Fjälldramat i Sytermassivet fick en lycklig upplösning. Som fjällintresserad följde jag utvecklingen med stort intresse, och alltså inte enbart för att jag är nyhetsreporter på vk.se.

VK:s man på plats i Hemavan, Sam Hedman, gav löpande rapporter  från fjällräddningsaktionen som hade kallat in några av de främsta experter som finns i landet. Bland annat en del folk från alpina gruppen i Kiruna som deltog i den svåra räddningsaktionen efter Herculeskraschen i Kebnekaise i vintras.

När de två saknade unga männen blev återfunna, först lokaliserade via rop men sedan upphämtade med helikopter, så drog säkert fler än de närmast berörda en suck av lättnad. Alla som jobbar kring en sådan sökinsats bör känna glädje när det i slutänden har gått bra, alla har överlevt och ingen ens var skadad. Det finns andra händelser då utfallet varit betydligt värre. Men även då har fjällräddare, polis, räddningstjänst gjort vad de kunnat  – och vad de SKA göra enligt lag, för att hitta de saknade i fjällvärlden.

Att det är lagstiftning bakom fjällräddningsorganisationen verkar inte alla känna till. Varje gång massmedia rapporterar om fjällräddningspådrag så kommer frågan upp i artikelkommentarerna: vem ska betala för det här? Har man inte sig själv att skylla över den situation man satt sig i? Och så vidare…

Jag skrev en klargörande faktaartikel om fjällräddningens lagliga fundament. Där framgår att så länge det inte är rena falsklarm kan den nödställde inte bli ersättningsskyldig. Staten tar kostnaden för fjällräddningen. Ett argument är att det är bättre att ringa om hjälp i tid än att inte tro sig ha råd och vänta för länge.

Det finns också de som när det blivit problem hellre betalar helikopter själv, utan att larma om fjällräddning. Ett exempel på det kom i somras, refererat här i Norrbottens-Kuriren.

Sedan tror jag inte att de som skriver artikelkommentarer har satt sig in så noga i situationen som kan föregå ett beslut om fjällräddning: hur en nödsituation kan uppstå, kanske genom dåliga förberedelser eller slarv, men kanske utan att det gick att förutse eller förebygga. Man kan skada sig, man kan drabbas av annat som ställer till problem. Att få hjälp har man rätt till, oavsett orsak. (Men visst – man ska vara väl förberedd och väl utrustad för alla förutsebara situationer på fjället – och lämna färdmeddelande).

Ännu mindre tror jag att artikelkommentarernas författare har satt sig in i den känsla av tacksamhet, värme och uppskattning som både de nödställda och deras anhöriga känner efter att ett lyckat fjällräddningspådrag avslutats. När dagar av oro, ängslan, ångest avlöses av räddning, återförening, och ett telefonsamtal som vänder förtvivlan till glädje hos de anhöriga. När allt gått väl.

Både vi i massmedia och självklart fjällräddarna själva har fått ta emot varma hälsningar från killarna som räddades från Sytertoppen, och från deras anhöriga. Exempelvis hälsningen från mormor.