Etikett: lycksele

Esterturnén – en succé

Av , , 2 kommentarer 11
Kent Lundholm

Efter vår extra föreställning i Lycksele.

Jag och Patrik Frohm har sannerligen blivit ett med varandra och ser varandra och delar historia.  Förutom att han sjunger och spelar vackert är han en perfekt medhjälpare; särskilt då vi av ödets nyck råkar ha ungefär lite sjuka humor. Åter ett hundratal i publiken och det ropas redan om ett tredje framträdande, då så många i Lycksele (där Ester verkade fram till 1985). Nästa anhalt blir Storuman (utan Patrik), sedan väntar Åmsele tillsammans med Patrik.

>>> Se turnéschema 

Skrivandet av Älskade Ester blev mitt livs svåraste uppgift. Är fortfarande förvånad över att den blev av. Att sedan sammanfatta 600 sidor på en timme är omöjligt. Särskilt när det fiktiva har kokats samman med det dokumentära. Vad är vad? Som livet självt. Ibland fri sikt mot horisonten, ibland förblindad av snödrevan. Jag kåserar fritt kring och om skrivandets glädje och helvete, tar med publiken till köpingen Lycksele anno 1929 – året då Ester anlände till ålderdomshemmet nere vid Lugnet, där hon blev kvar i 56 år. Får ofta frågan: ”Hur bar du dig åt? Alla dess sidor och ord, var kom dom ifrån? Hur kunde du beskriva Ester så sann, så verklig? Du var ju trots allt sjuk.

Ingen aning! Vet ej! Minns inte!

Sanning och fiktion sida vid sida, som smälte ihop. Dessutom var jag allvarligt sjuk. Parkinson och med två samtidigt pågående romanprojekt. Men en sak vet jag. En sådan roman skriver man ENDAST ENDA GÅNG I LIVET.

Behovet av platser på ålderdomshemmen var den här tiden stort, kommunen har svårt att finna personal. Den tidens ålderdomshem är rena rama sjukstugan. Många hinner fram lagom till att de ska dör. Här placeras även svårplacerade människor. Familjen Nilsson splittrades då samkönade tvingades dela rum. Ester fick ett eget rum.

Vi är bättre än dom

30-talet var en farlig tid för de som var eljest.

30-talet var en farlig tid då det runt om i Europa ropades ut att gruppen Vi var ett bättre slags människor än DOM. Reaktionära, främlingsfientliga idéer tar allt mer plats. Samtidigt syntes tecken på en framväxande välfärd och trygghet. Sverige var fortfarande ett orättvist land. I början av trettiotalet blev Ester synlig i Lyckseles stadsbild och hon sökte sig till kyrkan.

Ester blev en främmande fågel. De såg en kvinna med krökt rygg som hasade sig fram längs gatorna, långsamt, i knapp styrfart. Alltid klädd i en svart lång, luggsliten kappa, med en underlig hatt nertryckt över öronen, en rutig handväska som hon höll med båda händerna … och med ett par på tok för stora skor på fötterna.

Ryktet sade att hon var nalta eljest och några lustigkurrar hade döpt henne till kyrkråttan. Det var till och med farligt att vara en annorlunda männisch —sådana ansågs vara störande, i vägen—eller om en skolunge krävde för mycket hjälp av lärarna—så kom stämpeln fram. IDIOT.

Agiterar mot fördomar.

Det kallades ARVSHYGIEN. Tanken var välja bort dåliga anlag och genom idogt steriliserande se till att just den här idioterna inte äla å sä någon fler gång. Speciella Idiotskolor (även för sinnesslöa, i olika grad).

Under ytan fanns en allmänbildad autodidakt som lärt sig läsa och skriva vid tio årsåldern och som kunde allt om fornstora dagars kungahov. Men det kunde ju ingen se. Folk såg ju bara en krumryggad kvinna som led av långsamhet i ben och i sitt tal.

Häradshövdingen Thomasson räddade Vindelälven från att bli reglerad och utbyggd.

Men hon var en modig överlevare och folk gillar människor som kämpar. Inför framträdandet i Åmsele ska jag väva in häradshövdingen Thomasson; en passande, verklig person som var en förgrundsfigur i räddandet av Vindelälven. Han blev kallad för Vattenfalls fiende nummer 1.

Häradshövdingen Thomasson var chef över Domsagan Lycksele, Storuman, Åsele – till ytan landets största. Häradshövdingen var en märklig högerman: Struntade i frågorna om skatterna. Han vurmade för naturen, var hjälpsam mot små och fattiga, förstod att folk tjuvsköt sig en älg när hungern blev svår.

Han var en utpräglad humanist som litade på förnuftet, som av hävd fått sin framtid utstakad som en man för riksdag och regering, men som bröt sig loss och flyttade till Lycksele, en plats på jorden han älskade intill sin död 1981. Dessutom tog han sig alltid tid att stanna till och prata med Ester och faktiskt BJÖD hem Ester på fika.

När Ester av häradshövdingen blev inbjuden till tingsfikat, sträckte hon armarna mot skyn, slöt ögonen och ropade av pur glädje: ”

”Å då jer jag å bjudd”

 

Beställ Älskade Ester

(239 kr inklusive frakt (600 sidor): Bokus.com

 

”Årets utgivning av svensk litteratur måste vara riktigt högklassig om det i höst visar sig finnas ett halvdussin böcker mer värdiga att nominera till det skönlitterära Augustpriset än den här.”

 Hans Olov Ohlson NSD

Beställ idag!

Hotet mot de små förlagen

Av , , 5 kommentarer 5

En resa norrut genom ett kokande land.

Det är inte ofta som jag sover med öppna fönster och med flera fläktar surrande intill sängen, och ändå plågas av värmen. Vi anlände till i går till Skellefteå, efter ett besök hos Johansson ute i hans fina stuga i Getskär (Sikeå), där många berömda schackturneringar spelats (som delvis varit underlag för min förra roman ”Män som spelar schack.” Utmattad av värmen somnade jag tidigt – och vakande ett flertal gång av våldsamma ”senadrag”,  i vaderna. Obalans i kroppens vätskor.

Besökte i går min förläggare Göran Lundin på det lilla förlaget Ord&visor, som överlämnade ett par exemplar av andra upplagan av ”Älskade Ester”; denna gång tryckte i Sverige och i Danskt band, med halvmjuka pärmar. Böckerna blev riktigt fina.

 

Portot för var Esterbok höjs till 120 kr.

MEN … Det hänger ett stort, svart orosmoln över förlaget och alla andra mindre förlag i landet, som till stora delar säljer böcker till läsare, bibliotek, bokhandlare – antingen genom att vara ”postgubbar” eller lagra sin upplagor hos grossister som sköter om att skicka ut läsarnas beställningarna och leverera böcker till bokhandlare och bibliotek. Även om det är dyrt, så är det nödvändigt för Ord & visor som säljer så pass många titlar per år.

Nu kommer den stora chocken som hotar många mindre förlag: En chockhöjningen av portot som äter upp stora delar av vinsten.

Ta min roman ”Älskade Ester” som exempel, som väger ett 1,1 kg med sina 600 sidor, vars porto redan tidigare legat högt: 90 kr per bok. Med den nya portohöjningen ökar kostnaden för var bok till 120 kr (plus 30 kr per bok). Det blir en rejäl merkostnad för en roman vars första upplaga såldes slut efter 3 veckor! Med ett F-priset 160 kr (det pris som bokhandlare, bibliotek får köpa ett exemplar för), blev vinsten 35 kronor för förlaget och 35 kr till författaren.

Ökade portokostnader med 30 kr per bok.

Nu har portot för samma bok höjt till 120 kr per bok, leder till att med den andra upplagan sjunker vinsten rejält. Egentligen borde förlaget ta ut ett pris på över 300 kr/bok för att få en rimlig vinst per exemplar, men det når smärtgränsen för många läsare. Portohöjningen kan i vissa fall bli ett nollsummespel; Ingen vinst alls.

När förlaget sålde slut på 1:a upplagan på tre veckor, via förhandsbeställningar och genom vårt försäljningsställe i Lycksele (Skogsmuseet) så verkar folk tro att vi blivit smått rika på antal sålda exemplar. Icke. Redan tidigare portokostnader på 90 kr åt upp en hel del av vinsten – än värre blir det nu när portot ökar med 30 kr/bok. Det är en smärre katastrof.

Detta borde vara ett het ämne att skriva om.

Detta borde någon kulturjournalist skriva om. Ord & visor har bidragit till fatt berika den västerbottniska berättartraditionen. De har många gånger tagit hand om de författarskap som inte fått plats hos de stora förlagen – dessa Drakar som numera alltmer inriktar sig på ljudboksmarknaden. Det innebär på sikt även ett hot mot pappersböckerna. Färre pappersböcker kommer att ges ut, för att istället ta emot färdiga ljudboksmanus från en kader av nya ”författare”. En ljudbok som inte ”stör” lyssnarna med tillbaka blickar, märkliga ord, svåra namn på karaktärerna. Det ska vara lagom långa kapitel och en miljon cliffhangers. Man ska kunna med hörlurarna på, kunna lösa ett mord samtidigt som du joggar eller målar om huset. I det läget kommer de små förlagen att spela en viktig roll för att inte missa de berättelser som ”slaktas” till ljudböcker.

Ovan på detta: Chockhöjningen av portot.

Nu står hoppet till att jag lyckas sälja riktigt många av förlagets böcker under min höstturné (12 till antalet). Kanske kan jag motivera till stödköp från länets läsare. 100 sålda böcker skulle i varje fall täcka den senaste fakturan för det nya portopriset.

Under Esterdagen kom cirka 300 personer för att få sina böcker signerade.

Någon större hjälp av media är inget som jag hoppas på. Bra den lilla tidningen Lokaltidningen har visat intresse för det kulturfenomen som ”Älskade Ester” orsakat i Västerbottens inland – ”Esterfebern”.

På torsdag åker vi norrut. Ska överlämna ett beställt recensionsexemplar till NSD:s kulturredaktör som tycker att storyn om Ester verkar intressant – och ”Esterfebern” hos befolkningen i Lycksele med omnejd. Även andra tidningar och tidskrifter har hört av sig. Medan länets kulturredaktioner kniper käft.

Det är sorgligt.

Böcker på skogsmuseet

Av , , 3 kommentarer 4

Här säljs mina böcker.

Samtliga mina romaner kommer inom några veckor att säljas av Skogsmuseet i Lycksele ute på anrika Gammplatsen. Det känns som en bra lösning. Det är ju i Lycksele jag har merparten av mina Lycksele.
Mina böcker kommer att kunna köpas i butiken och caféet.
Museibutiken håller så här års öppet mån-ons 11–13 och caféet och butiken håller öppet tors-fre 11–16, samt söndagar 11–15.

Min kommande roman ”Älskade Ester”, som släpps i vår, kommer att säljas här (förutom genom förlaget Ord&visor, digitala tjänster och vid mina framträdanden). I romanens handling besöker Ester Duva Nilsson vid några tillfällen Gammplatsen. Dess historik finns också beskriven. ”Älskade Ester” har hittat hem.

Älskade Ester köps på Skogsmuseet

Det känns som en bra lösning. Det är knepigt att sälja sina böcker i Lycksele, och i inlandet, då bokhandlarna försvunnit. Det har varit svårt att finna återförsäljare, och är därför glad och tacksam att Skogsmuseet vill ta sig an den rollen. I flera av mina romaner (som utspelar sig skogarna kring Lycksele) håller mina karaktärer på med någon form av skogsbruk, på gott och ont: ”Vedtjuven”, ”All världens lycka” och i viss mån ”Män som spelar schack”.
Skogsmuseet känns också hemma, då min far (och många i min släkt) vigde sina liv åt skogsarbete – ofta under hårda arbetsförhållanden.
Tack Skogsmuseet i Lycksele!

Ester i VK

Av , , Bli först att kommentera 9

Ester Nilsson i VK

I gårdagens VK publicerades två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”. Har fått en enorm respons från läsarna och flera vill köpa den roman som ännu inte är klar. Alla fina ord värmde mig. Det gick med ens lättare att rätta stavfelen i korrekturet som min förläggare upptäck under sin genomläsning. Sen ska korrekturet tillbaka till förläggaren så att han kan läsa texten en gång till och sen ska jag rätta eventuella kvarvarande fel.

Efter det ska ytterligare två personer på förlaget lusläsa texten, sedan kommer korrekturet åter till mig. Jag ändrar fler fel och grammatiska kullerbyttor, men då är vi inne sluttexten som jag brukar läsa igenom ett par-tre gånger. Så det räcker inte  med att skicka in en text och få den tryckt. Korrekturläsningen är den tyngsta delen i skrivandeprocessen. Men ack så viktig. Förlaget och min noggrannhet leder alltid till att texterna är befriade från irriterande små fel.

Inledningstexten i VK

Även om texten inte gått genom hela systemet av korrekturläsare och rättandet av alla småfel, tackade jag ja till publiceringen, Jag satt en hel dag med texten och den korrekturlästes även av redaktören. Det var för en dryg månad sen. Tre dagar innan publiceringen läste jag igenom texten återigen, för säkerhetsskull. Jag fann drygt tio fel – i en text som vi tidigare varit idiotsäkra på. Lättad skickade jag en ny version, den tredje, till Roland Edlund på VK. Ändå slank ett fel igenom. Men det må så vara. Ingen har klagat.

Utdrag ur texten:

Från en tidigare intervju.

VK våren 2020

När Lycksele brann

Av , , Bli först att kommentera 6

Lycksele, brändernas stad.

Förr i tin brann det titt som tätt i gamla Lycksele. Under 40 års tid brann det rejält i Lycksele mellan 1888 och 1926. Vi kan räkna samman till fem bränder. Det brann så ofta att Västerbottens ömsesidiga brandstodsbolag vägrade teckna försäkringar i den dåvarande tätorten. Orsaken till bränderna lär ha varit att man byggde trähus allt för tätt samman och började det väl brinna i ett hus så brann alla intilliggande hus ner.

1893

1888 brann det söder om torget och en bit upp efter Borgargatan, ända ner till Grubban. 1893 (bilden ovan) brann det på Finnbacken, då kyrkstugorna och stallarna blev till aska, så gällde även husen i Grubban norr om torget fram till Holmsundsgården och Nilsfällmans gård vid kyrkparken.

1897

1897 brann det igen och nu var det Borgargatans norra del som brann ner. Vid den tiden var det cirka 900 fast boende i dåtida Lycksele.

På bilden ser vi postiljonen Bernstén framför ruinerna. 1911 slukade elden kvarteren  norr och öster om torget, vilket gjorde 200 personer husvilla. Elden ska ha uppstått i Hj. Erikssons packbod i det Englundska palatset, då linolja spillts ut på golvet och torkats upp med sågspån – vilket ledde till en självantändning. Vid den tiden stadens investerat i en ångspruta vilket gjorde att man kunde begränsa eldens omfattning i söder. Några år tidigare 1907 samlades nykterister från hela länet för att i Lycksele demonstrera mot superiet – en demonstration som samlade 1000 personer. Även där lär dt ha gått hett till.

1926

Återigen var det Borgargatan som drabbades hårdast. Brandorsaken var okänd. En av byggnaderna som brann ner till grunden var Missionshuset. Det gästande cirkussällskapet Orlando ska ha blivit hjältar då de upptäckte branden och deltog i släckningen. Vid den tiden var antalet fastbosatta i tätorten ca 2000.

Uppgifterna har jag funnit i Karin Erikssons häfte ”Det gamla Lycksele” (1968)

Fler bränder
1956, ödesåret, då ett av ålderdomshemmet nere vid Lugnet under ett snabbt förlopp brann ner. Sex åldringarna innebrändes den augustikvällen. Det året brann även Stora hotellet ner till grunden.

 

 

 

En nykter inlandshistoria

Av , , 5 kommentarer 7

1884 flyttar skomakare Jonas Steffansson från Västernorrland till Lycksele. Han hade varit med i ett ”hemligt  sällskap” där medlemmarna fick lämna ett löfte att inte nyttja rusdrycker. Denna idé tog han upp i Lycksele, fick med sig folk i denna hemliga nykterhetsförening.1885 bildades den första nykterhetslogen i Lycksele (och i Västerbottens Lappland). Godtemplarorden fick namnet Logen 1013 Fjällets stjärna. 

Under mitt arbete med romanen om Ester ”Duva” Nilsson har jag den senaste tiden förkovrat mig i en rad intressanta ämnen. Jag har läst en hel del om hur barn som var eljest behandlades under tidigt 1900-tal, om rasismens framväxt och nu senaste om nykterhetsrörelsens framväxt i Lycksele. I det arbetet har jag haft stor hjälp av Ansgar Grundströms bok ”Fjällets stjärna” som utkom 1974-75. Ett gediget arbete.

Fjällets stjärna i Lycksele bestod 1885 av 21 män och fyra kvinnor. Nyfikenheten och intresset för Godtemplarnas hemliga möten lockade stadigt nya medlemmar. År 1900 var medlemsantalet 196. Meningen med föreningen var förstås det nykterhetslöfte man gav. Superiet vid den tiden kunde få förödande konsekvenser då det saknades sociala skyddsnät. En fader som började supa och blev av med jobbet, kunde snabbt förlora hus och hem, familjen splittrades då barnen togs ifrån dem och det slutade med att de vuxna hamnade på någon av socknens fattigstugor. Vanligt var att man helt sonika söp ihjäl sig.

I Lycksele fick rörelsen stöd av svenska kyrkan och särskilt av kyrkoherden Frykholm, Lyckseles starke man (både andligt och kroppsligt) som vid ett tillfälle skänkte 10 kronor till Fjällets stjärna. Gåvan skulle användas som inträdesavgift åt de fattiga. Frykholm lät även  logen hålla sina möten i skolhuset på Finnbacken. Längre fram byggde man ett Ordenshus.

Hemlighetsmakeriet och ceremonierna lockade som sagt. Medlemmarna kallade varandra bröder och systrar. De som satt i styrelsen kallades för tjänstemän hade en del märkliga titlar. Logens ordförande, skomakare Steffansson, kallades under mötet för Värdig Öfverste Templar. Sekreteraren, kronolänsman Lindahl fick titeln Värdig sekreterare. Skattmästare (kassör) blev skräddaren Lundström. När man blev medlem fick man också lämna ett tysthetslöfte där man förband sig att inte avslöja nåt om det inre arbetet.

Nu handlade det inte enbart om att hålla sig nykter och vara hemlighetsfull. Man arbetade även för att ekonomiskt hjälpa nödställda och fattiga och redan 1885 bildade man en sjukkassa där medlemmarna kunde få 75 öre per sjukdag. Under marknadshelgerna i Lycksele flödade spriten. Då ordnade Fjällets stjärna alternativa nyktra fester där man kunde köpa kaffe med dopp och dansa till levande musik.

Logen varnade för brännvinet genom ett flitigt missionerande och särskilt duktiga talare anställdes av IOGT på riksnivå. En de mest fängslande talarna var ”nykterhetsaposteln” Emil Öster, som var en före detta metodistpredikant. 1907 tågade drygt 1000 nykterister genom Lycksele, då med Emil Öster som huvudtalare.

Alla skulle vara välkomna till Godtemplarorden, som snabbt kom att bli en folkrörelse. Det fanns en koppling till kyrkan, men även till frikyrkligheten och då särskilt i de områden där väckelsen verkat. Det fanns även kopplingar till den framväxande arbetarrörelsen som såg superiet som ett hinder till skapandet av ett demokratiskt samhälle.

Emil Öster och andra nykterhetsmissionärer stötte naturligtvis på motstånd. Många myndighetspersoner och den tidens länsmän gillade inte tanken på total nykterhet. En annan stark motståndare kom från ett religiösa samfund: EFS. Deras ”förklädda” kolportörer dök upp på godtemplarnas värvningsmöten för att ”sätta dit” godtemplarna och utmåla dem som socialister och fritänkare. De använde sig även av vissa bibelcitat och hänvisade bland annat till det välsignade vindrickandet under Bröllopet i Kana.

Själv växte jag upp med godtemplarlogen Arvåns Framtid (som bildades 1934) där far och mor var medlemmar, liksom merparten i hembyn Bäckmyran och pappas bröder i Lycksele. Som den ADHD-pojke som jag var, så gillade jag inte att sitta stilla i timmar och höra en massa gubbar hålla tråkiga tal. Jag minns när pappa kom hem efter ha blivit uppvaktad av styrelsen i Arvåns Framtid, detta då han varit trogen medlem i x antal å (minns ej hur många) då han fick ett rött band som bars över bröstet med hans namn och antal år som trogen medlem skrivna med guldskrift. Dessutom fick han ett stort diplom. Det var modiga kvinnor och män som blev nykterister som en solidarisk handling med de stackare som föll offer för superiet.

I mitt barndomshem stod logens biblioteksskåp som skulle sprida bildning i bygden. I Bäckmyran arrangerades även DM för IOGT:re på 70-talet. I Grundströms bok nämns min far, Nisse Lundholm, som 1974 var en av de som kämpade för att  hålla liv i logen. 1942 var antalet medlemmar 77 som sjönk till 29 anno 1974.

Detta om detta. En kort lektion om nykterhetsrörelsen i Lycksele med omnejd. Men trots att nykterhetsrörelsen varit stark i Lycksele (tillsammans med frikyrkligheten och arbetarrörelsen) så har staden präglats av ett flitigt supande. Så var det i början av 1900-talet, under 70-talet då jag var ung och numera flödar brännvinet och knarket i Lapplands första stad.

 

 

Jag upplevde själv, då jag ännu bodde i Lycksele att det ofta var antingen eller. Antingen var folk spiknyktra eller A-lagare. Är du med eller emot? Fast jag kan ha fel.

Jag blev aldrig medlem i IOGT. Trots att jag alltid hyst den största respekt  för deras upplysningsarbete kring supandets risker. Däremot blev jag väl bekant med brännvinet. Men det är en helt annan historia.

PS! Jag lärde känna Ansgar Grundström i mitten av 70-talet, då vi båda gick en skrivarcirkel i ABF Lyckseles regi. Han skrev ett flertal böcker, några på dialekt. Han var oppstillt i Sorsele, passerade Lycksele och dog i Umeå.

 

Läser allt – samtidigt

Av , , 1 kommentar 8

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv  vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Dokumenterad hembygd

Av , , Bli först att kommentera 7

Under denna sömnlösa natt har jag förkovrat mig i gamla tiders leverne. I natt läste jag bland annat ”Studiecirkel från Ekorrträsk byastuguförening 1983-1993”, en imponerande sammanställning på dryga 250 sidor där nån stackare skrivit in allt på en gammal, manuell skrivmaskin – utan större stavfel. I den nämndes platser, händelser och personer som har med min släkt att göra.

Måndag till fredag, vår- och hösttermin, hämtade skolbussen jag åkte med ett tiotal ungar i Ekorrträsk; en vacker by vid en stor sjö. En klassisk bondby. Inga små torparstugor eller enkelstugor i den byn, utan mangårdshusen hade många rum och var byggda i två plan. Ekrorrträsk låg dessutom i Degerfors socken – dock gick ungarna på 60/70-talen skolan i Lycksele.

I studiematerialet figurerar en kort berättelse där min farfar Erik finns med, och i synnerhet min farfarsfar Olle Olofsson f. 1871, hans hustru Agnes och deras åtta barn, där Erik (farfar var ett av dem). ”Gäck-Ola” som Olle Lundholm kallades tog över stället Insjön, som ligger nån dryg mil från Vilan vid nuvarande E 12. Det var bara det bekymret att den förre ägaren icke haft råd att bygga någon stuga. Det hade heller inte Olle. Så familjen bodde i lagårn. I ena änden bodde folket, i den andra huserade kor, grisar och får. (Bilden: Ej ladugården i Insjön).

Ja, farfarsfar var var lika fattig som sin föregångare, så han reste inget hus i Insjön. Det gjorde inte heller han som tog över efter Olle, Leonard Jonsson från Arvträsk. Jo, han sågade till brädor, skaffade lite timmer men reste ingen stuga. Sedan berättas nåt som låter som en skröna, att denne Leonard åkte till Amerika för att jobba ihop pengar till husbygget, men föll överbord och drunknade i Atlanten på hemvägen. Virket han skaffat tidigare lär ha fått ligga och ruttna.

Historien om farfarsfars namnbyte finns inte med. Det var tydligen så att var och varannan hette Olofsson i dessa trakter, så han och brodern gick vintertid till Lycksele (ca 3 mil) och sökte upp en präst för att göra ett namnbyte. Lindholm ville de heta. Men prästen som skulle ha varit berusad skrev istället Lundholm i kyrkboken och vägrade sedan ändra detta. Därför heter jag Lundholm och inte Lindholm. Farfar Erik gifte sig med farmor Stina och de blev som vuxna kronotorpare (Nymyrliden) i Bäckmyran. Farfar dog relativt ung i magkräfta.

Även historien om min farmors bror Johan Olofssons död i 1:a världskriget beskrivs i korthet. Han emigrerade som många andra i släkten på farmors sida. Jon som han fick heta i Amerika stupade 1918, när kriget i princip var slut. Läggas till kan göras att: Johan tog värvning i amerikanska armén och hamnade i ett träningsläger i Iwoa, skeppades sedan över till Liverpool, för att sedan skeppas vidare till Frankrike och skyttegravarna i Aigney-le-Duc. Den 26 september 1918 dog Jon i sviterna av en granat som träffade honom. Ytterligare 5 kamrater dog vid det tillfället.

I många liknande sammanställningar dyker ofta någon form av berättelser om och kring Samuel Renman upp, även kallad ”Samuel Höpp-opp”. En kuf som levde i Renträsk och i sluttningen av Kammarberget i Lycksele Socken i slutet av 1800-talet. Kring denne man florerar än i dag en del märkliga skrönor om hans kraftigt överdrivna förmåga att hoppa långt och att vara sanslöst spänstig. Dessutom kunde han springa mycket fort – och långt och länge. Tydligen outtröttlig. Han och familjen bodde antingen i en stuga eller en jordkula uppe på Kammarberget (beroende på berättaren). Ibland försedde berättaren honom med en lång granstör som han använde för att snabbare hoppa sig fram med. Han lär ha ska sprungit fram och tillbaka till Vindeln över dagen som måste ha legat 5-6 mil bort.

Någon räknade ut att han måste ha sprungit/hoppat fram i cirka 60 km/h. En supermänniska med andra ord. Samuel dog mitt i kallvintern. Frun var tvungen att frysa ner honom inne i vedboden, till dess någon kunde frakta liket till körgårn. Hustrun och de sex barnen flyttade från ”jordkulan” till just – Ekorrträsk.

Så kunde det vara förr i tin.

Esters grav

Av , , Bli först att kommentera 8

Sent igår kväll hittade jag den. Graven: ME T 0079. Mellersta gravgården i närheten av kyrkan i Lycksele. Ester Nilssons grav. Hon som fick öknamnet Ester Duva och som i en ålder av 33 år flyttade in på ålderdomshemmet i Lycksele och bodde där till sin död 1985.

Ett livsöde jag nu skrivit en roman om: ”Älskade Ester”.

Trots att gravrätten återgått till Södra Lapplands pastorat, så har man klokt nog inte överlåtit graven till nån annan. Man har insett att det finns en kulturhistoria kring Ester. Instämmer! Hon torde vara en av Lyckseles mest kända personer, inte minst för att det var så tacksamt att mobba henne och döma henne utifrån hennes yttre.

Jag har aldrig blivit så starkt berörd av någon av mina romanfigurer, som jag kom att drabbas av Ester Nilsson öde. Utan att förhäva mig finns i min kommande roman underlag för en filmatisering. Vilket flera redan påpekat, utan att läst en rad i min roman.

Vi gillar av nån anledning människor som kämpar, de som simmar motströms och som vägrar att ge upp. Ensamma, tjuriga människor. Underskattade personer som lätt får stämpeln som idiot, men som är intelligenta bakom en något dyster fasad.

Jag har jobbat med denna roman i ett smått galet tempo. Jag ljuger inte om jag säger att jag i snitt jobbat 8 timmar per dag – sju dagar i veckan sedan i maj  2019. Jag hittar tio genomskrivna versioner, där omfånget pendlat mellan 400 och 500 sidor.

Dagens version är på 440 sidor. Nu är den utskriven, ska genomläsas, småfel ska rättas sedan skickas den till mitt förlag. Sedan en spänd väntan på vad de tycker.

Det intensiva skrivandet beror dels på allt spännande jag funnit i faktaväg kring Ester, alla gåtor som uppstått, dels på grund av min sjukdom som galopperar genom tiden i hög fart. Har skrivit det här tidigare: Detta är förmodligen det sista jag skriver i romanväg. Kommer inte att orka ge mig i kast med ett dylikt ämne en gång – min Parkinson säger stopp.

För övrigt har jag idag hamstrat en aning. Kunde inte stå emot. Många hyllor gapade tomma på Ica Kvantum. Så jag är inte ensam om att ha tänkt tanken. Mycket pasta, massor med bönor och krossade tomater. Frysen full, skafferiet välfyllt.

När jag höjer blicken från tangentbordet, upptäcker jag en värld i kris. Pandemin är ett faktum.

Inom kort kan samhället vackla till och stanna helt och hållet.

Detta är allvarligare än vi ens vågar tänka oss.

Bilder från förr

Av , , Bli först att kommentera 6

Svängde förbi Västerbottensmuseet igår. Klockan var några minuter över tolv när jag svansade in på Bildarkivet för att leta efter några stadsbilder från Lycksele. Foton från 1930 och framåt. När jag tittade på klockan nästa gång, hade den hunnit bli kvart över tre. Jag hade med all säkerhet  kikat på tusen bilder, kanske fler.

Jag kan verkligen rekommendera Bildarkivet. Där finns hur många fotografier som helst; bilder tagna av ”folket”; familjebilder som sedan donerats till museet. Men jag såg en massa bilder som gav uppslag och fördjupning i skrivandet av romanen om Ester.

Som dessa:


Lycksele 1942. Återigen en översvämning i stadsdelen Hamn, som låg alldeles intill Umeälven. En stadsdel som byggts för att i första hand ge tak över huvudet år arbetarklassen. Husen lär ha varit byggda utan grund, så i flera av husen stod vattnet en decimeter högt inne i sovkammaren.


I Prästgården, huserade prosten Frykholm med hustru och åtta ungar.


Här bodde Jägmästarna (medan skogsarbetarna låg och frös i glesa skogskojor).

Är det nån skillnad idag. Nja, principen är väl densamma. Fattigt folk bor för sig, lite utanför stadskärnan och i billigare, sämre lägenheter.



I den redan
då så religiösa staden Lycksele, så var nykterhetsrörelsen stark. 1907 tågade drygt 1000 spiknyktra personer längs gatorna och samlades vid torget där en nykterhetskämpe från Skellefteå höll tal. Det bodde inte ens 1000 personen i själva köpingen på den tiden, så det måste ha kommit folk från hela länet för att varna för Djävulen i spriten.



Min farfars kronotorp
i Bäckmyran utanför Lycksele. Han hette Erik Lundholm och dog ung i magkräfta. När det revs, byggde Domänverket ett nytt, lite mindre hus på samma plats, där jag föddes och sen växte upp.



Huset uppe på Björkberg
(en del av Bäckmyran); det som läraren Herman Silén hyrde på 70-talet. Huset brann sedermera ner till grunden, en tragisk händelse som jag på 11 sidor beskrivit i min roman ”Konungarnas konung från Baklandet”.