Västerbottens inland dör ut

Om man ska tro Kay Pollak så är det alltid rätt antal människor i ett rum, Varken mer eller mindre. Det synsättet ger en trygg inställning i hur världen är beskaffad. Men nog blev jag en aning besviken när jag efter tre timmars bilköring kom till Vilhelmina och möter tre åskådare i den publik som skulle lyssna på mig och hur Vedtjuven kommit till.

Skit samma tänkte jag. Det är just dessa tre som är utsedda att komma till detta rum för att ta del av det jag vill berätta. Tydligen är detta en mening med detta. Det blev en riktigt trevlig afton. Detta skriver jag inte för att urskludra mig. Mötet med detta tre blev intensivt.

Det är väl så med oss författare som kuskar runt likt nasare, att vi inte alltid kan räkna med storpublik. När jag mötte den i Lycksele, drygt hundra, så var det andra förutsättningar som rådde. Jag kunde omöjligt nå den ensklide beökaren på samma sätt.

När jag åkte inlandsvägen upp mot Vilhelmina såg jag alla de byar som håller på att slå igen, som inte längre orkar stå emom lövslyet som tränger på. Det är tragiskt hur en del av vår kulturarv så snabbt kommer att försvinna. Jag har inget bra svar på hur man ska åtgärda detta. Men – stora delar av av Västerbottens inland håller på att dö ut. Detta vet alla om, men ingen gör nåt. Märkligt. Man låter en landända övertas av lövslyet, után att lyfta ett finger.

Några borde lugges å skämmes.

Det hjälper föga att vi författare kämpar på och försöker att berätta dessa människors historier. Även vi är steget efter.

Ödmjukt säger jag: Jo, jag gör så gott jag kan.