Missnöjets uppblåsta kultur

 En kort dröm om kvav sommarvärme, skingras av gråtunga moln som tvingar ner temperaturen under femton. Vinden håller på att ta sats i lövverken för att på sätt skvallra om det regn som gömmer sig däruppe. Under dagen har jag gått omkring i linne och shorts, men snart är det paraply som väntar. Än dröjer det innan jag kommer att besöka någon av stränderna vid havsbaden. Men tider skola komma …

Återigen drar ledan genom rummen. Det blir lätt så när man skapat sig drömmar som faller i krasch. Men den 16 juni borde man väl få unnan sig en och annan lite dröm om sommarvärme. Minns så väl hur jag sprang barfota längs grusvägen i Baklandet, hur man för varje varv fick lite extra läderhud under fötterna. Till slut, när somrarna var långa och varma, kunde jag springa kilometer efter kilometer på mina bara fötter. Kunde vissa år springa längs stigarna som befolkades av rötter och vassa gran- och lallbarr.

Minnen. Tallbarr. Hur det än nu var med den saken – måtte jag trots allt älska livet mer än dess mening. Om staplar allt för många minnen på varandra, är det lätt vi missar ömheten och vännskapen mellan de människor vi mött under resan. Gör vi det, så blir vi ju stående där med tallbarr mellan stor- och långtån.

Nej, låt mig aldrig bli fast i missnöjets kultur; där jag med vikt poängterar vad som är mitt och vad som är ditt – och de får väl sköta sitt. Är det inte den riktning som vårt sammhälle tagit de senaste åren. Det har blivit en slags social utspädning där vi alla blivit sina egna projekt.

Vi lever i våra egna, uppblåsta JAG. Vi har glömt ordet VI. För att inte våga ta ordet KOLLEKTIV i våra munnar. Och hur omsätter vi GODHET i handling – så att det inte bara blir läpparnas bekännsele? Kanske är det så enkelt att vi måste börja läsa mer? Genom läsningen tvingas förstå empati är eller känna inlevelse för andra människor. För att inte tala om att läsandet ger tillgång till ett rikare språk – något som slår undan benen på vår självupptagenhet.

Vad vet jag?