden på bebyggelsen i de centrala delarna. Men även andra begränsningar får stryka på foten: det blir lättare att bygga nära havet och älven, vilket är byggherrarnas dröm, men som riskerar att hindra tillgängligheten till vatten för många andra.

Det kommer att bli lättare att riva både enskilda byggnader, och bryta upp sammanhållningen i hela stadsdelar, vars kulturhistoriska intresse ligger i just att området utgör en helhet. Umeås ansikte mot älven, med ett till största delen sammanhållet och äldre utseende, har redan angripits av Balticgruppen och kommer att vara extra utsatt för byggkapitalets planer. Även miljön drabbas. Redan idag är luften farlig att andas i centrala Umeå. Dessa planer förutsätter att det koncentreras ytterligare 15 000 invånare inom centrumfyrkanten, öst- och väst på stan samt södra delen av Haga. Detta kommer sannolikt att göra luften i Umeå ännu farligare att andas.

Tegssidan får inte glömmas bort. Om IKEA placeras söder om Teg så kommer Umeå att få ett fjärde externt köpcentra. IKEA borde istället hamna på Klockarbäcken med sin karaktär av sällanköpshandel. Arbetarpartiet vill istället att dagens E4:a på Teg grävs ned, och överdäckas, så att bostäder, affärer och kaféer kan byggas ovanpå. På Tunnelbacken går trafiken idag nere i en tunnel och husen ligger ovanför. En sådan lösning skulle binda samman det idag uppstyckade Teg.

Sammanfattningsvis: om översiktplanerna inte stoppas så kommer Umeåsidan att förlora sin identitet. Och Tegssidan inte att återfå sin. Kommunens invånare blir förlorarna. Segrarna blir byggkapitalet.

De partier som röstat för Översiktsplanerna tror inte själva på de befolkningsmål som planerna bygger på. Detta gör deras agerande ännu värre. De ger byggkapitalet fria tyglar trots att de själva inte tror på det grundläggande argumentet för detta.

Finansieringen av Kulturhuvudstadsjippot

Av Jan Hägglund, 30 augusti 2011 kl 19:09, 1 kommentar

Denna interpellation (fråga) ställde mitt parti i kommunfullmäktige i måndags 29/8:

I VK den 22 juli kräver Lennart Holmlund ”klara besked om höstens planer för Kulturhuvudstadsprojektet.” Holmlunds oro gäller framför allt att de externa intäkterna till kulturhuvudstadsåret fortfarande är obefintliga.

Budgeten för K-14 projektet har 410 miljoner på utgiftssidan. Dessa 410 miljoner i utgifter motsvaras hittills av intäkter på ca 115 miljoner. (Ca 100 miljoner kommer från Umeå kommuns skattebetalare och 15 miljoner från EU:s skattebetalare). Knappt 300 miljoner saknas alltså.

Av detta underskott på 300 miljoner hoppas Umeå kommun att staten ska täcka ca 170 miljoner. Enligt VK (17/6 2010) har det statliga kulturrådet diskuterat två olika nivåer på det statliga stödet till K-14året: antingen en nivå motsvarande 30 % av totalbudgeten (dvs ca 125 miljoner) eller en nivå motsvarande kommunens egen insats (dvs ca 100 miljoner).

Om staten går in med 125 miljoner saknas fortfarande ca 175 miljoner i intäkter för att nå upp till de budgeterade 410 miljonerna. Detta motsvarar 42,7 % av hela budgeten.

I VK (22/7 2011) sägs att 50 av de saknade 175 miljonerna ska komma från näringslivet. Men mot bakgrund av de ekonomiska orosmoln som tornar upp sig vid horisonten, där bland annat Konjunkturinstitutet skrivit ned siffrorna för svensk tillväxt från ca 3 % till 2 %, måste möjligheterna till kultursponsring från näringslivet ha minskat avsevärt.

Det verkar finnas all anledning för umeborna att, precis som Lennart Holmlund, oroa sig för K-14 årets finansiering.

Med anledning av ovanstående undrar vi:

1. Finns några konkreta löften från näringslivet om sponsring av kulturhuvudstadsåret?
2. Finns några löften om pengar från andra instanser som exempelvis EU eller andra kommuner och landsting?
3. Ska ett eventuellt underskott för kulturhuvudstadsåret finansieras genom nedskärningar i programutbudet eller genom att Umeå kommun går in med ytterligare medel?
4. Hur kommer EU att reagera om nedskärningar i programutbudet motsvarande 40 % sker?

Skuldvågen rullar vidare – välfärden hotas

Av Jan Hägglund, 26 augusti 2011 kl 18:39, Bli först att kommentera

Borgerligheten lyckades aldrig lösa krisen 2008. Däremot lyckades den skjuta upp krisen och förflytta dess tyngsta bördor från bank- och kreditsektorn till att huvudsakligen drabba skola, vård, pensioner samt underhållet av infrastrukturen som exempelvis vägar och järnvägar.

Krisen kan delvis liknas vid en vågrörelse, bestående av ett växande skuldberg, som utlöstes av finanskrisen. Skuldberget hade byggts upp inom bank- och kreditsektorn, genom en enorm utlåning i spekulativt syfte, mot liten eller ingen säkerhet. Man tjänar ju mer på att få tillbaka fem procent på en utlånad miljard än på en utlånad miljon, förutsatt att låntagaren kan återbetala sin skuld. Vilket alltså långtifrån alltid var fallet.

Likt en destruktiv vågrörelse drabbade skuldbördan nästan omedelbart övrig privat ekonomi. Volvos försäljning av lastbilar föll dramatiskt. Åkerier som behövde nya lastbilar kunde inte köpa eftersom de inte fick låna i ”åkeribanken”. Banken vågade inte låna ut pengar innan andra banker återbetalat sina skulder till ”åkeribanken” – vilket kunde dröja. Då liknande processer ägde rum inom hela privata sektorn blev resultatet fallande produktion och sysselsättning samt minskade skatteinkomster. För att få fart på hjulen i den privata ekonomin fångades skuldvågen upp – men bara tillfälligtvis. De enorma skuldberg som tyngde bank- och kreditsektorn överfördes sedan till offentliga sektorn, ofta genom utbyte.

Staten övertog de fordringar som bank- och kreditsektorn hade på skakiga företag som bara kunde återbetala delar av sina skulder, eller inget alls. Skuldvågen vandrade alltså, i form av tillgångar som ofta bara existerade på papperet, från bankerna till offentliga sektorn. Från staten till bankerna vandrade däremot värdepapper som vid denna tid ansågs vara det säkraste som fanns, statsobligationer. En stat ansågs nämligen alltid kunna betala sina skulder. Men vid denna tidpunkt började många länders statsskuld att växa i allt snabbare takt. Kopplingen till den skuldvåg som sattes i rörelse av finanskrisen är tydlig. Dels ökade staternas skulder genom kostnaden för att rädda kreditsektorn. Dels på grund av att minskad tillväxt och sysselsättning ledde till krympande skatteinkomster.

Den skuldvåg som, tillfälligtvis, fångats upp av den offentliga sektorn sliter sig här lös. Skuldvågen hade då också växt i styrka. Flera stater, som tillfälligt hade fångat upp skuldvågen genom att överta bank- och kreditsektorns dåliga fordringar, hotas nu själva att slukas av den kombinerade effekten från skuldvågen och nedgången i världskonjunkturen. Detta är bakgrunden till det desperata tonfallet i samband med diskussionen om eurozonens framtid.

Om borgerligheten får som den vill så återstår det andra steget i förflyttningen av skuldvågen. Det första steget gick ut på att överföra bankernas kreditförluster till staten i form av en kraftigt ökad statsskuld. Det andra steget går ut på att låta arbetarklassen betala av statsskulden genom kraftiga nedskärningar inom vård, skola, pensions- och socialförsäkringssystemen.

Arbetarpartiets mål är att så inte ska bli fallet. Vårt arbete för att bli en tredje, socialistisk, riktning inom arbetarrörelsen ska ses i detta sammanhang.

Massmorden i Norge: Högerextremismens mål har alltid varit att krossa arbetarrörelsen

Av Jan Hägglund, 30 juli 2011 kl 12:23, Bli först att kommentera

I samband med terrordåden i Norge kan man skönja en cirkel som sluts i kopplingen mellan högerextremismen och dess historiska attacker på arbetarrörelsen. En gång användes judehatet för att vinna gehör, nu är det rädslan för islam. Men det är fortfarande arbetarrörelsen som är målet.

Samhällets högerkrafter – monarkin, storfinansen och militären – försökte stoppa framväxten av arbetarrörelsen under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Detta betydde att med alla medel motverka fackföreningar, strejkrätt, socialdemokratiska arbetarpartier samt allmän rösträtt.

Men arbetarrörelsen var för stark. Idag är monarkin fråntagen sin makt. Militären finns i kasernerna och det finns demokratiska fri- och rättigheter. Idag angriper emellertid storfinansen återigen de demokratiska fri- och rättigheterna. Syftet är knäcka fackföreningarna och politiskt neutralisera de borgerliga arbetarpartierna. Detta för att kunna driva igenom en brutal politik för ökade klassklyftor med hög arbetslöshet och försämrad social trygghet.

Fascismen blev de högerextremas vapen under 1920- och 30-talen. Då befann sig kapitalismen, precis som idag, i en djup kris. För att stoppa arbetarrörelsens partier och den fackliga kampen, sänka löner och inskränka demokratiska fri- och rättigheter, blev det nödvändigt att använda allt mer brutala metoder. De högerextrema kontrollerade visserligen polis och militär i många länder, men det räckte inte. Skulle våld användas mot exempelvis fackföreningar måste våldet vara folkligt förankrat. Och polis och militär saknade folklig förankring, på arbetsplatser och i bostadsområden. Fascismens verkliga roll var att skapa en folklig förankring för användandet av våld för att krossa arbetarrörelsen. I vissa länder lyckades detta.

Den tyska fascismens (nazismen) sympatisörer samlades kring en rad frågor. Men hatet mot judarna en av viktigaste för att samla folk under nazismens fanor. Här smälte hatet mot judarna samman med hatet mot arbetarrörelsen. Den ekonomiska krisen som skapade miljoner desperata och ursinninga småföretagare och arbetslösa. Ur denna brygd lyckades de högerextrema skapa den nazistiska massrörelsen och genom denna uppnå sitt mål: att krossa arbetarpartier, fackföreningar och de demokratiska fri- och rättigheterna.

Hat mot judar utgör ingen självklar del av fascismen. I Italien och Spanien, för att ta två exempel, var det inte alls hatet mot judarna som utgjorde den nödvändiga hävstången för att skapa fascistiska massrörelser. Det folkliga stödet för fascismen, i Italien och Spanien, växte fram med hjälp av andra hävstänger än den tyska nazismens judehat. Men oavsett hur fascismen växte fram var målet detsamma för högerextremisterna: att med våld slå sönder arbetarpartier och fackföreningar, att erövra statsmakten och avskaffa de demokratiska fri- och rättigheterna.

Idag tror inte många på en judisk världskonspiration. Men tio år efter terrorattacken mot World Trade Center 11/9 – och efter en våldsam propaganda mot muslimer – har de högerextrema skaffat en ny hotbild: ”den muslimska världskonspirationen”. Dagens högerextremister försöker sprida hat och rädsla mot muslimerna för att på den vägen skaffa sig ett folkligt stöd. Hävstängerna varierar i olika tidsepoker och länder med det långsiktiga, målet för högerextremisterna, även dagens, är att med våld krossa arbetarrörelsen. Det är just detta som den norske massmördaren – Anders Behring Breivik – har visat. Ett tydligare bevis än massmordet på 68 medlemmar i det norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund går inte att få.

Massmordet har också visat hur oerhört viktigt det är att bygga allianser, mellan arbetarrörelsen och de alltför ofta isolerade invandrare som härstammar från muslimska länder.

Låt oss ta vara på denna insikt.

Uppdaterad: Terrordådet i Norge fyller oss med sorg demokratin måste försvaras underifrån – inte genom mer övervakning

Av Jan Hägglund, 23 juli 2011 kl 16:15, 1 kommentar

Det norska samhället, och norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF, har drabbats av ett fruktansvärt slag. I skrivande stund (24/7) har 85 ungdomar hittats döda på ön Utöya där norska SSU hade sitt sommarläger. Sju människor har hittills dött av skadorna från bombexplosionen vid regeringsbyggnaderna i Oslo. Fler dödsoffer kan befaras då det fortfarande saknas ungdomar och då många offer ligger svårt skadade på sjukhus. Vi uttrycker vårt djupa deltagande. Medlemmarna i Arbetarpartiet, runt om i Sverige, vet att det finns människor bakom siffrorna. De som dödats på Utöya var någons son, dotter, syster, bror, kompis och politisk kamrat. De som dödats i Oslo var någons mamma eller pappa.

Vissa dåd är så stora och smärtsamma att dåden verkar kräva att vi sätter in dem i ett större sammanhang – med dramatiska åtgärder som följd. Från media i Sverige har vi redan hört rop på strängare övervakning av befolkningen i Norge. Men pekar verkligen sammanhanget, i vilket det fruktansvärda dådet i Norge ingår, på att mer av statlig övervakning är rätt metod?

Personen som gripits för massakern på ungdomarna, och som även blivit sedd i Oslo på platsen där bomben senare detonerade, beskrivs som en ”etnisk norrman”. Hans namn är Anders Behring Breivik. Norsk polis har betecknat Breivik som en högerkristen fundamentalist. Han har tidigare varit medlem i Fremskrittspartiet. Detta högerpopulistisk parti erhöll ca 23 % i det senaste riksdagsvalet. Massmordet liknar dock inte de övergrepp som är typiska för t ex svenska nazister: att i grupp och ofta berusade misshandla enskilda personer med annan etnisk bakgrund.

Istället påminner dådet om det dödliga våld som utförts av djupt störda skolelever, bland annat i Finland, och som riktats mot andra elever, lärare och slutligen mot gärningsmannen själv. Breivik anser sig vara en soldat, i krig med det mångkulturella samhället, med uppgift att rensa Europa från muslimer. Han var medlem i Frimurarna och såg Tempelriddarorden som ett verktyg för att förbereda en revolution och ett nytt världskrig, i Europa. Han ser Arbeiderpartiet som en del av den kulturmarxistiska eliten och som ansvarig för att ha släppt in muslimerna i Norge. Detta var Breiviks främsta skäl för angreppet på Arbeiderpartiet (socialdemokraterna) och dess ungdomsförbund AUF. Detta framgår av ett 1 500 sidor långt dokument som han publicerat. Men Breiviks förvirrade och våldsamma åsikter förs ofta fram på nätet. Frågan är varför just han satte sina blodiga planer i verket. På denna fråga kan inte övervakningskameror ge något svar.

Massakern innebär ett lidande som är svårt att begripa. Chocken kräver stora insatser för alla som drabbats så brutalt. Ett massmord på medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund inom arbetarrörelsen måste även ses som en politisk handling. Och måste få ett politiskt svar. Det bästa sättet att hedra de döda är att vi, som utgör olika delar av arbetarrörelsen, arbetar för att fler organiserar sig och tar ställning i de svåra samhällsfrågorna. Händelserna i Norge talar för sig själva. I ett tidigt skede tog en terroristgrupp på sig ansvaret för dådet – för att sedan snabbt avsvära sig detta. Men flera muslimer i Norge hann hotas, och misshandlas, innan gärningsmannens identitet blev känd. Så spänd var, och är, situationen.

Mer resurser till telefonavlyssning åt norska SÄPO? Nej, detta är inte slutsatsen av tragedin. Vad som måste understrykas är behovet av ett ökat engagemang, underifrån. Det enda skyddet, i den mån det går att förebygga ett förvirrat individuellt vansinne, är aktiva ungdomsförbund, fackföreningar och arbetarpartier. Missnöjet växer i ett samhälle där allt fler misslyckas och isoleras. Det gäller att kanalisera detta till en kollektiv kamp – för fler jobb och emot ökade nedskärningar. Vad som måste isoleras är rasism och den vanmakt som i värsta fall leder till det vi nu sett – en enskild persons vanvettiga terrorism i form av bomber och massmord.

Det ohyggliga som har hänt i Norge understryker en av våra uppgifter som socialister – att visa på hur samhället kan förändras till det bättre. Samtidigt som vi sörjer med de drabbade.

Sommar, sol och missbruk

Av Jan Hägglund, 14 juli 2011 kl 14:00, Bli först att kommentera

Sommaren är en underbar tid. Men det är också en farlig tid. Det är en tid då arbetslösheten blir uppenbar för alla ungdomar som inte fått sommarjobb. Det är också en tid då den nya alkoholkulturen slår ut i full blom. Det blir nämligen alltsvårare att hitta ett område i samhället där det inte förekommer alkohol. Proppfulla uteserveringar är en bild. ”After work” och ”efter plugget”-drickande är en annan. Varenda kvällstidning har en vin- och whiskeybilaga.

Ett annat område som dränkts in i alkohol är idrotten. För 20 år sedan serverades kaffe och korv i pauserna på matcher. Inom ungdomsidrotten arbetar många föreningar med olika drogförebyggande projekt. Samtidigt är andra föreningar helt beroende av alkoholförsäljning. Dyra arenor och proffsspelare måste finansieras. I Östergötland är hockeyarenan Cloetta Center länets största alkoholserveringsställe! Ofta bryter idrottsarenorna dessutom systematiskt mot alkohollagen för att kunna sälja så mycket alkohol som möjligt i pauserna.

Det är främst unga som drabbas när alkoholen görs till ett naturligt vardagsfenomen. Ta studenterna. En av tre studenter har en så hög alkoholkonsumtion att de riskerar alkoholskador. På Umeå universitet har krogarna satt i system att, vid terminsstarten, samordna sina öppettider så att det finns möjlighet att bli full på lokal varje dag i veckan. Till rabatterat pris. Studenternas alkoholkultur sipprar även ned till gymnasieeleverna. På Umeås gymnasieskolor är anslagstavlorna ofta fyllda av krogreklam. Detta trots att de ansvariga politikerna lovat att sådant inte ska.

Den ökade tillgängligheten på alkohol kombineras dessutom med en utbredd arbetslöshet, nedskärningar och ökad press på jobbet. Speciellt oroande är den höga ungdomsarbetslösheten. För den som inte har ett jobb att gå till, för den som inte känner sig behövd är alkoholen en större fara.

Den nya alkoholkulturen måste bekämpas – med drogfria alternativ. Arbetarpartiet (fd Rättvisepartiet Offensiv) har kämpat för att studentkårerna och kommunen ska samarbeta kring ett nattöppet kafé som ett alternativ till studentpubarna på Campus. Varje större stadsdel måste ha en fritidsgård med tillräckliga resurser för att kunna ha verksamhet även på somrarna. Fritidsgårdarna har en avgörande roll i det drogförebyggande arbetet. Dessutom måste det till krafttag mot krogreklamen på gymnasieskolorna.

Klyftan mellan makten och umeborna

Av Jan Hägglund, 27 maj 2011 kl 12:28, Bli först att kommentera

En anledning till det minskade förtroendet för kommunledningen är flytten av stadsbiblioteket. Först tegs frågan ihjäl inför kommunalvalet. Sedan har man sagt nej till en lokal folkomröstning. Man ville inte ens organisera en lokal opinionsundersökning – något som ges utrymme till enligt kommunllagen. Umeborna har alltså inte fått säga sitt!

Biblioteksfrågan har blivit en symbolfråga för att visa på klyftan mellan Umeborna och Umeås maktelit (politisk såväl som ekonomisk).

Den interpellation som Arbetarpartiet (fd Rättvisepartiet Offensiv) har skrivit till kommunfullmäktige visar vilka krafter som ligger bakom flytten:

" Vad ska stadsbibliotekets nuvarande lokaler användas till efter en eventuell flytt?

Flytten av stadsbiblioteket har engagerat umeåborna. I de opinionsundersökningar som gjorts är en majoritet emot en flytt. Trots detta verkar det som om flytten blir av. Det som ännu inte redovisats är dock vad som ska hända med bibliotekets nuvarande lokaler vid en eventuell flytt.

I ett blogginlägg från den 21 mars 2007 menade Lennart Holmlund att det gamla bibliotekets lokaler skulle säljas om ett nytt stadsbibliotek byggdes. ”Sälj bibliotekshuset om det behövs ett nytt” hette det då. Även Britt-Marie Lövgren förordade en försäljning. Den 23 mars skrev hon ” Sälj biblioteket om någon är beredd att betala kostnaden för ett nytt kulturhus!” på sin blogg.

Vem ska då ta över bibliotekslokalerna? Sedan länge finns ett tydligt intresse från kommersiella intressen att ta över lokalerna. I Vk (den 3 jan 2007) sa Umeå C: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten,…”

Umeå C:s idéer om en galleria byggde i sin tur på ett inlägg från Svensk Handel (VK den 12 maj 2006): ”Felet med gatan [Rådhusesplanaden] i dag är att där finns för många "döda" fasader och biblioteksfasaden är det bästa exemplet på det. Lägg därtill att det planerade P-huset under esplanaden förverkligas och vi har en paradgata väl lämpad för kommers. Jag har inga problem med att biblioteket ligger där det ligger utan felet är att fasaden längs hela kvarteret mot Rådhusesplanaden är död. Låt oss därför i sansade ordalag se oss om efter en alternativ etablering för biblioteket,”

Vi undrar, med anledning av ovanstående:

Kommer fastigheten som idag innehåller stadsbiblioteket att säljas?

Kommer bibliotekslokalerna att omvandlas till en köpgalleria?

Har några förberedelser gjorts för en eventuell försäljning?"

VK 1

VK 2

Krisen fortsätter inom S de antifackliga bidar sin tid

Av Jan Hägglund, 19 maj 2011 kl 14:40, Bli först att kommentera

Valet av Håkan Juholt till partiledare för Socialdemokraterna satte punkt för den uppslitande striden om vem som skulle ersätta Mona Sahlin. Men de djupa motsättningar och upplösningstendenser inom S, som blottlades av partiledarstriden, riskerar åter att komma upp till ytan. Detta så länge Juholts socialdemokrater saknar en politik för att försvara välfärden och ta kamp mot massarbetslösheten.

Juholts första tid som partiledare har inte övertygat. I ett av sina första utspel bjöd Juholt in LO, TCO och Saco till samtal för att diskutera pensionerna. Inbjudan var dock inte förankrad i förväg – och både TCO och Saco tackade nej. Juholt tvingades då backa från inbjudan och menade att han egentligen inte ville ha några större förändringar av pensionssystemen. Valet av Tommy Waidelich som ekonomisk-politisk talesman signalerade att de antifackliga fortsatt skulle ha stort inflytande över S-politiken. Waidelich vill ha kvar RUT-avdraget för hushållsnära tjänster, vinster i välfärden samt är neutral till nya jobbskatteavdrag. När Juholt presenterade en idé om en förmögenhetsskatt fick han mothugg av S nya partisekreterare, Carin Jämtin, som hävdade att detta var omöjligt i en globaliserad ekonomi.

I opinionsmätningarna har S återhämtat sig något. I Sifos april-mätning får S 31,2 %, vilket är en ökning sedan bottennoteringen 26,9 % i december 2010 – men lika dåligt som i katastrofvalet 2010. Det är tveksamt om ökningen kan förklaras med en Juholt-effekt. Uppgången beror snarare på katastrofen Mona Sahlins avgång, samt att partiet inte längre befinner sig i öppet inbördeskrig. Denna blygsamma ”återställare” av opinionssiffrorna måste dock jämföras med S toppnoteringar på över 40 % år 2007, när Alliansen suttit vid regeringsmakten i några månader.

Krisen inom socialdemokratin fortsätter. Detta så länge partiet saknar ett politiskt program. Juholts linjetal på extrakongressen var kryddat med citat av Olof Palme, Tage Erlander och August Palm. Detta gav säkert ett visst hopp åt de socialdemokrater som tittar tillbaka och minns historien med stolthet. Juholts problem är att de är ganska få. De – ytterst få – konkreta politiska förslag som Juholt presenterat har dock inte motsvarat de stora orden. Den vårbudgetmotion som S presenterade i början av maj kallade man ett första steg mot full sysselsättning. Den innehåller bland annat förslag om att skrota det hårt kritiserade FAS 3, mer pengar till sommarjobb för ungdomar samt utbildningsinsatser för arbetslösa. 25 miljoner ska satsas på forskning inom bl a fordonsindustri, gruvindustri, förnyelsebar energi, m.m. Totalt handlar det om satsningar på 485 miljoner kronor mer än Alliansen – vilket motsvarar promille i statsbudgetsammanhang.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik mot avindustrialiseringen, för arbete åt alla och för stärkt arbetsrätt. Tanken är att S ska ta beslut om sitt politiska program på nästa ordinarie kongress – som infaller först år 2013! Juholt har dock inte två år på sig att presentera ett politiskt program. Han må just nu ha en smekmånad inom partiet, men till hösten – i samband med att regeringen lägger fram sin höstbudget – är det upp till bevis. De antifackliga krafterna inom S ligger för tillfället lågt. Men vid första möjlighet kommer de att försöka återta initiativet inom partiet. Kan inte Juholt presentera en politik till hösten 2011 riskerar de centrifugala krafterna och upplösningstendenserna inom socialdemokratin återigen att komma upp till ytan. S vårbudgetmotion och radarparet Juholt-Jämtins mindre lyckade utspel sedan extrakongressen understryker detta.

Frågan om rekordvinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen. Detsamma gäller frågan om den hotande avindustrialiseringen. De finansfurstar som idag kontrollerar vinsterna flyttar jobben utomlands. Men inte nog med detta. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut hela 352 miljarder till sina ägare, medan investeringarna endast uppgick till 312 miljarder! Att Juholts nya partiledning inte vågat ta tag i frågan om avindustrialiseringen, och därmed hotet mot välfärden, visar på behovet av ett nytt arbetarparti. Detta parti måste utarbeta ett krisprogram för industriella investeringar och arbetarkontroll över vinsterna. Ett sådant programarbete måste förankras på arbetsplatserna och i lokala fack.

VK, DN

Ovanstående artikel finns publicerad på www.arbetartidningen.se

Umeås maktelit sa nej till folkomröstning om flytten av stadsbiblioteket

Av Jan Hägglund, 3 maj 2011 kl 18:06, 1 kommentar

”Demokrati är en grundläggande värdering” brukar vi höra när det gäller länder långt borta. Men när kraven på demokratiskt inflytande hotar makthavarnas planer här hemma, blir det ett annat ljud i skällan. Flytten av stadsbiblioteket är ett exempel. Bakom flytten av biblioteket, och bygget av det nya kulturhuset, står nämligen Umeås politiska och ekonomiska elit. Den politiska eliten vill ha ett skrytprojekt att sola sig i när Umeå blir EU:s kulturhuvudstad 2014. Balticgruppen ser kommersiella möjligheter och vill bygga ett höghushotell mitt i kulturhuset samt en galleria/saluhall.

Umeborna, däremot, har inte tillfrågats. I valrörelsen lyste frågan om en flytt av stadsbiblioteket med sin frånvaro. Nuvarande Arbetarpartiet samt V, C och MP var tydliga motståndare. Holmlund och S svävade medvetet på målet. Då opinionsundersökningar dessutom visade att en stor majoritet av Umeborna var emot en flytt undvek tongivande partier – som S och M – frågan, och det blev ingen debatt om biblioteket i valrörelsen.

Men bara tre månader efter valet hade läget svängt. Totalt. V som gjort ett bra val, delvis tack vare sitt motstånd mot biblioteksflytten, gjorde upp med S. Å ena sidan fick Tamara Spiric (V) och hennes närmaste krets inflytelserika poster i styrelser och nämnder i kommunen. Å andra sidan planerade man det nya kulturhuset och flytten av stadsbiblioteket tillsammans med S. Tamara Spiric (V) sken som en sol när hon, som nyblivet kommunalråd, förklarade att hon tyvärr tvingats gå med på en flytt av stadsbiblioteket. Tamara lyste som sagt. Men de som röstat på V i kommunalvalet kunde känna sig dragna vid näsan.

Detta betyder att umeborna inte fått säga sitt om flytten. De har blivit svikna. Det var mot denna bakgrund som Arbetarpartiet föreslog att Umeå kommun skulle organisera en lokal folkomröstning – eller en lokal opinionsundersökning – i frågan. Detta självklara och demokratiska förslag mötte, föga överraskande, ett kompakt motstånd i fullmäktige.

Tomas Wennström (S) förklarade, med en bristande logik, att han ville flytta biblioteket… och att han därför var emot en folkomröstning. V hävdade, med samma logiska kullerbytta, att de varit tvingade att acceptera en flytt… och att de därför var emot en folkomröstning. C, som tidigare varit emot en flytt, sa att man nu ville flytta stadsbiblioteket ner till kajen och ha kvar en filial vid Vasaplan… och att man dessutom var emot en folkomröstning.

När det kom till kritan var partierna i kommunfullmäktige emot att få höra vad umeborna tyckte. Alla med sina egna hopsnickrade argument. Men varför denna ovilja gentemot demokratiskt inflytande? Svaret är enkelt. En folkomröstning skulle avslöja hur isolerad makteliten (den politiska, mediala och ekonomiska) är i denna fråga. Därmed skulle resultatet av en folkomröstning inte bara kunna stoppa flytten av biblioteket, utan också kunna sätta käppar i hjulet på den exempellösa exploateringen som är planerad av centrala Umeå. Och där finns både stora pengar och stor politisk prestige investerade.

Så det är med Umeås makthavare som med andra makthavare runt om i världen. Demokratiskt inflytande är bra … men bara så länge det passar in i den politiska, ekonomiska och mediala elitens planer. Därför blev det ingen folkomröstning om flytten av stadsbiblioteket i Umeå. Och ingen opinionsmätning heller.

Bombningen av Khadaffi – ett dubbelt nederlag för USA- och EU-imperialismen

Av Jan Hägglund, 15 april 2011 kl 12:57, Bli först att kommentera

Det var bara en tidsfråga innan den revolutionära vågen från bl a Tunisien och Egypten skulle utmana Libyens mångårige och grymme diktator Khadaffi. Så skedde också bara fyra dagar efter det att protesterna tvingat Egyptens Mubarak att avgå. I Tunisien och Egypten kunde proteströrelsen samlas i miljoner, på bl a Frihetstorget i Kairo, vilket i stor utsträckning ledde till en neutralisering av militären genom politiska och sociala metoder. Åtminstone för en tid. Men i Libyen har protesterna tvingats att ta sig uttryck i form av ett närmast renodlat inbördeskrig. Detta beroende på Libyens mer feodala struktur – bl a genom avsaknaden av exempelvis både legala och illegala fackföreningsrörelser. Och att Khadaffi misslyckats med att utveckla Libyen trots landets enorma oljetillgångar.

Khadaffi, och hans trogna, tvekade inte att sätta in tungt artilleri, stridsflyg och attackhelikoptrar mot folkmassorna. I en kraftmätning av denna, rent militära, typ var ”rebellerna” underlägsna. Detta gällde både i beväpning och militär träning. Efter att rebellerna haft stora framgångar i ett inledande skede lyckades Khadaffi – genom sin militära överlägsenhet och inhyrda legosoldater – vända situationen till sin fördel. Inför utsikten av en ren slakt på den libyiska delen av den arabiska proteströrelsen – inklusive 10 000-tals civila – pressades USA, Frankrike och Storbritannien (senare Nato) till militära insatser som har fått en avgörande betydelse för den militära sidan av upproret i Libyen.

Den svenska s.k. vänstern har splittrats i debatten kring västmakternas ingripande i Libyen. En riktning ser Natos ingripande som enbart ett uttryck för imperialismens strävan efter makt och olja. Men ingen kan påstå att Khadaffi, och den libyska regimen, i något avseende spelar en anti-imperialistisk roll i regionen. Andra partier gör precis tvärtom. De använder det militära hotet mot rebellerna för att kasta eventuella, antiimperialistiska principer över bord – de menar att det nu skulle vara fritt fram för USA och EU att följa upp med nya bombräder i resten av arabvärlden.

Var det då rätt att acceptera USA:s bomber mot Khadaffi?

Svaret på frågan bygger dels på vilka effekterna skulle ha blivit om USA inte bombat Khadaffis tunga vapenarsenal. Dels varifrån pressen kom – på USA och på EU – att gripa in.

Först effekterna: Om inget gjorts då Khadaffis armé anföll rebellernas viktigaste fäste Benghazi – beväpnad med tunga vapenslag från bl a USA och EU – skulle den libyska delen av den all-arabiska revolutionen ha utplånats genom en våldsam massaker. Detta skulle även ha inneburit ett nederlag för kämpande massorna i hela regionen.

Varifrån kom då pressen på USA och EU att gripa in? Detta innebar nämligen att de tvingades att överge sin mångårige allierade Khadaffi. Svaret är att pressen kom från den övriga delen från den arabiska rörelsen. USA och EU försökte in i det längsta att förhindra att deras allierade – de hatade ledarna i Tunisien och Egypten – tvingades bort av den revolutionära proteströrelsen. Men rörelsen var för stark och imperialisterna tvingades se sina allierade i regionen falla. Deras agerade avslöjade dem i de arabiska massornas ögon. Skulle USA, i detta läge, ha låtit Libyens motsvarighet till Egyptens Mubarak och Tunisiens Ben Ali – båda vänner till Väst – ha genomfört en regelrätt massaker på den libyska delen av den all-arabiska proteströrelsen, så skulle hatet mot USA och EU ha tagit sig okontrollerbara följder.

Tidigare hade USA och EU låtit Khadaffi bomba sin egen befolkning. Indirekt. Detta genom att utrusta regimen med de nödvändiga vapnen. Nu tvingas imperialisterna alltså, p g a trycket från protesterna i hela regionen, dels att överge Khadaffi i Libyen – precis som de tvingats överge Mubarak och Ben Ali i Egypten respektive Tunisien. Dels tvingas de rädda den libyska delen av den arabiska proteströrelsen – den arabiska proteströrelse som vill göra sig kvitt beroendet av USA och EU. USA:s bomber mot Khadaffi innebar alltså ett dubbelt nederlag för imperialisterna.

Utifrån detta perspektiv uppfattar Arbetarpartiet det som en seger för den arabiska rörelsen att USA, och övriga imperialister, tvingades att rädda den libyska delen av den arabiska proteströrelsen. Detta betyder inte att vi i allmänhet stöder bombningar från USA eller EU. Det betyder inte heller att vi nödvändigtvis stöder insatser med marktrupper. Men vi anser att det inte bara är tillåtet, utan även nödvändigt, att utnyttja motsättningar inom det imperialistiska läger som både USA/EU och Khadaffi tillhör. Ett exempel på detta är vad som skedde utanför Benghazi.

Men framtiden för arbetarna, bönderna och de fattiga i Libyen kommer inte att avgöras av USA:s bomber. Den är istället knuten till ödet för den all-arabiska revolutionära rörelsen, där det libyska folkets fortsatta kamp mot imperialism och för social rättvisa utgör en avgörande del. De arabiska revolutionerna står vid ett vägskäl. Nu krävs ett socialistiskt program mot imperialismen.