Kategori: nyheter

Intervjuad

Av , , 2 kommentarer 0

Jag har just blivit intervjuad av en niondeklassare, en tjej med stort intresse för journalistyrket.

Jag fick svara på cirka tio rappa frågor om det yrke jag valt. Frågor som inte nödvändigtvis behövde besvaras långrandigt, hellre kortfattat.

Frågor som: vad är det roligaste med att vara journalist? Vad är det sämsta? Har du varit med om någon särskild händelse som du minns extra? Och så vidare.

Det är uppfriskande att tvingas tänka efter, och kul att träffa någon som ser på journalistrollen med nyfikna ögon. Kanske är Vilma från Carlshöjdskolan journalist om några år?

Några av mina svar:

Roligast: Variationen, man lär sig mycket man inte visste och får träffa många människor och se nya platser.

Sämst: Stress och obekväma arbetstider.

Särskild händelse: Det tragiska mordet på ett litet barn på Tomtebo för några år sedan gör mig fortfarande tårögd när jag tänker på det.

2 kommentarer

Missarna man minns

Av , , Bli först att kommentera 0

För en tid sedan så föreslog en läsare av denna blogg att jag borde skriva lite om misstag jag gjort genom åren. Det kan jag väl göra. Även om det förstås är med viss, eller stor, vånda och genans i vissa fall som man berättar om sina fadäser. Det kan röra sig om rent slarv, om orutin, om okunnighet, om dålig personkännedom eller snarare människokännedom. Genom åren har jag tyckt att jag blivit lite bättre på att läsa av människor, och på att vila lite på hanen så att säga. Att inte publicera allt jag vet bara för att jag vet det – det är inte alltid det är till någon nytta för läsarna, men till stor skada för den det gäller.

Så, några minnen.

  • Som mycket nybliven journalist i Kiruna med start 1990 tog jag förstås intryck av mina äldre kollegor. Då en mycket erfaren kollega, som varit verksam redan under gruvstrejken 20 år innan jag blev journalist, skrockade och tyckte att jag borde skriva vad en dam sagt i telefon, då gjorde jag det. Men det var kanske inte så etiskt rätt. Jag hade ringt upp bybor på måfå i en by i Tornedalen, där det var missnöje med en viss präst. Det hade medfört att en by som låg på ena sidan av en kyrklig gräns för pastorat, ville byta till det angränsande pastoratet (eller vad det nu kallas). Jag lyckades, eller råkade, få tag på en äldre kvinna som gladeligen talade om missnöjet med prästen med mig i telefon. Men om hon verkligen förstod vad det innebar att tala med en reporter, eller om hon förstod att jag var reporter, och att jag ville publicera det hon sa i tidningen NSD, det är väl mer tveksamt. I alla fall, jag skrev en artikel, rådgjorde med den skrockande kollegan som tyckte att jag gott kunde skriva de förklenande kommentarerna om prästen, citerade kvinnan på några mindre allvarliga uttalanden, anonymiserade samma kvinna som ”en bybo” i några vassare uttalanden (jag var uppenbart lite tveksam), och lämnade ifrån mig artikeln. Det tog hus i helsike dagen därpå då kvinnan ringde och var mycket arg och upprörd över hur jag hade kunnat skriva det hon sa i tidningen. Jag kan nog tänka mig att hon hade det rätt jobbigt tiden efter denna okänsliga publicering, något som jag tycker idag var rent olämpligt. Givetvis borde någon mer erfaren ha granskat mitt alster och ställt några frågor till textens författare, en 20-årig grön journalistrookie. Men så skedde inte. Ansvaret var i huvudsak mitt dock.

 

  • Något år senare jobbade jag i Kramfors, på Nya Norrland. Där var invandring och flyktingmottagande högaktuellt och hett diskuterat, då som nu får jag väl tillägga. Jag var ny i samhället, ännu ganska grön i jobbet även om jag då tyckte att jag började bli varm i kläderna förmodligen. Jag skulle gå ut på stan och göra en enkät bland skolungdomar, för att höra vad de tyckte om flyktingmottagande. Jag knatade runt i en blåsig centrumkärna med ont om folk. När jag till sist fick tag på två tonårstjejer, så gav jag dem förespeglingen att det rörde sig om en större enkät och att de inte var de enda jag skulle prata med. Men sedan fick jag svårt att få tag på fler ungdomar, antagligen blev jag i tidsnöd och gav upp. Så artikeln om de två unga tjejernas funderingar blev alltså en artikel och ingen enkät. Och de två fick nog lite mästrande hantering av mig i texten om jag inte minns fel. Något jag skäms för än i dag. De såg mig på stan något senare och sa kyligt något i stil med: ”vilken kul artikel det blev…”.

 

  • Mer om flyktingar: jag var kvar i samma ort, Kramfors, och fick uppdraget att skriva om en flyktingfamilj som inte skulle få stanna i Sverige. Jag skrev om deras öde, som de själva berättade det. Det blev stort i tidningen. Särskilt poängterades att de som skulle avvisas hade skött sig väl. Dagen därpå kom två varuhuschefer in och läste lusen av mig på jobbet, inför mina medarbetare, eftersom de menade att familjens medlemmar haft koppling till snatterier. Jag fick närmast mittbena av deras utskällning. Och lärde mig att göra bättre research hoppas jag. Och för de som läser detta och bara fokuserar på att det rörde människor från ett annat land – det var inte min poäng. Detta misstag kunde ha hänt oavsett ursprung. Poängen var att göra en bättre research. Punkt.

 

  • En polis sa en gång till mig, då jag jobbade i Gällivare på NSD: Det är inte kulan man höll inne med man får ångra. Detta efter att jag skrivit en nyhetsartikel om hur en känd musiker på orten fått en tomt trots att det var en tomtkö som han rimligen borde ha stått i. Såväl den anonyme tipsaren, som givetvis musikern själv, tyckte att det fått orimliga proportioner. Och jag tycker det också i efterhand. Problemet var ofta då, att det man producerade fick ta en given stor plats i tidningseditionen från Malmfälten, eftersom det skulle fyllas ut. En något mindre nyhet kunde då få väldigt stora proportioner. Jag har tänkt genom åren på det polisen sa i telefon, någon dag senare då jag ringde för att kolla om det hänt något. Han tyckte att jag brassat på för mycket, även om det i sak var riktigt.

 

  • En gång gick jag till en presskonferens, en eller två veckor för tidigt. Inte konstigt att det var så tomt i Kramfors Folkets park där jag trampade runt ett tag innan jag lommade tillbaka till redaktionen.

 

  • En annan gång i Kiruna fick jag ett högintressant telefonsamtal från en företagsföreträdare om en nedläggningshotad industriverksamhet. Men jag missade att kolla vem den som ringde var, och det namn jag antecknat i mitt block var ett helt orimligt namn, som inte gick att hitta någonstans. Detta var före internets tid, så det var Televerkets nummerupplysning som gällde. Inget napp. Jag skrev artikeln, med det märkliga namn jag antecknat i texten, och låtsades som att det regnade. Ingen hörde av sig. Men det grämer mig än att jag kunde lämna ifrån mig en artikel på sådana premisser.

 

Med detta berättat så finns det förstås mycket annat som man under en yrkestid har gjort galet. Allt från små korrekturfel som blir lustiga eller i värsta fall katastrofala, till större missar. Somligt glömmer man bort, somligt stannar kvar. Jag har snart 25 år i yrket, och har varit med om många förändringar som journalist. Förr var jag på lokalredaktion med allt vad det kan innebära av omväxlande uppdrag och läsarkontakter. I dag jobbar jag som webbredaktör, mer stationär och inne på centralredaktionen. Det är som natt och dag i vissa aspekter, andra är de samma. Som att sköta sitt jobb med respekt för dem man berättar om. Där tror jag att jag har lärt mig en del genom åren som gått.

Men man blir aldrig fullärd. Som tur är.

Bli först att kommentera

Redan läst

Av , , Bli först att kommentera 0

Tiden då man fick veta allt först när det stod i morgontidningen är historia sedan länge. Det vet alla. Numera är ”breaking news” ute kvickare än kvickt på nyhetswebbarna. Så har det också varit rätt länge.

På senaste året har jag allt oftare haft en känsla av deja vu när jag läst nyheter på webben, och förklaringen är förstås sociala medier. Det som amerikanska nyhetssajter rapporterar via Twitter eller Facebook på kvällen dag 1, tas upp av svenska sajter dag 2, och hamnar i tryckt press först dag 3.

Inte konstigt man blir lite snurrig ibland, över varför man känner igen nyheter och tycker att de känns gamla.

Bli först att kommentera

Kolla källan

Av , , 1 kommentar 1

För varje gång det är något som går fel i massmedia, frodas myterna om de oseriösa journalisterna.

När nu medier lurats av falska mejl, är journalistföraktet åter på tapeten. Det finns en rad föreställningar som poppar upp, eller som ständigt finns, kring journalister. De (vi) mörkar, ljuger, hänger ut/håller tyst, är politiskt färgade, etc. Läs valfritt kommentarsforum till mejlaffären.

Bloggen Mediemänniskan tog ett rejält grepp om ämnet, läs mer här: Dags att bekämpa myter om hur journalister jobbar. Även kommentarsfältet är läsvärt – där kommer just de många negativa föreställningarna fram igen, och får svar av journalisten och bloggaren Nick Näslund.

En variant på temat skrev jag om här: Ljög sig in i medierna.

De falska mejlen till massmedier ställer till med problem. Samtidigt är de en nyttig påminnelse om grunderna för god journalistik: kolla alltid källan ordentligt. Viktigare än någonsin när publicering digitalt går på sekunder.

Tidningen Medievärlden summerar senaste tidens falska mejl till nyhetsredaktioner.

Medan jag skriver detta noterar jag att Gotlands-tidningarna har drabbats senast – en nyhet om ny prismodell för Gotlandsbåten (icke folkbokförda resenärer skulle åka gratis till och från Gotland). Nyheten var falsk men fick spridning tills Gotlandsbåten AB gick ut med en dementi.

1 kommentar

Måste ses: UG

Av , , 1 kommentar 0

Om man bara ska se ett enda program av SVT:s Uppdrag Granskning, så är det gårdagens avslöjanden om Sveriges aktiva roll i internetövervakningen. Inte bara sker en passiv analys av datatrafik, utan en synnerligen aktiv ”hackning” begås numera av Försvarets Radioanstalt, FRA. Uppenbart i strid med lagen. Allt enligt dokument som kommit fram genom Edward Snowdens makalöst modiga visselblåsning som skakat om en värld.

Jag inbillar mig att många så kallade vanliga människor, du och jag, fortfarande tycker att det inte spelar någon roll så länge syftet är gott. Det är illa. Så släpper man ifrån sig allt mer av det lilla som fanns kvar av skyddat liv och integritet. (Finns det kvar något nu?)

Som Uppdrag Granskning visade tack vare de topphemliga dokumenten, så kan svenska medborgare och vem som helst alltså bli avlyssnade på alla tänkbara sätt, även i realtid, utan att någon misstanke om brott finns.

Detta väcker många frågor givetvis. Själv börjar jag tänka över hur många olika inlogg och synkroniseringar jag har mellan mina konton hos Facebook, Google (Gmail) (- som numera är min arbetsgivares mejlleverantör, värt att notera), Hotmail, med mera. Allt detta går uppenbarligen att lätt titta in i för den myndighet som vill. Och Sverige har alltså sitt FRA som numera har tillgång till amerikanska NSA:s vassaste verktyg, och använder dem aktivt. FRA:s informationschef har inte dementerat, utan påstår att han ingenting får säga. Här kan man se en förklaring till att Sverige legat lågt när andra länder kritiserat USA:s hemliga övervakning.

Jag skrev lite om detta tidigare i en Koll på-krönika (Plus-artikel).

Jag kan inte låta bli att känna viss tacksamhet över att det finns människor som trots tufft motstånd vågat göra det rätta. Som Edward Snowden, som offrat hela sitt eget väl och ve för en högre sak, och nu är i någon form av asyl i Ryssland (hur länge?). Som Glen Greenwald, tidigare på The Guardian, som tagit en tung roll i publiceringen och den fortsatta hanteringen av de ännu tillgängliga topphemliga NSA-dokumenten. Dokument som fick brittiska myndigheter att kränka pressfriheten fullständigt genom att kräva att en bärbar dator skulle förstöras, med sliprondell och borrmaskin, i en källare hos The Guardian i somras. Löjeväckande, och skrämmande.

Greenwald har övergått till ett nytt journalistiskt uppdrag, som borrar vidare i denna tunga fråga om statsmakternas makt över medborgarna.

En intressant aspekt var när SVT intervjuade Glen Greenwald och ställer frågan, ungefär: Är det inte okej med övervakning om det kan förhindra att människor dör i terroristattacker? Svaret: Terroristerna vet sedan länge att USA och Storbritannien, med flera, övervakar all datakommunikation och telefoni, så de undviker förstås detta. Medborgarna, däremot, som inte är misstänkta för något, är de som utsätts för massövervakningen och som kan bli hårdgranskade bakåt i tid, kanske bara genom ett misstag som en felringning av en misstänkt brottsling.

Filmer man såg som ung börjar bli verklighet. Minns Brazil, minns 1984. Den totala övervakningen är här. Vad tycker du om det? Bryr du dig?

Jag hoppas på ett, ursäkta uttrycket, jävla liv nu i riksdagen om detta. Men jag är inte förvånad om det slutar med några luddiga fraser om sekretess.

Fotnot: Detta inlägg blev längre än vad jag brukar skriva i denna yrkesrelaterade blogg. Beroende på att ämnet upprör mig rejält, och på att jag har en ledig dag och tid att skriva…

Länk till Uppdrag Gransknings hemsida.

1 kommentar

Hektiskt

Av , , 1 kommentar 0

Det har varit en intensiv tid av nytänkande på VK-redaktionen, även ur mitt perspektiv som webbredaktör har det blivit en rejäl förändring i yrkesrollen. Sakta men säkert börjar vi lära oss nya rutiner.

Förändring kan vara svårt och jobbigt men är ju också utvecklande och en utmaning att lära sig nytt, tänka nytt, göra nytt. Numera är jag renodlad webbredaktör med ansvar att hålla sajten vk.se:s olika sidor uppdaterade och snygga. Jag är inte ensam förstås, vi är flera som har detta jobb och som går i olika skift, varje dag, hela veckan.

Det jag numera inte gör så mycket som förut är att rycka ut på reporterjobb, och att skriva för webben/tidningen. Det är renodlad redigering av webbsidan som gäller, och det är en rejält förändrad webbdesign som ställer helt andra och nya krav på redaktörsarbetet.

Medan gamla vk.se var uppbyggd i kolumner, där nyheter lades upp ovanpå nyheter, bygger vi numera i block som ska linjera och inte bli för höga. Som jag tidigare berättat här är det ett rejält jobb bakom den nya designen.

Nedan: två bilder från den hektiska kvällen före 22 oktober, då VK gick över till ny design och till VK Plus – en webb där prenumeranterna får mycket mer än tidigare. Till höger före, till vänster efter.

nya och gamla

1 kommentar