Missarna man minns

För en tid sedan så föreslog en läsare av denna blogg att jag borde skriva lite om misstag jag gjort genom åren. Det kan jag väl göra. Även om det förstås är med viss, eller stor, vånda och genans i vissa fall som man berättar om sina fadäser. Det kan röra sig om rent slarv, om orutin, om okunnighet, om dålig personkännedom eller snarare människokännedom. Genom åren har jag tyckt att jag blivit lite bättre på att läsa av människor, och på att vila lite på hanen så att säga. Att inte publicera allt jag vet bara för att jag vet det – det är inte alltid det är till någon nytta för läsarna, men till stor skada för den det gäller.

Så, några minnen.

• Som mycket nybliven journalist i Kiruna med start 1990 tog jag förstås intryck av mina äldre kollegor. Då en mycket erfaren kollega, som varit verksam redan under gruvstrejken 20 år innan jag blev journalist, skrockade och tyckte att jag borde skriva vad en dam sagt i telefon, då gjorde jag det. Men det var kanske inte så etiskt rätt. Jag hade ringt upp bybor på måfå i en by i Tornedalen, där det var missnöje med en viss präst. Det hade medfört att en by som låg på ena sidan av en kyrklig gräns för pastorat, ville byta till det angränsande pastoratet (eller vad det nu kallas). Jag lyckades, eller råkade, få tag på en äldre kvinna som gladeligen talade om missnöjet med prästen med mig i telefon. Men om hon verkligen förstod vad det innebar att tala med en reporter, eller om hon förstod att jag var reporter, och att jag ville publicera det hon sa i tidningen NSD, det är väl mer tveksamt. I alla fall, jag skrev en artikel, rådgjorde med den skrockande kollegan som tyckte att jag gott kunde skriva de förklenande kommentarerna om prästen, citerade kvinnan på några mindre allvarliga uttalanden, anonymiserade samma kvinna som ”en bybo” i några vassare uttalanden (jag var uppenbart lite tveksam), och lämnade ifrån mig artikeln. Det tog hus i helsike dagen därpå då kvinnan ringde och var mycket arg och upprörd över hur jag hade kunnat skriva det hon sa i tidningen. Jag kan nog tänka mig att hon hade det rätt jobbigt tiden efter denna okänsliga publicering, något som jag tycker idag var rent olämpligt. Givetvis borde någon mer erfaren ha granskat mitt alster och ställt några frågor till textens författare, en 20-årig grön journalistrookie. Men så skedde inte. Ansvaret var i huvudsak mitt dock.

• Något år senare jobbade jag i Kramfors, på Nya Norrland. Där var invandring och flyktingmottagande högaktuellt och hett diskuterat, då som nu får jag väl tillägga. Jag var ny i samhället, ännu ganska grön i jobbet även om jag då tyckte att jag började bli varm i kläderna förmodligen. Jag skulle gå ut på stan och göra en enkät bland skolungdomar, för att höra vad de tyckte om flyktingmottagande. Jag knatade runt i en blåsig centrumkärna med ont om folk. När jag till sist fick tag på två tonårstjejer, så gav jag dem förespeglingen att det rörde sig om en större enkät och att de inte var de enda jag skulle prata med. Men sedan fick jag svårt att få tag på fler ungdomar, antagligen blev jag i tidsnöd och gav upp. Så artikeln om de två unga tjejernas funderingar blev alltså en artikel och ingen enkät. Och de två fick nog lite mästrande hantering av mig i texten om jag inte minns fel. Något jag skäms för än i dag. De såg mig på stan något senare och sa kyligt något i stil med: ”vilken kul artikel det blev…”.

• Mer om flyktingar: jag var kvar i samma ort, Kramfors, och fick uppdraget att skriva om en flyktingfamilj som inte skulle få stanna i Sverige. Jag skrev om deras öde, som de själva berättade det. Det blev stort i tidningen. Särskilt poängterades att de som skulle avvisas hade skött sig väl. Dagen därpå kom två varuhuschefer in och läste lusen av mig på jobbet, inför mina medarbetare, eftersom de menade att familjens medlemmar haft koppling till snatterier. Jag fick närmast mittbena av deras utskällning. Och lärde mig att göra bättre research hoppas jag. Och för de som läser detta och bara fokuserar på att det rörde människor från ett annat land – det var inte min poäng. Detta misstag kunde ha hänt oavsett ursprung. Poängen var att göra en bättre research. Punkt.

• En polis sa en gång till mig, då jag jobbade i Gällivare på NSD: Det är inte kulan man höll inne med man får ångra. Detta efter att jag skrivit en nyhetsartikel om hur en känd musiker på orten fått en tomt trots att det var en tomtkö som han rimligen borde ha stått i. Såväl den anonyme tipsaren, som givetvis musikern själv, tyckte att det fått orimliga proportioner. Och jag tycker det också i efterhand. Problemet var ofta då, att det man producerade fick ta en given stor plats i tidningseditionen från Malmfälten, eftersom det skulle fyllas ut. En något mindre nyhet kunde då få väldigt stora proportioner. Jag har tänkt genom åren på det polisen sa i telefon, någon dag senare då jag ringde för att kolla om det hänt något. Han tyckte att jag brassat på för mycket, även om det i sak var riktigt.

• En gång gick jag till en presskonferens, en eller två veckor för tidigt. Inte konstigt att det var så tomt i Kramfors Folkets park där jag trampade runt ett tag innan jag lommade tillbaka till redaktionen.

• En annan gång i Kiruna fick jag ett högintressant telefonsamtal från en företagsföreträdare om en nedläggningshotad industriverksamhet. Men jag missade att kolla vem den som ringde var, och det namn jag antecknat i mitt block var ett helt orimligt namn, som inte gick att hitta någonstans. Detta var före internets tid, så det var Televerkets nummerupplysning som gällde. Inget napp. Jag skrev artikeln, med det märkliga namn jag antecknat i texten, och låtsades som att det regnade. Ingen hörde av sig. Men det grämer mig än att jag kunde lämna ifrån mig en artikel på sådana premisser.

Med detta berättat så finns det förstås mycket annat som man under en yrkestid har gjort galet. Allt från små korrekturfel som blir lustiga eller i värsta fall katastrofala, till större missar. Somligt glömmer man bort, somligt stannar kvar. Jag har snart 25 år i yrket, och har varit med om många förändringar som journalist. Förr var jag på lokalredaktion med allt vad det kan innebära av omväxlande uppdrag och läsarkontakter. I dag jobbar jag som webbredaktör, mer stationär och inne på centralredaktionen. Det är som natt och dag i vissa aspekter, andra är de samma. Som att sköta sitt jobb med respekt för dem man berättar om. Där tror jag att jag har lärt mig en del genom åren som gått.

Men man blir aldrig fullärd. Som tur är.